»Visligen föresett är halv seger, eders nåde,» återtog priorn, »och jag menar, att så här blivit gjort, för så vitt som jag kan förstå det ärendet.»
»Edra ord äro insvepta i mörker, prior ... jag vill blott spörja eder till om ett, — tåla edra planer vid dagsljuset?»
»Vilket träd har icke sin rot i jorden, eders nåde?» sporde priorn tillbaka, »och ju starkare dess stam sedan bliver, desto djupare har det tysta och osedda arbetet varit. Så hoppas jag ock till Gud och alla riksens patroner, att det verk, varpå nu arbetas i tysthet, en gång skall framträda som ett kraftigt träd, vars grenar skola överskygga Sveriges rike, och under vars valv den heliga kyrkan skall stå i helgd.»
»Starka trådar månde den väv hava, som I där tillsammans med herr Peder haven gjort ränningen till. Ett är dock visst, prior, och läggen det ordet av biskop Hans på sinnet, varken I eller någon annan skall kunna rycka upp med rötterna det träd, som redan finnes och som bär Gustav Erikssons namn!»
»Icke heller en Sture?»
»En Sture?» sporde biskopen, och det blixtrade till i hans öga.
»Den äldste är ett barn blott, det är sant, men det är namnet vi behöva ... Den man finnes, som under Nils Stures namn kan kämpa, och kämpa med hopp om seger ...»
»Och den mannen är ...!»
Med omisskännelig ovilja vände biskopen, när han hörde detta namn, den förvånade priorn ryggen och han gick häftigt upprörd fram och åter genom rummet. Det dröjde en god stund, innan han blev så mycket herre över sig, att han med lugn kunde tilltala den djärve ränksmidaren, men nu låg det en skärpa i rösten, som kunde komma blodet att stelna i ådrorna på den, som var mindre hård än dominikanernas general-vikarie.