The abbot sayd to his covent,
There he stode on grounde, etc.
hvarvid den sednare meningslösa strofen dock tjenar att framhålla abbotens figur och låta åhöraren verkställa öfverflyttningen.
Ett annat sätt att framföra berättelsen är samtalet. Oförmågan hos det odisciplinerade sinnet att i reflexionen sammanfatta ett förhållande är orsaken, hvarföre obildade personer i sitt tal städse anföra andras eller äfven egna yttranden in extenso, inledande dem med ett "han sade", "och så sade den", "jag sade", o.s.v. Af samma oförmåga att referera, eller med egna ord återgifva de uppträdande personernes meningar, kommer det sig, att i folksången en så betydande del utgöres af dialog. Detta bidrar väsendtligen att öka åskådligheten, men följden blir ock talrika upprepningar af det sagda, såsom till exempel alltid när ett budskap skall aflemnas. Sålunda ingår ock i balladen på sätt och vis ett dramatiskt element, och vi skola i det följande se, att Robin Hood-sången icke stod fjärran från tiljorna.
III.
Sådan är de äldre sångernas uppfattning och behandling af fribytarelifvet. Robin Hood är enligt dem en man af ädel karakter, högstämdt sinne och rena seder. Han intar en betydelsefull ställning af fiendtlighet emot de styrande, de mäktige och rike, af välgörenhet och beskydd emot de fattige och nödlidande. Han samlar sitt band till djerfva företag med sådan framgång, att det tycktes som ernade han göra sig till konung öfver hela nordlandet. Också lefver han som en kung i sina grönskande skogar, utan brist, utan sorger och motgångar, gladt förnötande tiden med jagt och muntra tidsfördrif.
I de sednare sångerna, hvilka i riklig mängd finnas bevarade från det följande seklet, har han undergått en väsendtlig omgestaltning. Robin Hood i the lityll Geste liknar sextonde århundradets folkhjelte ungefär lika mycket som den käcke odalmannen, hvilken med mannamod dragit sitt svärd i blodig härnad för sin frihet och sin rätt, liknar sig sjelf der han återkommen fredligt vandrar efter plogen, eller skämtsam deltar i landtliga lekar. Denna sin förändring rår han sjelf icke för. Han har blott troget följt folket åt i dess egen utveckling.
Den moderna samhällsutvecklingen har uppenbarligen ledt derhän, att massan af folket allt mer och mer aflägsnats från allt direkt deltagande i de politiska händelserna. Sedan svärdets aristokrati i medeltiden efterträdte af intelligensens aristokrati, har massan, som med sitt mod och sina vapen gaf yttersta utslaget i baronernes inbördes strider, försatts i en ställning, der den icke annat behöfver, än så godt den förstår gifva sitt ja eller nej åt dagens ordfäktande hjeltar, hvilka handla liksom i ett dunkelt fjärran inför dess ögon.
Fram till denna ställning hade engelska folket tagit ett betydligt steg under tiderymden, som förflutit från Henrik V till Elisabeth. Allt sedan det långvariga kriget mellan Rosorna kallades yeomannen och borgaren icke till vapen förr än efter halftannat århundrade, då det långa parlamentet manade det att dömma mellan sig och konungen. Inga inbördes strider upprörde under denna tiderymd dess passioner eller underhöllo den krigiska andan. Derförutom hade uppfinningen af krutet omgestaltat krigskonsten, förträngt det nationella vapnet samt bidragit att göra armeerna till skilda kaster, hvilka med folket stodo i ringa eller ingen gemenskap. I sådana leder fanns icke rum för yeomannen och hans långa båge, som ännu länge förblef hans stolthet och förnöjelse. Äfven frågorna i den inre statshushållningen rörde honom föga under Tudorska husets enväldiga styrelse. Folket hade öfverlemnat affärerna åt parlamentet, och äfven detta, när det någon gång sammankallades, ansåg sin uppgift vara att samtycka och underskrifva.
I denna aflägsenhet från de historiska händelserna upptages folkets sinne af det enskildta lifvets tilldragelser och känslor. Härmed försvinner ur dess sång såväl det stora i ämnet som det höga i tonen. Utom de gamla sägnerna hvilka fortsättas, och utom de hvilka öfverkomma från romantiken, utgöras de tillkomna ämnena för det mesta utaf lokaltraditioner af måhända allmänt menskligt intresse, men utan all historisk betydelse, af enkla tilldragelser inom familjelifvet, eller sluteligen af kärlekshistorier. Detta sistnämnda blir nu mera det öfvervägande ämnet, och med detsamma får lyriken öfvertaget, balladen uttränges af visan. Endast den vexande herrskarinnan af verldshafvet gaf sig tillkänna äfven i folksången, och i norden af England, på den blodade gränsen emot Skottland, der de ädla familjerna Douglas och Percy intill slutet af ifrågavarande århundrade fortforo med sin chevalereska envigeskamp, fortlefde ännu hjeltelifvet och hjeltesången, tills kampen lyktar med den ignobla handlingen, då Douglas förrådde den flyktande Percy, efter Northumberlands och Westmorelands resning för att befria den fångna Maria Stuart. Balladen The rising in the north om lord Percys nederlag och flykt, utgör de sista vemodiga slagen af den fordna heroiska folksången.
Vid denna allmänna rigtning förlorar äfven Robin Hood sin hjeltenatur. Folket förstår icke mera hans ursprungliga ställning; det beröfvar honom hans ädla uppgift att vara de betrycktes och de lägre klassernas vän och beskyddare. Han hjelper icke längre sqvirer som äro i brist, och befriar inga yeomän ur rättvisans händer. Han uppbär sin skatt af den ena som den andra, hvilken passerar Sherwood. Här en simpel krukmakare färdas vägen fram, stiger han med sitt muntra följe ut ur skogen, lägger hand på hans häst och säger: "I tre års tid, krukmakare, har du skojat längs denna väg, och icke haft den artigheten att betala mig tull." "Ringa nog är dens artighet, som hindrar en fattig man när han färdas sin väg fram", säger krukmakaren, och inpräglar denna lärdom hos fribytaren, genom att mörbulta honom med sin käpp; hvarefter de försonas, och Robin Hood tillbyter sig mannens drägt samt hans lass. Dermed beger han sig till Nottingham, försäljer varorna och behagar högeligen sheriffens fru med sina billiga priser. Hon inbjuder honom till middag, efter måltiden tillställes målskjutning, och under någon förevändning narrar Robin Hood sheriffen till Sherwood, der denne får dyrt betala de billiga priserna samt hemsändes med många helsningar och en hvit springare till present åt sin fru. En annan gång bedrifver han samma puts, förklädd till slagtare. Robin Hood känner numera intet värdigare sätt, att bekriga sin gamle fiende. Han har nedstigit till Little Johns ståndpunkt och antagit hans operationssätt. Endast en gång höjer sig sången till en värdigare handling, då han utrustar fribytarbandet att rädda den käcke Will Stoutly, som sheriffen fångat och är i beråd att hänga, oaktadt han ber som en nåd att med sina blotta händer få kämpa mot sheriffens män, för att sålunda få dö värdig sin mästare. Robin Hood svär att rädda honom eller dö med alla sina män. Hela skaran kläder sig i sin gröna drägt, men höfdingen är i skarlakan, och vid denna anblick utbrister sången: