Good lord! it was a gallant sight,
To see them all on a row,
With every man a good broad sword,
And eke a good yew bow.
Också flyr sheriffen vid första skymten af fribytarskaran, och sheriffens män tyckte detta vara ett godt föredöme.
Men endast sällan samlar sig bandet numera till sådana allmänna företag. Det vanliga är, att Robin Hood ensam beger sig ut på åfventyr, möter en kittelflickare, en garfvare, en slagskämpe till munk, en herde, en tiggare eller annat simpelt folk, och ger sig i färd med dem, hvaraf slutet blir att fribytaren erhåller hederligt stryk och måste gripa till sitt horn för att kalla sina männer till hjelp. Desse kunna då falla hela flocken öfver den ensamne vandraren, som nu i sin tur blir genompryglad. Detta är ignobla seder emot dem, då Little John på tremanhand med Will Skathelock och mjölnaresonen vågade sig i färd med öfvermunskänkens femtiotvå man. Öfverhufvud vankas det mycket prygel i dessa sånger. The qvarterstaff, en famnslång stör, som efter vissa reglor i slag, stöt och parad fördes med båda händerna, och som i de äldre sångerna alls icke framträder, spelar här nära på lika stor roll som bågen och svärdet. Med de ädlare intressena är all elevation, och med elevationen all chevaleresk anstrykning försvunnen ur fribytarelifvet. Synnerligen omhuldade och synnerligen manhaftiga äro tiggarene. Det är nästan som skulle bettlarlifvet omfattas med större förkärlek af sången än fribytarlifvet. Märkeligt är, att inom denna klass synes nu redan existerat ett slags brödraskap, utbredt öfver hela England, att döma af hvad som antydes i den sången, der Robin Hood för infallet att utsända Little John på äfventyr förklädd till tiggare. Hvar helst han kommer, blir han anförare för bettlarskarorna. Han råkar slutligen i handgemäng med en trupp af fyra, utaf hvilka en som varit halt i sju år i hast under hans väldiga slag erhöll snabba fötter, en annan som varit döfstum begynte ropa, och en tredje återfick sin syn. Bytet var icke mindre än trehundra pund. Ty tiggaren har merändels mycket guld i sina trasor. Han har ock gemenligen en så stark och förträfflig qvarterstaff i sin hand, att Robin Hood sjelf tvenne gånger dukar under för densamma. Se här det burleska idealet af desse nykomlingar inom Robin Hood-sången. Fribytaren var utgången som vanligt "sume pastime for to spy".
He met a beggar on the way,
Who sturdily could gang;
He had a pike-staff in his hand
That was both stark and strang;
A clouted clock about him was,
That held him frae the cold,
The thinnest bit of it, J guess,
Was more than twentyfold.
He had three hats upon his head,
Together sticked fast,
He cared neither for wind nor wet,
In lands where'er he past.
Den hurtige gamle mannen besvarar högdraget fribytarens stormodiga ord, och då denne spänner sin båge, slår han den med sin staf ur hans hand och låter svärdet fara samma väg. Robin Hood faller afsvimmad och anträffas i denna belägenhet af tvenne hans män. Desse bege sig att förfölja tiggaren, hvars gestalt ännu skymtar fram öfver bergena, upphinna honom och bemäktiga sig hans staf. Då denne finner sig försvarslös, griper han till list och lockar de tvenne männerne med löftet om hundra pund, hvartill desse lyssna i hopp att sålunda kunna behålla penningarna för egen räkning, med hemlig föresats dock att ihjälslå den gamle för att tillfredsställa höfdingen. Men gubben, under det han fumlar med sina påsar, tar tillfället i akt att öfverhölja dem med mjöl,
Wherewith he blinded them so close,
A stime they could not see;
And then in heart he did rejoice,
And clap'd his lusty tree.
He thought if he had done them wrong,
In mealing of their cloaths,
For to strike off the meal again,
With his pyke-staff he goes.
Ett sådant plumpt och vulgärt lefverne föres nu i Sherwood. Folkhjeltarne hafva förlorat den finare sjelfkänsla, som förr inlade sans och reservation i deras munterhet, på samma gång de borttappat de ädlare syftemål, som gåfvo en högre mening åt skämtet. Munterheten, the merriment, har öfvergått till hejdlösa utbrott af en inneboende lustig disposition, jollity, och härmed är naturhumorn i sången sjunken till en burlesk komik. Om vi redan i de förra sångerna måste kalla folkdiktningens humor ett af naturkänslan bundet skämtande, oaktadt den sjelfkänsla och besinning som då ledde henne, måste vi här säga att hon helt och hållet förlorar sig i den oförädlade naturlusten. Robin Hood-sången är numera öfverfull af de tokroligaste bilder och upptåg. Än ser man fribytarne i aftonskymningen dansande och trallande kring ett träd, vid hvars stam de upptändt eld för att rosta ett slaget villebråd, än hafva de tillfångatagit någon vördig prelat, hvilken de tvinga att i sina ridstöflar deltaga i dansen, eller att fastbunden vid trädet läsa en mässa för dem. En annan gång, då fribytaren ger sig till att förena en olycklig älskande, Allin-a-Dale, med hans käresta, som biskopen just står i begrepp att viga vid en gammal rik riddare, uppträder Little John i koret, iklädd biskopens kåpa, och förelyser paret, och på det att tre gånger icke skulle vara för litet, upprepar han under församlingens hjertliga skratt, sju gånger den öfliga frågan.