Men såsom den ende, vilken stod kvar och kämpade för det gamla, samlade han all ovilja över sig, och därigenom har hans bild blivit förvrängd, och alla de beskyllningar, som gjordes de papistiske, vältrades till största delen över på honom.
Utan att avbida någon fråga av biskopen, började svartebrodern:
»Jag är Robert, dominikanernas prior i Västerås och ordens general-vikarie! Jag var med i hans nådes ärkebiskop Johans följe ...»
»Jag vet, jag vet,» avbröt biskopen; »min broder, archielectus[4] nämnde något om, att I måsten för viktiga ärendens skull stanna i Norrköping?»
»Och för detta ärendes skull står jag nu inför eders nåde, bedjande att inför eder få förhöra den fånge, som jag med hans nådes ärkebiskopens svenner lyckades göra på vägen mellan Norrköping och Krokek. I de svåra tider, som nu äro, må man se till att man icke handlar i fåvitsko, och I, biskop Hans, ären dock den heliga kyrkans förste man i Sveriges land, eftersom biskop Ingemar i Växiö, Gud bättre, är svag och sjuk och de övriga stiftens förmän ännu icke blivit till sina höga ämbeten vigde. Fästen eder icke vid den omständigheten, att jag beder blott och bart om ett förhör ... jag skulle uppträda som anklagare, om jag icke fruktade för att möjligen draga ytterligare ont tal över vår heliga kyrka, om det skulle visa sig, att min åtgärd, som alltid förestavats av det renaste nit, likväl skulle hava fört mig för långt.»
Biskopens ögonbryn sammandrogos vid priorns tal, och han eftersinnade länge med sig själv den framställda saken, innan han yttrade sig.
»Ärendet kunde vara sådant, prior Robert,» sade han slutligen, »att det vore bättre att icke befatta sig därmed. Är något sådant begånget, att kyrkan eller kyrkans män blivit förorättade, då böra vi icke tveka ...»
»Så vitt jag kan veta, rörer det en av edra egna män, biskop Hans!»
»Men I veten det icke med visshet!»
»Jag vet det, men frågan är att kunna bevisa det, och detta menade jag, skulle kunna ske genom att förhöra den fångne?»