Vi hafva nu hunnit slutet af vår sammanställning mellan historien och sången. Om vi ock icke kunnat bevisa allt, hafva vi dock uppvisat något. Hvad som alls icke låter bevisa sig, är en personlig beröring mellan riddarekonungen och fribytaren. Men är vår föregående framställning sann, så finnes dem emellan en gemensamhet i karaktersdrag och omständigheter, som utgör ett långt djupare berättigande för Ivanhoes skald till den sammanställning han gjort utan att vara dertill bemyndigad af historien. Huru nära historiens intyg i sjelfva verket kommer hvad poeten fritt tillåtit sig antaga, och huru nära Richard Lejonhjerta i tiden och rummet kom Robin Hood, må följande uppgifter bestyrka. De äro hemtade både från Roger de Hoveden och från ett gammalt manuskript, som upphittats i Nottinghams slott. När konung Richard efter sin återkomst från det Heliga Landet intagit Nottinghams fäste, företog han en jagt i Sherwood. Skogen behagade honom mycket, så att han med ifver fortsatte jagten efter en stor och präktig kronhjort, hvilken han förföljde med ens ifrån Sherwood till Barnesdale i Yorkshire. Men då den äfven härifrån undflydde honom, utfärdade han i Tickhill en kungörelse, att ingen person månde fördrista sig döda, skada eller jaga sagde hjort, utan borde den i frid få återvända till skogen igen; hvarföre denne hjort efteråt kallades "den proklamerade kungshjorten". Är det icke, som skådade man i denne flyende kronhjort fribytarekonungen sjelf, der han jagas från trakt till trakt? — och hvarföre kan icke denna urkundernas berättelse vara en förtäckt allegorisk skildring af de bägge konungarnes sammanträffande? — man finge då i krönikorna samma berättelse, som traditionen utarbetat till sången om konungen och fribytaren. Äfven sången låter konungen komma till Nottingham, för att underkufva upproriska undersåter, derpå företaga sig en jagt från ena provinsen till den andra, och omsider allting slutas med en försoning, hvarvid den förföljde blir upptagen till en konungens man. Det förundransvärda är, att ej, vid så mycken likhet, någon klyftig engelsk uttolkare af Robin Hoods dunkla personlighet, kommit på det infallet att, tvertom, förklara Robin Hood för en anthropomorphism af den proklamerade kungshjorten.
II.
Sammanfatta vi ur det föregående en bild af fribytarelifvet, blir den ungefär följande. I den stora skogsbygden mellan Nottingham och Yorkshire uppehöllo sig ett band af fågelfrie, alltsedan eröfringens tider, ständigt rekryteradt af männer, hvilka flyktade hit undan förföljelserna och förtrycket i samhället, och ständigt i full fejd med auktoriteterna på stället. Fribytarne jagades än med list än med öppet våld från ena grefskapet till det andra, men funno städse skydd, icke blott i skogarnes vidsträckthet, utan ock i anglosaxiska landtfolkets välvilja, med hvilket de egde gemensamma intressen och sympatier. Liksom detta, leddes de af hat till de store innehafvarene af domäner och slott, som frossade af rikedomar dem de utpressade från folket, och till de öfvermodige prelaterne och andlige, hvilka mer än en gång kränkt deras religiösa känsla och i sysslolöshet förtärde sina stora räntor. Drog en man af dessa samhällsklasser, hvilka knappast förstodo, åtminstone föraktade folkets språk och seder, med sitt talrika följe fram genom Sherwood, hände icke sällan att en pil klöf bringan på hans springare, en skur af andra förskingrade hans svenner, och han sjelf kunde skatta sig lycklig att plundrad in på lifvet släppas ur de vilde männernes händer. För franklinen, för yeomannen, för trälen, för den fattige och förtryckte i gemen var deremot skogen en tillflyktsort, der han kunde erhålla penningar om han var i behof, men ock en kraftig handräckning om det gällde att befria en landtman ur fängelse, eller att från galgen rädda yeomänner, hvilka tagit sig för stora friheter med konungens villebråd. Till återtjenst lemnade desse fribytarne varning när sheriffen uppbådat grefskapets milis att förfölja dem, de försågo dem med mat och dryck, de gömde dem i sina hyddor. Under ett sådant lif af fara och möda utbildade sig sjelffallet en stark sammanhållighet hos bandet, inom hvilket, här såsom alltid, den modigaste och vapenskickligaste mannen var sjelfskrifven anförare; hans namn, så uppger sången, var vid denna tid Robin Hood.
