Bland andra svårförklarliga förändringar, som tillfölje af eröfringen försiggingo hos anglosaxiska folket, är således äfven uppkomsten af en så godt som ny skaldekonst; ty huru förklara, att sångens genius sänkte sig ned öfver det lifdömda folket just i de tider, då man fastmer kunnat vänta att det, liksom Israels slägter vid elfverna Babylon, bordt upphänga sina harpor i pilträd till ett tecken på sin förlorade frihet? Men måhända var det just smärtan, sorgen och förbittringen, som lossade dess tungas band, sedan dessa lidelser icke mera kunde gifva sig luft i handlingar af motstånd och hämd. Man kan nästan sluta dertill af det första ämne den sålunda nyvaknade sången omfattade. Det var Hereward, det anglosaxiska folkets Simson Agonistes, till hvars förherrligande det for första gången strängade sin lyra till sånger, hvilka spridde sig kring hela landet och blefvo så allmänna, att de redan på Ingulfi tid sjöngos öfverallt vid vägarne.[27] Tyvärr äro de nu spårlöst förlorade, såframt man ej får antaga, att de upptagits af Geoffroi Gaimar i hans rimkrönika, eller i den latinska krönikan "De gestis Herewardi", hvardera från medlet af XII:te århundradet. Emellertid är man sålunda icke i tillfälle att döma om den form, hvari folksången i sin början klädde sig.

Från denna sin upprinnelse ur sorgen och hatet fortgår han till allt gladare och mindre lidelsefull ton, tills han sluteligen anslår den tonart af munterhet, merriment, som förblir hans allmänna och egendomliga. I samma mon förlora sig de nationella ämnena uti sociala, allehanda partiintresssen söka sig luft genom sången, de ädla familjernas, såsom de Montforts och Percys öden upptagas och sluteligen utbreder han sig öfver det enskildta lifvets tilldragelser, lemnande all historisk botten. Utom en liten sommarsång från medlet af trettonde seklet, utgör en partisång från baronernes och folkets gemensamma resning under Simon af Montfort det tidigaste prof på denna utveckling. Den riktar sig hufvudsakligen emot konungens broder, Richard af Almaigne, men äfven prins Edward, ehuru sedermera så populär, faller under den bittra fördömelsen. "Med lock eller pock, sir Edward, skall du rida utan sporrar på din grålle, rakaste vägen till Dover, men aldrig skall du hafva framgång, och bittert skall det ångra dig att du öfvergaf din frändes ledning".[28] Formen är här ännu långt ifrån den sedan fixerade balladformen. Sången är ett i tilltal stäldt uttryck för politiskt hat, och versmåttet närmar sig mera romanens, ehuru den fyraradiga strofen och omqvädet tillkännage folksången.

Här kunna vi upprepa vår bevisning i afseende å Robin Hood-sångens upprinnelsetid; eftersom den icke mera vittnar om nationalhatet mellan stammarne, men icke heller om ett borgerligt krigs partihat, intager den en plats, som är belägen mellan sången om Hereward och satiren emot Richard of Almaigne. Mellan det förra ämnet åter och Robin Hood-sången har man förlagt fragmentet af en sång-cykel, som behandlar ett likartadt stoff och liksom sammanknyter dessa tvenne. Det är sången om fribytarne i Inglewood, Adam Bel, Clym of the Clough och William Cloudesly. På samma sätt som kamraterne i Sherwood, ligga desse i fejd med auktoriteterna i "Carleile", de äro i akt förklarade för friskytte, hafva svurit hvarandra fosterbrödralag och sluta, "såsom nationen sjelf hade slutat", säger M. Thierry, med att ingå förlikning med konungen. Men detta fosterbrödralag är ett äkta anglosaxiskt drag — man erinre sig de trenne anglosaxiske krigarne i första året af eröfringen, hvilka innehaft land af klostret S:t Albans — här går mycket blodigare till än i Sherwood, fiendskapen är bittrare, och William Cloudesly har hela sin familj med sig, alldeles som i eröfringens första tider; på grund hvaraf fribytarne i Inglewood med skäl kunna föras i tiden närmare Hereward, kanske anses såsom närmaste efterföljare åt Osulf, son af Edulf, och Sweyn, Sigge son. Men till språk, ton och framställningssätt är denna sång-cykel, sådan den finnes uppskrifven och bevarad i biskop Percys "Reliques", icke äldre än Robin Hood-sången; hvardera äro de affattade i femtonde seklet, i engelska folksångens blomslringsperiod, då blandningen mellan det ursprungliga allvaret i ämne och det muntra i tidens folklynne gaf åt sången dess ädlaste hållning och vackraste form.

