»Såå, och var befinner sig konungen?»

»Han red från Stegeborg i går kväll, men måste för ovädrets skull bliva i Söderköping över natten. Först vid middagstiden i dag skulle han draga därifrån på vägen till Vadstena ... Veten I, svartebroder, när hans nåde biskop Hans drager åstad?»

»Nej, det är mig obekant, jag kommer norr ifrån och var med i hans nådes ärkebiskopens följe, men måste för ett viktigt ärende stanna i Norrköping.»

Ryttaren gav härvid åter sin häst sporrarne och försvann. Svartebrodern sträckte på sig och vilade en stund med båda händerna på sin stav, men så gick även han vägen framåt ned emot Munkeboda. Detta slott, som låg på en holme, nära södra stranden av Motala ström, där denna faller ut ur sjön Roxen, var uppbyggt i slutet av medeltiden utav biskop Henricus Tidemanni och hade en utmärkt vacker belägenhet. Före biskop Henriks tid låg denna biskopsgård närmare norra stranden, och en sägen går, att där varit ett Benediktinerkloster av mycket hög ålder. Biskop Henriks slottsbyggnad motsvarade mer än denna äldre byggnad tidens fordringar på ett biskopligt residens, ehuru man dock icke får göra sig för höga begrepp om vad som då ansågs för prydligt i byggnadsväg.

Synnerligen storartat gick det till här på Munkeboda, som inom sina murar hyste den siste medeltidsbiskopen. Här levde biskop Hans som furste med en ordentlig hovstat omkring sig, där man såg även förnäme herrars söner göra tjänst som hans hovmän. Mängden av hans tjänare här på Munkeboda var utomordentligt stor. Emedan han längre tider uppehöll sig på detta slott, så fanns här hans kanslär, hans kapellan och kamrerare samt köksmästare, källarmästare och stallmästare, tillika med hövidsman för slottet och fodermarsk; dessutom en oräknelig skara av svenner och underordnade tjänare, stallsvenner, städsvenner, dörrsvenner, portnärer, hantverkare och naturligtvis krigsknektar såsom slottets besättning, pulvermästare, väpnare och bösseskyttar. Och alla hade de sina vissa löner och sina bestämda göromål.

Ståtligare och talrikare hovstat och svit hade icke Gustaf Eriksson som Sveriges riksföreståndare, knappast som konung. Oräkneliga gårdar och lägenheter, som lågo spridda över hela stiftet, voro lagda under tolv så kallade biskopliga hovhåll, och vi kunna göra oss ett begrepp om rikedomen, då vi veta, att under flere av dessa hovhåll lydde ända till 60, ja, 100 hemman eller gårdar med kvarnar, torp, hemman, fiskerier, holmar m. m. Alla dessa gårdar sköttes av biskopliga fogdar med sina underlydande tjänare av alla slag. Dock voro de varken så många eller så ansenliga, som de, vilka funnos i det biskopliga palatset i Linköping och här på Munkeboda.

Till detta slott ställde nu svartbrodern sin gång. Straxt vid vindbryggan mötte han åter ryttaren, som nu ilade tillbaka från slottet, naturligtvis till sin herre, konungen. Munken såg efter honom, men påskyndade sina steg över bron. I borgporten stodo källarmästaren jämte ett par svenner. Munken hälsade dem och blev hälsad tillbaka, varpå han sporde, om ärkebiskopen ännu vore till finnandes på slottet. Men detta var icke händelsen, ty han hade tidigt på eftermiddagen dragit till Linköping för att fortsätta sin resa till Vadstena.

»Är stallmästaren, Mäster Gert Bryningh återkommen?» sporde munken ytterligare.

»Ännu icke!» blev svaret.

»Icke!» utbrast svartebrodern och tillade, då de omkringståendes uppmärksamhet närmare fästades vid honom, »jag var med i hans nådes ärkebiskopens följe, och jag önskar tala med eder herre, hans nåde biskop Hans. En fånge fördes hit i natt ...?»