Sådant är till sina allmänna drag, såvidt historien och sången samstämma, det ämne hvilket den sednare ur den förra upptagit, och hvilket, efter att i tvåhundra år lefvat i traditionen, under femtonde seklet framträder i ballad-cykeln om fribytarehöfdingen Robin Hood. Vi öfvergå nu att skärskåda huru folksången behandlat detta sitt älsklingsämne.
Helt säkert har ingen traditionel sång i samma grad gjort skäl för benämningen _folk_sång, som anglosaxiska folkets diktning under tiderna efter eröfringen. Den vexelverkan, som äfven inom skaldekonsten eger rum mellan klasserna, mellan den lärda efter reglor utöfvade dikten och den omedelbara utgjutelsen i sång och saga, var här till en början fullkomligen afbruten. Vida längre, än den spanska och äfven den skottska folksången, håller sig den engelska fri från allt inflytande af riddareromantiken. Äfven sedermera, då han begynner upplaga ämnen ur romanerna om Arthur, om Lancelot och öfrige hjeltar, hvilka inom de baronliga slotten utgjort föremålen för ädla damers och riddares beundran, motstår han stadigt all frestelse att bepryda sig med romantikens öfriga fiktioner. Användes någon gång ett trollmedel eller en jätte, såsom i balladerna "King Estmere" och "Sir Cauline", sker det med samma skygga halfhet, hvarmed ett blygt barn handterar fremmande leksaker. Den sednare hjelten besegrar icke mindre än tvenne grymma jättar, men hvaruti den ena skiljer sig från en vanlig riddare kan icke utgrundas, och hos den andre blir omsider de enda jättelika egenskaperna.
Two goggling eyen, like fire farden (flashing)
A mouthe from eare to eare.
Sålunda reducerar folkskalden de romantiska ämnena till naturlighet, liksom han gemenligen nedspänner romanens öfverdrifna galanteri till hjertlighet. Dessmer äro de sånger fria från allt öfvernaturligt och fantastiskt, hvilka hemtat sina ämnen ur folkets egen tradition. Så kan det visserligen i Robin Hood-sången förefalla något underligt, då fribytarehöfdingen blåser tvenne gånger sitt horn i Nottingham, att hans män i Sherwood kunna höra det och i en handvändning komma springande till hans hjelp. Men man må kalla denna naivetet hos folkskalden inadvertens eller enfald; man må tillåta honom lita på sin hjeltes goda lungor och på fribytarnes flinka ben. Aldrig bör han derföre ställas i bredd med romancieren, som låter konstmakaren Merlin till konung Arthurs hjelp transportera hela armeer genom luften.
För att göra sig skyldig till ett sådant fantasteri, är den engelska folksången af alltför gediget realistiskt lynne, hvilket utgör en af dess mest utmärkande egenskaper. Medan den nordiska folksången bär tydliga spår af vinterdunklet, i hvilket man icke ser sakerna som de äro, och der lätteligen leda troll framgycklas ur bergens schakter, liksom leda tankar i menniskosinnet; medan en karg natur alstrar ett visst vemod i den skottska visan och balladen samt det gamla Morvens dimmor i dem forma sig till elfvor och spöken; medan Spaniens glödande sol, dess doftande fruktträdslundar och romantiska lif lockar romancieren till ett tjusande svärmeri; och sluteligen, medan de finska och slaviska folkena både tillfölje af natur och förhållanden i sina sånger äro afgjordt svårmodiga; är den engelska balladen, såsom vi sett, fri från allt fantasteri, dess uppfattning af ämnet är enkel och sakenlig, framställningssättet klart och naturfriskt. Äfven visan, tillochmed den sorgsna, eger intet smäktande eller sinnligt. Känslan framträder sund och enkel, såsom en naturstämning, hvilken grundar sig på tillräckligt yttre motiv. Må man påminna sig den sorgbundna visan "Willow, willow, willow", som af Shakespeare användes i Desdemona-scenen i fjerde akten af Othello.
