»Nämnen aldrig mer om denna sak ett ord till biskop Hans,» sade han, i det han åter stannade framför priorn, »och skulle någon skrivelse i detta ärende komma i mina händer, så överlämnar jag den till konungen. Min hand kan icke vända sig mot den, som befriat Sveriges rike från den omilde Christian. Och det är min allvarliga begäran till eder och till alla, vem det vara må, att I avstån från vittutseende och omstörtande planer. Sveriges rike är ett, kyrkan är ett annat!» Biskopen avbröt sig och hans blick blev klar och varm, då han tillade: »men kyrkan behöver icke anlita medel, som icke kunna tåla vid Guds klara dag. Konung Gustaf har förgripit sig mot kyrkan, det är sant, han har tagit med full hand av hennes gods och håvor ... det är dock ett ont, som är tidens och icke hans, och tron mig säkert, prior ... konungens hjärta är i Guds hand, som väl förmår av en Saul göra en Paulus och därtill behövs blott, att de onde rådgivarne från konungen avlägsnas ...»
»Så äro vi dock ense därutinnan, biskop Hans ... konungens kanslär är bådas vår fiende!»
»Den saken bestrider jag icke ... men därmed lärer ock gemenskapen vara slut, ty förr skall min hand förtorka, än jag skulle sträcka den ut mot någon konungens man, utan att det kan ske i konungens åsyn ... och därmed hava vi talat till punkt i detta ärendet. Men fången,» tillade han, »som I haven fört till mitt slott, vill jag höra ... Kan någon upplysning av honom vinnas, för att förekomma det skamliga brott mot kyrkan, som I förmälen vara på färde, så vill jag nog vara funnen på min plats i det heliga försvaret av kyrkans lag!»
Biskopen tillkallade en sven, som han skickade ned till slottsfogden att uppföra fången i stora salen, dit han själv begav sig åtföljd av priorn. En kort stund därefter infördes fången. Det var en helt ung man av ett tilltalande yttre. Hans händer voro bakbundna, men hans uppsyn var frimodig.
»Vems sven ären I, min unge man?» sporde biskopen.
»Jag är skrivare hos herr Lars Andersson, konungens kanslär!» ljöd det otvungna svaret.
»I haven fört min sven fängslad norrut?» sporde åter biskopen.
»Det vet jag icke, eders nåde! Men det vet jag att jag har utfört min herres befallning, och jag har svårt att tro, det han har kunnat ålägga mig något, för vilket jag skall stå till rätta inför någon annan domare än honom och min herre konungen!»
»Och vad hade då den mannen förbrutit, som I förden med eder fången? ...»
»Jag känner det icke!»