Prins Henrik, sedermera Henrik V, är hjelten i de muntraste scenerna af Shakespeares dramer, han är prins för ett sällskap af godmodige, skroderande, stråtröfvande, drickande dagdrifvare, och säkert har aldrig ett lustigare lefverne förts i det _business_fulla London, än just under hans tid, före utbrottet af det åskväder som snart derpå gick löst i kriget mellan Rosorna; säkert har ej heller klasserna i England stått hvarandra så nära som på denna chevalereska tid, då försoningen dem emellan nyss var verkstäld. Inom minstrelsyn, som nu stod i sin fulla blomma, med en utvecklad organisation, med sina egna lagar och institutioner, herrskade numera ett enda språk, alltifrån "the kings minstrel", ned till bänksångaren, hvilken från sin improviserade tribun i gathörnet för ett öre framsjöng utslitna ballader. På denna tid, då Englands kronprins kunde gifva sig i förd med Falstaff och hans följe, kunde väl ock den noble minstreln, som på riktsadlad häst drog omkring från slott till slott, tillåta att den egentlige folksångaren, hvilken hittills efter eröfringen burit det gamla gycklarenamnet gleeman, ifrån denna tid delade hans namn och äfven till en part hans chevalereska ämnen. Vi hafva sett att folksången likväl höll sig fri från den romantiska inbillningens fiktioner; men man kan dock icke underlåta att erkänna ett visst inflytande af det chevalereska lifvet, hvilket nu i sin upplösning spred sig mer eller mindre ut öfver alla klasser. Häraf förklarar sig ock, att den yppersta af alla ballader om Robin Hood bär titeln Geste, hvilken är den ursprungliga benämningen för den chevalereska hjeltedikten. Utom denna, hänför M. Étienne till detta sekels sånggrupp balladen Robin Hood and the Monke, och vi tillägga, på grund af stil, ortografi och språk, och äfven innehållet, balladen Robin Hood and the widows three sons.

Den utveckling sägnen om fribytarne i dessa trenne sånger vunnit måste i det närmaste motsvara engelska folkets egen utveckling ifrån Richard Lejonhjertas tid till Henrik V, eftersom folksångens hjeltar lefva folkets lif. De engelske yeomännen vid denna tid kunde icke med samma ögon betrakta fribytarelifvet, som de anglosaxiske landtmännen i tolfte och trettonde seklerna. Ännu var visserligen denna stout yeomandrie ett krigiskt slägte, öfvadt i vapenbragder under fejderna med Skottland och Frankrike samt kampen mellan Rosorna; och såtillvida måste hjelten äfven i deras sånger vara en man af mod och vapenskicklighet. Men yeomannens ställning var redan fri och oberoende, han visste sig vara herre öfver sina lemmar och sin person alltsedan habeas-corpus-aktens stadfästande, jemte det att, ifrån början af detta århundrade, odlaren af jorden upphört att vara bunden dervid,[29] och sålunda var vorden en man för sig, som njöt af lifvet efter sin egen lust. Men i den fries boningar sjunger man ur en annan ton än i trälens. Sången blir muntrare, den upphör att till sin ton vara lidelsefull, och dess hjeltar upphöra att befläcka sitt hjeltemod med blodiga och vilda handlingar. Vid samma tid inträffar äfven den betydelsefulla förändring i statsskicket, att de mindre godsegarne, franklin'erne, som mer och mer närmat sig borgerskapet, tillsammans med detta bilda ett underhus, i hvilket åtminstone från 1425 det engelska språket tyckes varit rådande. Dermed hafva de lägre klasserna slutit sig tillhopa till en samhällshälft, som intar ett betydande rum i statsaffärerna; en upphöjelse, som mäktigt måste verka till att höja deras sjelfkänsla. Annan måste tonen, annat måste äfven det skildrade lifvet vara uti sånger, hvari folket skulle finna sitt nöje, sedan det kommit till berättigande, än medan det låg förtrampadt och föraktadt. Tar man härtill ännu i betraktande det genom handel och industri tillvexande välståndet, som förädlar sederna och mildrar folkets sinne, får man i dessa tre omständigheter, frihetskänslan, den politiska sjelfständighetskänslan och välståndets ädlare njutningar, de elementarkrafter, under hvilkas inflytande diktstoffet i femtonde seklet utbildats.

Tillfölje af detta inflytande återfinna vi nu den gamle fribytaren såsom en ädel, nästan chevaleresk man, hvilken lefver lik en herrskare i sina skogar. När han blåser sitt horn, infinna sig väl halftannat hundrade af unga män, i gröna mantlar och med goda bågar i sina händer, samt böja vördnadsfullt knä, så att konungen sjelf, då han engång var närvarande, fann det vara en "underbart vacker syn". Också iakttager Robin Hood sjelf ett artigt sätt emot alla menniskor, tillochmed munkarne, så att då engång en sådan blifvit uppfångad och framföres, aflyfter han helsande sin befjädrade hatt, och då munken underlåter att göra detsamma, kallar han honom föraktfullt en "chorle",[30] en lymmel, hvilken icke lärt sig någon "curteysy". Derföre beprisar honom sången icke blott som en proude, utom ock curteyse outlawe. Denna courtoisie är icke sätt och manér allenast, den är följden af en elevation i karakteren, som åter härleder sig från medvetandet om den sjelfständiga och oberoende ställning han intager. Han är en fri yeoman of the forrest, som respekterar andras personer — om ock icke deras kassor — för det han respekterar sig sjelf. Detta bud öfverträder han endast den gången, då Little John lockat sheriffen till Sherwood och Robin Hood låter afkläda honom hans skinbrämade normandiska drägt samt i fribytarnes vanliga gröna kostym bland dem tillbringa natten, hvaraf dennes sidor jemmerligen begynna värka. Men det gör han, under hotelse, att i tolf månader låta honom utstå denna vedermöda, blott för att lära honom "efter hvad reglor en fribytare lefver", hvartill sheriffen utbrister: "O Robin, tag hellre mitt hufvud, än att jag skulle tillbringa här ännu en natt; dina reglor äro hårdare än någon eremits eller klosterbroders."

Men fribytaren har andra, ännu långt väsendtligare bud, hvilka för honom, liksom de chevalereska sedebuden för riddaren, utgöra den enda lag han erkänner. Han antänder aldrig byar, han plundrar aldrig kyrkor, han tar aldrig ocker, lefver icke i vällust, har icke våldfört någon jungfru, ej heller tubbat någons hustru; och detta är väl en bättre moral än månget riddareideal kunde berömma sig af. När allt kommer omkring, blir den väsendtliga skilnaden mellan folklifvets och det adeliga lifvets chevaleri, att det förra är mycket sundare och friskare. Robin Hood är generös, men klok. Han ger sir Richard at the Lee den erforderliga summan, men som lån och emot borgen. Först när denne visat sig pålitlig och ordhållig, skänker han honom frikostigt både skulden och lika mycket till. Hans vänskap är bottenärlig och trofast, såsom samme knight fick erfara, men han kastar sig aldrig i halsbrytande omöjligheter. Märkeligast är dock hans galanteri, ehuru hans hjerta icke utkorat sig någon dam, hvars nycker kunnat sända honom till verldens ända; ty i fribytarnes sällskap finnas icke några qvinnor. Men Robin Hood och hans män ofreda aldrig ett sällskap, der en qvinna befinner sig, ja det förtäljes, att då abbedissan i Kirkleys kloster, till hvilken han vände sig för att blifva åderlåten, falskeligen lät honom förblöda och sålunda bragte honom om lifvet, fribytarehöfdingen innan han dog gifvit sträng befallning åt sina män, att icke tillfoga henne eller klostret något ondt. Denna vördnad för qvinnan sammanhängde, alldeles som hos riddarne, med en hängifven dyrkan af jungfru Maria.

Robyn loved our dere lady,
For doute of dedely synne;
Wolde he never do company harme
That any woman was ynne.

Vi hafva sett, i hvilket spändt förhållande han stod till prelater och munkar. Men detta hindrade honom icke att vara synnerligen from och gudfruktig; han ville aldrig spisa innan han hört trenne mässor läsas, en till Gud Faders, en till den Helige Andes och en till jungfru Marias ära. Så hände det sig tidigt en majmorgon i pingsthelgen, då solen herrligt uppsteg och fåglarne gladeligen sjöngo, att Robin Hood befann sig vid ett sorgset mod öfver att på en så högtidlig dag icke kunna åhöra ottesång eller mässa. "Mer än fjorton dagar, sade han, äro gångna sedan jag skådat min frälsare; i dag vill jag till Nottingham, så hjelpe mig den milda Maria." Han beger sig åstad, beledsagad endast af sin trogne vän och följeslagare Little John; men under vägen skjuta de till måls och råka deröfver i delo. Little John återvänder harmsen till Sherwood, och höfdingen inträder ensam i S:t Marys kyrka. När han här knäfaller vid korset, igenkänna honom alla närvarande, bland hvilka äfven befann sig en "gret-hedid" munk, som smyger sig med hast och underrättar sheriffen. Stadsportarne stängas, och en skara män inbryta i kyrkan samt öfvermanna den bålde fribytaren, sedan hans klinga brustit i stycken emot sheriflens hufvud.

Vi hafva antydt, att de högre klassernas lif kunnat något inverka till att gifva folkets sång denna chevalereska ton; vi hafva ock antydt, att denna väsendtligen berodde på folkets egen lyckligare ställning under femtonde seklet; men vi måste äfven framhålla, att den ädla hållningen hos folksångens hjelte förnämligast grundar sig på den karakter han från begynnelsen egde. Han var allt ifrån början en beskyddare af de fattige och förtryckte, han tog af den ena, for att kunna gifva åt den undra, och slog den ena for att skydda den andre, och detta var ju hufvudstycket i de chevalereska budorden. Härvid behöfdes således icke stor förändring af det ursprungliga ämnet; blott att han helt och hållet förgät det nationella hatet — ty en sådan bestämning ingick alls icke i riddaremaximerna — och löste sig, liksom riddareväsendet i tiden hade löst sig, från alla slags nationella band, samt vann en viss sorglöshet, ett visst "får-gå" i sin karakter. Men äfven i detta stycke röjer han en långt bättre art an romantikens idealer. Han tar icke och ger icke efter nyck, utan efter en högre ordning; han tar alltid af de rike och öfvermodige, och ger alltid åt nödlidande, och följer dervid den humana plägseden, att låta enhvar sjelf uppge sina medförda tillgångar, och att taga endast då, när delinqventen uppgifvit mindre än han verkeligen befinnes hafva medfört.