»Var föll han i edra händer och huru?»
»De frågorna, eders nåde, vill jag icke besvara, annat än i min herres, kanslärns, närvaro.»
»I hören den nya tiden tala ur den fräcke ynglingens mun, biskop Hans,» inföll priorn med ett vidrigt leende, »jag menar, att I haven medel i händerna att tvinga honom till bekännelse. Jag tager på min ed, att den fångne svennen, som jag ansåg för min plikt att rädda, var eder sven och stallmästare, Gert Bryningh.»
»Vad har du därtill att säga?» vände sig biskopen till skrivaren.
»Intet, eders nåde! Jag upprepar blott, vad jag redan har sagt, I vänden eder till orätt man. Haven I något att klaga, så vänden eder till min herre, och är eder klagan grundad, skolen I visserligen vinna rättvisa, varom icke så torde den senare villan bliva värre än den förra, om I haven lagt hand på saklösan sven.»
»Räknen mig det icke till ondo, eders nåde!» tog åter priorn till orda, »men jag styrker eder till att så väl till straff för ynglingens fräckhet som för sanningens skull begagna våld, där goda ord ej hjälpa. Här gäller det en kyrkans man, en biskoplig tjänare. Skall sådant våld ske i konungens närhet och förbliva ostraffat, så lärer det vara föga bevänt med de eder, konung Gustaf svurit.»
»Men om det skulle visa sig, eders nåde,» tog den fängslade skrivaren till orda med en blick och en ton så frimodig och vördnadsfull på en gång, att den ej förfelade sin verkan på biskopen, »om det skulle visa sig, att min anklagare tagit fel, om eder stallmästare skulle infinna sig här och redogöra för sitt uteblivande ...»
Meningen hann ej fullbordas, förr än biskopen gav sina män befallning att befria fången.
»I ären fri, unge man!» sade han och vände sig, för att avlägsna sig till sina inre rum, utan att skänka en blick åt den mörke, dystre priorn, på vars bleka panna harmen och hotet satt sin stämpel.
Men dörren öppnades i det samma, och konungen, åtföljd av en talrik svit inträdde i salen.