»I haven då träffat honom före hans avresa från Stockholm?»
»Ja, eders nåde, och biskop Peder var ock med ... eder sven hade även viktiga hälsningar från honom till eder?»
»Kännen I dessa hälsningar?»
»Biskop Peder liksom herr Knut domprost hava inga hemligheter för mig ... icke heller är jag den, som övergiver dem i deras nöd, sedan jag njutit gott av dem i deras makts dagar!»
Detta yttrande gjorde mer än allt annat intryck på biskopen, och skärpan var vida mindre i den blick, som nu föll på priorn. Biskopen kände icke personligen den man, som stod inför honom, och till följd av de rådande förhållandena, synnerligast under befrielsekriget, hade ej Robert kommit nedåt Linköpings stift, där Sanct Olofs kloster i Skenninge var ordens förnämsta. Såsom general-vikarie eller provincial-prior beklädde dock Robert under vanliga förhållanden en plats, som skänkte både inflytande och anseende. Han stod nämligen som sådan i spetsen för sin orden inom den nordiska provinsen, vilken kallades provinsen Danmark.
Priorn redogjorde för de hälsningar, som Gert skulle hava fört med sig, och omtalade sammanträdet i Gråmunkeklostret samt testamentet och den rika hemgift, som Christina Pedersdotter skulle medföra till Vadstena kloster, om man lyckades förekomma det oerhörda vågstycke, som kättaren mäster Olof hade i sinnet, att gifta sig med denna jungfru. Denna underrättelse bragte biskop Hans till en början alldeles ur fattningen. Han visste ej, om han skulle taga den för en frukt av en allt för långt driven räddhåga för kyrkans bästa, eller om det icke rent av var dikt. Hans stora ögon stirrade spörjande på priorn, och det dröjde länge, innan han kunde få fram ett ord.
»Gifta sig?» utropade han slutligen och reste sig upp ur stolen i hela sin längd samt började häftigt vandra fram och åter i rummet. »Gifta sig, sägen I! ... Ären I fullt viss på eder sak, prior Robert?»
»Så viss, som jag är på vår herres och frälsares lidande och död för människornas synder, och vördig fader, biskop Peder, liksom ock herr Knut domprost och jag, ovärdige, vilja uppbjuda alla våra krafter för att förekomma slikt brott mot allt vad heligt är ... Men, men tiden är ond, och Gud bättre, det ser ut, som om det onda skulle hava sitt bästa skydd hos honom, som borde vara dess ivrigaste vedersakare. Mycket har herr Peder sörjt över den saken, såsom han väl ock skrivit till eders nåde om ... Han är redo att offra liv och blod för den heliga kyrkan!»
Biskop Hans stannade i sin gång mitt för priorn och såg honom skarpt i ögat. Priorn syftade dock så tydligt på biskop Peders och Knut domprosts förhållande till konungen, att biskopen fullkomligt förstod honom.
»Sen dock till, prior, och bedjen min broder biskop Peder och herr Knut domprost se sig visligare före ... det kunde hända, att vår heliga kyrka av deras framfärd finge mer skada än gagn.»