»Ja!» svarade en av svennerna.
»Och han hålles i säkert förvar?»
»Ja!»
»Nå väl, det är om honom jag har något att säga till eder herre. Fören mig till honom!»
Detta ärende, ävensom i allmänhet den myndighet, som mannen utvecklade i sitt väsende, och den överlägsna ton, med vilken han talade, ingåvo svennerna mycken vördnad för honom, och själva den myndige källarmästaren gjorde honom delaktig av sitt vänligaste småleende. En av svennerna följde munken in i slottet, där han snart mottogs av en dörrsven, vilken, sedan han lämnat munken tillfälle att sköta sin yttre människa efter den mödosamma vandringen och vördnadsfullt torkat hans fötter, förde honom uppför slottstrappan till stora salen, där en av biskopens närmare uppvaktning avlöste dörrsvennen och förde munken genom några innanför varandra liggande rum till det, där biskopen befann sig. Allt gick så tyst och avmätt till väga, och svennerna och hovmännen i de yttre rummen iakttogo en sådan hållning och ett sådant skick, att man märkte väl, det man inträdde i en högt uppsatt och mäktig mans boning.
En yngling stod framför biskopen med en blomma i handen, när munken inträdde. Biskopen klappade honom vänligt på axeln, i det han sade:
»I lären väl dock bliva en god kryddgårdsmästare med tiden, min käre Jakob Thuresson!»
Ynglingen lämnade strax därpå med ett leende av tillfredsställelse rummet, och biskopen vred sig om i den stora, stoppade, med rött flöjel klädda karmstolen.
Det var en gammal man, och där han satt, hopsjunken i den stora stolen, syntes han vara sina dagars ända nära. Så sjuklig var ansiktsfärgen och så bräcklig tycktes kroppshyddan vara. Men när man såg de stora, talande ögonen under sina väldiga ögonbryn, och när man blev föremål för deras lugna, men granskande blickar, märkte man väl, att det icke var en sjukling, man hade framför sig. Ett visst drag i det gamla anletet påminte om ärkebiskop Johans. Man kunde nämligen även i detta, synnerligen i vissa ögonblick, märka en viss sorgbundenhet, men då denna hos ärkebiskopen slog över i ett vemod, som knappast vann någon skärpa av det högdragna i hans väsende, så bröt sig denna hos biskop Hans i allvar och stundom i förbittring. I allmänhet låg ett uttryck av manlighet och kraftfullhet utbrett över hans anlete, och det sorgbundna låg mera i den sjukliga hyn än i anletsdragen.
Biskop Hans Brask var till sitt yttre liksom till sitt inre en värdig representant för den tid, som med honom skulle sjunka i graven. Där fanns icke i hans väsende något varken av denna lismande ödmjukhet eller denna anspråksfulla fåfänga, som man gärna vill tänka sig hos den gamla kyrkans män gent emot den nya tiden. Hela hans personlighet talade om medveten kraft och makt och höghet, men icke så som om hans person haft något därmed att skaffa, utan det var något, som var hans ämbetes oförgripliga och oförytterliga rättigheter. Han var smord och vigd till sitt ämbete, liksom konungen till sitt. Den allmänna föreställningen om denne biskop såsom en slugt beräknande man, den där gärna gick och sysslade med sina planer i mörkret, håller icke streck, om man fördomsfritt bedömer honom efter de brev, som man har i behåll av honom. Det som därvid huvudsakligen bidragit att utprägla prelatens bild i folkmedvetandet torde vara den allmänna berättelsen om sedeln, som han stack under sitt sigill, när riksens ständer dömde ärkebiskop Gustaf Trolle sitt ämbete förlustig, vilken sedel han sedan inför konung Christian skall hava framdragit och därigenom räddat sitt liv. Men berättelsen om denna sedel kan icke fullkomligt bevisas. Man vet blott det, att biskop Hans inlämnat en skriftlig protest mot det nämnda beslutet, liksom han ock i sina brev till den då varande riksföreståndaren varnade för vad som blivit gjort mot kyrkans främste man och tillstyrkte att med det första söka påvens bekräftelse.