Man lär icke lätteligen hos någon riddare af stigen anträffa ett trefligare sätt att stråtröfva, än det hvarpå Robin Hood lättar de resandes kassor, hvilka med pengar, pomp och ståt färdas genom skogen. Han har merändels en munter förevändning till hands. Robin Hood älskar äfventyr lika väl som någon knight errant. Men går han icke sjelf att uppsöka sådana, måste de komma till honom. Han spisar högst ogerna utan bordssällskap. Måltiden smakar honom icke, "innan han fått någon båld baron, eller någon sqvire eller annan man som bor der vesterut", att dela den med sig. Han utsänder derföre sina män, med goda bågar i händerna, att posta vid Watlynga-vägen.[31] Här spilles intet blod, ty vid anblicken af de spända bågarne flyr hvem som fly kan, och som icke ser sig nödd att antaga inbjudningen, hvilken vanligen framföres med den förebråelse, att gästen så länge låtit Robin Hood gå fastande och vänta. Han beledsagas in i skogen till höfdingen, och man sätter sig att spisa. Bordet är godt, ty fribytaren kan bestå allt slags villebråd, han har svanor och andra läckerheter ifrån floden, som sorlande genomflyter obygden, han har ymnigt af fasaner, ja i skogen finnes ej en så liten fågel, att den icke funnes på hans bord, tack vare de goda armborsten; man har med skäl anmärkt, att det spisas nog rundeligt och ofta i detta ideala lefverne. Men efter måltiden uppenbarar Robin Hood en annan egendomlighet, som för gästen är lika oväntad, men säkert mera obehaglig, än hans förekommande sätt att inbjuda. Han äskar betalning för sin förplägning, ty, säger han, "det är icke skickligt att en yeoman går i kostnad för en gentleman. Säg, jag ber er, huru mycket finnes i er kappsäck?"
Detta lefverne hör till dagordningen i Sherwood och afbrytes endast då sheriffen utlyst någon målskjutning, eller ett allmänt företag lockar fribytarne ur sina gömslen. Är man således mera härdad till sin natur än Nottinghams sheriff, lefver man ganska gladt och muntert i den grönskande skogen. Också älska fribytarne honom såsom man älskar ett hem, med alla dess kända kära bilder, hvilken hemkärlek ej kan väcka någon förundran, ty i Sherwood är en evig vår, der är alltid pingst eller midsommar, alltid äro löfven "smala och långa", och fågelsången muntert klingande. Derföre trifves icke Robin Hood vid konungens hof; när han uppehållit sig der i femton månader gripes han af en djup längtan åter till sina skogar. Han får ingen blund i sina ögon, ingen spis vill smaka, intet tidsfördrif roa honom. Och när han åter kommer till Sherwood, är der lust och gamman som förr. Morgonen är daggfrisk och klar, och de muntra fåglarne hålla allt än på med sina små toner, "notes small".
I engelska folksången framträda icke tvenne mägtigare känslor, än dessa båda, hemkänslan och känslan för naturen. Också finnas icke tvenne känslor, som så troget skulle följt Anglosaxaren från början till slut, den ena utmärkande för Germanerne, men bland alla Germaner främst för Anglosaxaren i lifvet som i sången, den andra gemensam för all folksång. Vi må låta Beda tala, han är den äldsta tolken af anglosaxiska folkets känslor och tankar.[32] När Paulinus förkunnade kristendomen för konung Edwin af Northumberland, sammankallade denne sitt witena-gemot, för att höra de vises tanke om den nya läran. Då uppstod i församlingen en konungens thegn och talade sålunda: "Så synes mig, o konung, menniskans närvarande lif, i jemförelse med den okända tid som skall komma, att det liknar den snabba flygten af en sparf genom rummet, hvari du sitter till måls i vinterqvällen, med dina ealdormen och thegner, och en värmande brasa på golfvet, medan stormar och regnskurar och snöfall råda derute. Sparfven kommer och flyger in genom ena dörren och genast derpå ut genom den andra. Under det han nu är inne, är han trygg för vinterstormen; men det är allenast ett ögonblick af ljus och klarhet, hvarpå han åter försvinner ur din åsyn ut i den mörka vintern dädan han kommit. Så är ock med detta menniskolif, att det varar för en kort stund allenast, men om hvad som föregått eller hvad som skall efterfölja känne vi platt intet. Alltså, säger jag, om den nya läran innehåller någonting visst härom, synes hon rätteligen värd att efterföljas." Hvilken ton af hemkänsla, och af känsla för naturen genomgår icke den ruggige mannens tal? Och samma kärlek för hemmet, som här talar ur den northumbriske krigarens mun, röjer sig i de anglosaxiska lagarnes oaflåtliga vård om qvinnan, familjen och hemmet,[33] samma känsla lefver än i den moderna Engelsmannens fireside-lust. Man skulle knappast vänta sig några spår deraf i sången om hemlöse fribytare, hvilka öfvergifvit familjen och härden; och dock klingar den äfven här omisskännelig. Skogen har för fribytarne öfvertagit hemmets roll, och solboet under the trystyl tree är deras härd. Detta träd är en gammal trofast[34] lind, der höfdingen har sitt högqvarter, der hans bord dukas, och dit männerne samla sig vid ljudet af hans horn. När Little John drar ut att befria Robin Hood, den gången då denne öfvermannats i S:t Marys kyrka, förmanar han sina kamrater: "Sen väl till, att J bevaren vårt lummiga träd."