Också är denna egenskap hårdare förvärfvad, än någon nation i verlden tillvunnit sig sina företräden; ty, om man ock inrymmer aldrig så mycket åt Anglosaxarnes sunda och dugtiga naturell före eröfringen, är dock visst, att ifrågavarande karaktersdrag hufvudsakligen är en vinst från sagde blodiga luttringsprocess. Ett folk, som genomgår en dylik omskakning, väckes sannerligen ur alla drömmar till en hård och handgriplig verklighet. Det finner sig nedkastadt i förhållanden, derifrån det icke går att uppstiga medelst ett svärmande, idylliskt vegetativlif, utan endast genom det tunga arbetet vid plogen, vid väfstolen, vid rodret, och genom det kloka beräknandet af omständigheter och förhållanden. Det vänjer sig derigenom att skåda verkligheten i anletet och från henne taga sina föreställningar, och denna vana har Engelsmannen aldrig frångått, hvarken i lifvet eller dikten.
Svårare att förklara än realismen i den engelska sångens lynne, är dock att förstå hvadan folket så i hast bekom sjelfva sångens gåfva. I den anglosaxiska litteraturen före eröfringen finnes intet spår af hvad man kunde kalla folksång, alltsedan Bedas tider. Denne förtäljer om Saxarne i andra seklet efter invandringen till Britannien, att vid deras gelager harpan plägade kringsändas från man till man, så att enhvar sjöng en sång, den han beledsagade med instrumentet. Men den fromme mannen gillar icke denna plägsed; han kallar sångerna "frivola et supervacua poëmata", och folket sjelft måtte sedan blifvit af samma tanke, ty det utbytte dem mot allehanda lumpna konster af gyckelmakare och dansare. Skalden, sceop, efterträddes af gliggmannen och hoppesteren, som vid de rikliga gästabåden roade menigheten med att kasta bollar och knifvar. Berättelsen om Alfred den store, i hvars höga själ hågen för bokliga konster skall blifvit väckt genom anblicken af ett prydligt manuskript, innehållande "Saxonica poëmata", dem han sedan "die nocteque audiens memoriter retinebat",[25] gäller ett annat slag af poesi, hofskaldernas, hvilken hos Anglosaxarne underhölls genom den täta beröringen med nordiska hofvena. De prof af denna skaldekonst, hvilka finnas bevarade i Anglosaxon Chronicle, öfver Athelstans seger vid Brunanburh, öfver konung Edgars kröning och död samt konung Edward Confessors död, äro till rythm och framställningssätt fullkomligt befryndade med de qväden Thiodolf af Hvines efterföljare samtidigt diktade hos Erik Blodyxe, Håkan Adelstens Fostre, Håkan Jarl och Olof den helige, eller äfven vid anglosaxiska hofvet, såsom man känner om Eigil Skallagrim och Sigwathur. Denna skaldekonst med sina konstlade metaforer, omskrifningar, antydningar, och sin pregnans, hvars produkter af Mr Sharon Turner och, efter honom, af Mr Henry Wadsworth Longfellow[26] likväl benämnas "popular songs" och "ballads", liknar balladpoesin icke mera än Bjarkamal i Ragnars saga liknar folkvisan om Widrik Werlandsson eller kung Speleman. Men äfven af dem spörjes under och efter eröfringen knappast ett spår; hofskalderne måtte, likt råttorna från ett sjunkande skepp, hafva öfvergifvit det anglosaxiska folket, eftersom ingen fanns qvar att i slaget vid Hastings stiga fram och mana sina landsmän till strid, liksom Taillefer eldade Normanderne, ej heller någon, att ingjuta mod under frihetskampens förtviflade skiften. Endast munkarne i sina krönikor hafva sjungit det anglosaxiska folkets svanesång, och ifrån dem härleda sig ock de få spår i rythm och talesätt af anglosaxisk skaldekonst, som Percy kunnat uppvisa uti Pierce Plowmans visions och några andra sånger från engelska språkets första bildningsperiod.