»Kännen I, vem mannen är?»
»Jag menar, att det är en av herr Lars kanslärs skrivare ...»
»Herr Lars kanslärs skrivare!» utropade biskopen och reste sig till hälften ur stolen, men satte sig åter och försjönk i eftersinnande. »Herr Lars kanslär ... jag menar, det vore bäst att icke hava något med den mannen att skaffa!»
»Men om det vore mäster Lars, som förgripit sig på eder sven ...!»
»Min sven?»
»Ja, eders nåde ... hava ej mina ögon tagit allt för mycket fel, och det gjorde de icke, ty jag känner för väl eder stallmästare Gert Bryningh, så var det han, som denna natt fördes fången norrut, och en av hans fångknektar är det nu, som jag fört fången till Munkeboda slott. Hans nåde ärkebiskopen stannade ett par timmar i Norrköping, och därunder var det, som jag i skymningen fick se på en bakgård trenne ryttare, vilka just voro i begrepp att rida ut. Jag ropade dem an, men fick intet svar. Vid det svaga ljuset från en torrvedssticka, varmed en gårdssven lyste vägen till porten, såg jag tydligt, huru en var inhöljd i ett kläde, som var knutet om hans huvud. Jag ropade därvid Gert Bryninghs namn, ty jag kände igen honom på hans kläder, och vid mitt rop såg jag huru den fängslade sökte kasta sig av hästryggen. Men den ene ryttaren fattade kraftigt tag om hans liv, och den andre gav hästen ett slag på länden. Jag följde dem så långt jag kunde och gjorde mig förvissad om, vilken väg de togo, varpå jag skyndade till hövitsmannen för hans nådes ärkebiskopens svenner, och han lät genast ett par av dem sitta upp och sätta efter de trenne ryttarne. De återkommo fram mot morgonen och hade då skrivaren med sig till Norrköping ... Där haver jag givit eders nåde redogörelse för vad som i saken skett, och här är dock fråga blott och bart om ett förhör. Det beror ju på omständigheterna, huruvida saken sedan må falla eller vidare beivras.»
»Sporden I då icke mannen till, när I först fingen honom att se?» frågade biskopen.
»Jag gjorde det, men mig svarade han icke!»
Några ögonblick förflöto, varunder biskopen förblev tyst, men lät ett par gånger sin forskande blick falla på priorn. Dennes mörka ansikte utvisade ganska tydligt, både att han fann sig hava missräknat sig och att detta harmade honom.
»Att det var eder trogne sven, Gert Bryningh, det blir allt klarare för mig,» återtog han, »då jag närmare tager i betraktande, vilken väg de tre ryttarne kommo, varom jag upplystes i deras härbärge, och jag vet, att Gert ämnade sig över Söderköping hit tillbaka.»