Two better captayns wear not in Christianté,
Then that day slain wear ther;
så är det icke en enskildts flygtiga tycke, det är hela nationens ovanskeliga kärlek och beundran deri uttalas: och då i den sednare hjeltedikten sångens medkänsla för Wetharryngton yttrar sig i dessa enkla ord:
For Wetharryngton my harte was wo,
That ever he slayne shulde be,
For when both his leggis wear hewyne in to,
Yet he knyled and fought on hys kne,
är det liksom sympatin hos alla de slägten, genom hvilka sången passerat, skulle gjutit sig i de konstlösa uttryckena, och deraf denna trohjertade tillförsigt strömmat in, som i förening med det enkla och omedvetna, ger all traditionel sång ett så egendomligt vemodigt behag. Detta är beslägtadt med poesin uti allt ålderdomligt i talesätt, plägseder och bruk. Dertill vinna den traditionella sångens enskildta uttryck, åtminstone de väsendtligare, genom denna bearbetning under flere generationer en afrundning och precision, som endast den store skalden genom mycken omsorg är i stånd att vinna; hvad som ursprungligen funnits öfverlopps har bortfallit, och hvad som erfordrats till bildens klarhet har tillagts; liksom de rullande stenarne i en fors under vågornas ständiga bearbetning blifva glatta och afrundade.
Jemte naturlusten, hvilken likaledes afsätter sig uti uttryckena, utgör denna i framställningen inneboende medkänsla det lyriska elementet i folksången; hos de mera heroiska balladerna till tonen elegisk, i Robin Hood-sången deremot, i öfverensstämmelse med grundtonen i dikten, skämtsam och munter. Föröfrigt framträder detta lyriska element på mångfaldigt sätt, dels i enkla talesätt och attributer såsom "good yemàn", "Robin Hood and his merry meynè" o.s.v., dels i direkta omdömen, men mest dock i skildringen sjelf, eller ur de handlande personernes mun. Med hvilken stolthet tecknar icke sången sin hjelte, då han inträder i S:t Marys kyrka och knäfaller framför korset:
All that euer were the churche within
Beheld wel Robyne Hode;
huru skämtsam är icke hennes ton, då hon skildrar det sätt hvarpå Robin Hood och hans män utöfvade sin frikostighet emot sir Richard at the Lee, och huru lifligt deltar hon icke i fribytarens samqväm med konungen, då de skjuta till måls och kindpusta hvarandra. Stundom vinner dock känslan än mera terräng och inträder i sjelfva handlingen, såsom vid framställningen af fribytarnes trofasta inbördes vänskap vid det tillfälle, då sheriffen under målskjutningen oförmodadt öfverfaller dem, hvarvid Little John såras i sitt knä och med sin vanliga hurtighet besvär Robin Hood, vid den tillgifvenhet han för honom hyser och vid alla tjenster han bevisat honom, att draga sitt svärd och taga hans lif, på det han icke måtte falla i sheriffens hand. "Det ville jag ej för allt guld, som finnes i det glada England", svarade höfdingen, hvarpå Much, mjölnaresonen, sägande: "Gud förbjude Lytell Johan, att du skulle öfvergifva oss", tog honom på sin rygg och bar honom väl en mil, under det han allt emellanåt stadnade för att skjuta emot fienden. Samma känslofullhet visar sig ock, då höfdingen och hans vän på vägen till S:t Marys kyrka åtskiljts i full ovänskap, men Little John sedan, då Robin råkat i fångenskap, glömmande allt agg, sätter sitt lif på spel och öfverlistar både konungen och sheriffen för att befria sin herre. — Alldeles samma sätt att uttrycka sig begagnar äfven naturlusten; dels enkla ofta återkommande uttryck, hänförande sig till den gröna skogen, de qvittrande fåglarne, den vackra våren, dels direkta skildringar och utbrott, dels. äfven så, att den stundom inträder som motiv för handlingen, såsom den gången, då Robin Hood i den vackra pingstmorgonen under inflytande af den herrliga naturen kände ett så djupt behof att uppsöka sin frälsare. Den naturskildring, hvari sången vid detta tillfälle utbryter, är den längsta vi erinra oss hafva sett i någon folksång. Ty den utförda skildringen tillhör icke det omedelbara utbrottet, utan framgår ur en viss afsigtlighet och ur målningsbegäret. Förnämligast användas de korta enkla uttryckena, hvilka endast sällan förekomma meningslöst, såsom fallet är med den svenska folksångens: "för fågel och så ljuf" "förr än dagen dagas upp under östan", "grönan ö", "rosendelund", o. dyl. För liknelsen deremot har balladen intet sinne.