I dessa sånger sammanfaller sålunda hemkänslan med naturlusten, som på mångfaldigt sätt genomströmmar dem. Denna sednare, som på engelska folklyran anslagit den första ton, hvilken framträngt till våra öron,[35] kunde näppeligen erhålla ett homogenare ämne att flyta ut i, än det naturfulla fribytarelifvet. Vi hafva sett huru han verkar direkte målande, i det han skapar en evigt grönskande vår i Sherwood. Men han uppenbarar sig äfven indirekt, hos personerne i sången. I den glada gröna skogen, under naturens mäktiga inflytelser, strömmar blodet friskt i den engelske yeomannens ådror, han befinner sig väl, är vid goda vätskor, som det heter. Välbefinnandet åter gör hans sinne muntert, han blir humurous, full af infall och godmodigt skämt. Denna naturhumor — benämningen är Vischers (Aesthetik, § 216) — bildar den första form, hvari den engelska humorn framträder. Hon höjer sig öfver det blott burleska genom den sjelfkänsla, hvilken härflyter från folkhjeltens medvetenhet om sitt stolta oberoende och sin eleverade ställning; i hans infall finnes derföre alltid en högre mening, än hos det enkla utbrottet af putslustighet, och hans skämt beherrskas af en viss naturlig intelligens. Men hon har icke höjt sig till den fritt och liberalt bildade humoristens ideala ståndpunkt, dertill är sambandet med naturen alltför intimt. Folksångens humoristiska personlighet kan icke umgås med naturen på det för den högre humorn rätta och behöfliga sättet, sålunda att han skulle lägga naturföremålen eller rättare föremålens natursida såsom motsats till sublimiteten, och genom sammanställningen mellan deras lägre ändliga egenskaper och menniskans högre oändliga sträfvanden frambringa humor. Dertill är folksången icke fri nog, han måste stadna vid det godmodiga, så att säga, bundna skämtandet.
Endast en gång kommer folksången nära nog upp till den högre humorn. Det sker, när den drifver sitt skämt in på ett fält, der man knappast skulle väntat sig det. Då sir Richard at the Lee för Robin Hood förtäljt sina bekymmersamma omständigheter, frågade denne, om han icke egde några vänner, hvilka ville gå i borgen för honom. "De hafva alla öfvergifvit mig, svarade riddaren, om icke Han som dog på korset vill hjelpa mig." — "Bort med slikt prat, genmälte Robin: tror du jag vill hafva vår Herre, Petrus, Paulus eller någon af dem till löftesmän? Du bör skaffa dig en bättre borgen." — "Sanfärdeligen, sade riddaren, jag vet af ingen annan, om ej Guds moder sjelf, ty hon har alltid stått mig bi." Då utropade Robin: "Sir Richard, du kunde genomsöka hela England och funne dock aldrig en bättre säkerhet för ditt lån." På sätt och vis missräknade han sig icke heller; ty den utsatta betalningsdagen uppbringar Little John och hans kumpaner, som i vanlig ordning posta vid landsvägen, en munk med ett praktfullt följe af femtiotvå män och sju packhästar. Det är öfvermunskänken i S:t Marys kloster, som är på väg till London, för att genom mutor söka tillvinna klostret sir Richards egendom. "Se här, tvifla aldrig mera på den goda jungfrun, sade Little John till Robin, som denna morgon varit mycket bekymrad för sitt lån; ofelbart hemtar denne munk betalningen, eftersom han är från hennes kloster." Munken protesterar och svär en sorgsen ed, att han aldrig hört talas om den borgesförbindelsen. Fribytaren förebrår honom hans syndiga tal; "alltid har ju vår Herre varit känd som en rättskaffens man, och likaså hans milda fru moder. Huru mycket medför du?" Åter bedyrar munken, att han icke har mer än tjugu mark. "Om så är, vill jag icke hafva en penny; men har du mera, skall du mista det; ty jag gillar icke, att du förskingrar andras penningar." När munkens kassa uppräknas, befinnes deri åttahundrade pund, eller dubbelt mera än fribytaren lånat sir Richard. "Hvad sade jag dig, munk, utbrast Robin, vår fru är den pålitligaste qvinna i kristenheten och den bästa borgen i hela England. Min helsning till den ädla jungfrun, att om Robin Hood kan vara henne till tjenst, skall hon i honom finna en vän, och om hon har behof af silfver och guld, skall hon erhålla tre gånger mera än hon behöfver."
Det tyckes, som skulle folksången icke hysa synnerlig aktning för religionen, då han talar ur denna ton. Vi hafva dock sett, att Robin Hood ingalunda är en gudlös man, utan tvertom mycket from och nitisk i sin tro. Men han kan det oaktadt mycket väl skämta med kulten och försätta den snikne munken, som är kultens yttre tillbehör, uti en rätt komisk ställning till densamma, utan att träda sin religiösa känsla för när. Men detta kan han endast derigenom, att hans religiösa känsla icke är ängslig och bunden af kulten, såsom hans känsla var bunden i förhållande till naturen. Den äkta medeltidskristne, som väl kunde yr draga omkring i en rasande burlesk åsne- eller narrfest, skulle likväl icke kunnat skämta såsom han. Man finner här symtomer som förebåda reformationen; de Wicklefitiska lärorna hade begynt lossa på de gamla bandena och gifva kulten i händerna på folket, då förhållandet dittills varit det omvända.
Å andra sidan slår folksången icke sällan öfver i det burleska. I denna riktning utbildar den en figur vid sidan af höfdingen uti hans trogne vän och sekund-chef, Little John. Denne är en engelsk Eulenspiegel, men med mycket ädlare hållning; han är icke lössläppt, fast han älskar upptåg, han är tapper på samma gång som förslagen, han är frikostig och hjelpsam som hans herre, om han ock icke eger dennes lyftning.
A more merry man than J am one
Lyves not in cristianté,
säger han om sig sjelf. Ingen förstår så som han, att spela spratt på spratt åt sheriffen. Han ger sig i dennes tjenst och passar på tillfälle, då hans herre är ute på jagt, att tillställa ett grundligt kalas på ölet och vinet i källaren, sedan han derförinnan slagit hofmästaren sönder och samman, kämpar ett envige med kocken i köket, hvilket slutas dermed att de stridande försonte räcka hvarandra handen och kocken följer Little John till Sherwood, medtagande allt sheriffens silfver. Ditkommen besinnar han sig på ett än djerfvare företag, hastar att uppsöka sheriffen och narrar denne med berättelsen om en stor och präktig grönfärgad hjort med sextio-greniga horn, att följa honom till Robin Hood, der hans hjerta vill brista, då han ser sin kock i fribytarhöfdingens tjenst, sitt silfverförråd uppdukadt under den lummiga linden och sluteligen sig sjelf i friskyttarnes våld. Ej heller förstår någon bättre än Little John att uppbringa de förbifarande och obligera dem att spisa med hans herre, och när sedan packningen skall undersökas, är det han som uppräknar penningarna i sin utbredda mantel. I sitt sätt att tala har han en blandning af tokrolighet och käck oförskämdhet, i det han aldrig ger en sak sitt rätta utseende eller namn. När han för Robin Hood presenterar sheriffens kock med det röfvade silfret, säger han visst icke: se här, mästare, denne har jag tubbat och detta har jag tagit; han säger sirligt: "Den bålde sheriffen helsar dig rätt mycket och sänder dig sin kock, sina silfverkärl och trehundra pund." Och när han uppbringar öfvermunskänken från S:t Marys kloster, tilltalar han honom strängeligen: "Drabbe olyckan din kala hjessa under hattbandet, att du sålänge låtit min herre vänta på dig med middagen." Sången tillåter sig ungefär samma skämt med honom sjelf, då han kallar honom Little John, ehuru han är af en jättelik växt.
Sådan är väsendtligen andan och tonen, hvilken femtonde seklets folksång inlagt i fribytarlifvet. Det återstår oss ännu att taga i betraktande formen, hvari den klädt detta ämne.