Genom denna lyrik, hvilken dock hufvudsakligen ligger endast i ämnets yttre omklädnad, gestalta sig de små epopeerna till sånger; den episka anläggningen får en lyrisk framställning, versen danar sig till stanzer, och den muntra andan i sångerna klingar ut i lustiga melodier. Af sådana har D:r Rimbault gjort en talrik samling, dels ur manuskripter, dels från folkets läppar. De äro merändels olika för skilda ballader, då deremot metern städse förblir en och densamma, som engelska folket utkorat till en stående meter för sina sånger. Såväl Percy som Warton vill i detta versslag skåda en itudelad alexandrin. Huru härmed än må förhålla sig, är dock visst att balladmetern icke eger någon frändskap med det anglosaxiska fornnordiska meterslaget, likalitet som i framställningen återfinnas spår af de gamla metaforerna och liknelserna; utan antingen är den en ny skapelse, eller ock tillhör den, liksom sjelfva namnet ballad, det myckna folket upptog af fremlingarne och de lärde.
Naturligtvis är språket i dessa gamla sånger ålderdomligt, accentuationen vacklande, ordens betydelse antiqverad och satsbygnaden styf. Men allt detta bidrar blott att för en modern läsare stärka den ålderdomliga trohjertade tonen, som ligger i sjelfva uttryckssättet. Folksången uppstår och lefver som en skogens blyga blomma, utan skötsel och ans, nästan omedveten om sin tillvaro, och kan derföre föga veta om sin klädsel. Så har ock händt, att många uttryck förblifvit stående, der den ursprungliga meningen förändrat sig till en annan, och fortfarit att, liksom vissnade partier i en frisk löfbeklädnad, ehuru meningslösa, ingå i dikten. Minstrelerne, hvilka betraktade dessa uttryck såsom samfäldt egendom, hade äfven goda skäl att icke bortkasta detta den traditionella sången caput mortuum. De behöfde dem för sig sjelfva, för att låta eftertanken ila till det som skulle sägas, och de behöfde dem för att gifva åhörarne rum att besinna sig på det sagda. I Robin Hood-sången, synnerligast lytell Geste, förekomma de dock sparsamt, hvarjemte de ofta återkommande uttryckena der hafva en viss betydelse, antingen de uttrycka den godmodiga stämningen och naturkänslan, eller bidraga till att lokalisera, eller ock underhjelpa öfvergångarne. I detta sednare hänseende spela de en vigtig roll i balladens framställningssätt.
Den öfvervägande sinnlighet, hvilken åt framställningen i balladen ger sådan åskådlighet, medgifver i dess ställe icke åt folksången en reflektionsförmåga, som är erforderlig för diktens utveckling och framåtskridande. Sången sönderfaller derföre i en rad af små bilder, mellan hvilka han med svårighet finner öfvergången. Äro dessa bilder nära befryndade, gör han sig icke heller något besvär med öfvergången, utan ställer dem bredvid hvarandra med ett "then", eller med att upprepa i den sednare några ord ur den föregående. I annat fall hjelper han sig med någon af de stereotypa fraserna. När han till exempel skall förflytta scenen till S:t Marys kloster, sker det utan all förberedelse sålunda: