M. Étienne är dock för sträng emot denna glädtiga folkpoesi, och M. Villemain i sin Tableau de la Littérature du Moyen Age har alls icke förstått densamma. Måhända har en fransman icke nog sympati för det sunda hjertliga skrattet, hvari icke finnes mycket af förstånd och qvickhet, men destomer af godhjertad rolighet. Måhända anslås icke heller hans känsla synnerligen af den öfversvällande naturlust, hvilken mäktigare än tillförene nu frambryter i sången, och hvilken icke sällan just är den, som sätter de besatta infallen i fribytarnes sinnen.
In summer time, when leaves grow green,
And flowers are fresh and gay,
Robin Hood and his merry men
They were disposed to play.
Gripne af naturens friska krafter "some would leape, and some would runne, and some would use artillery". Det är som hörde man deras jubelrop och klingande skratt i den daggiga sommarmorgonen, blandadt med bågors klang och hornskall vid jagten, då
Will Scadlòcke he kild a bucke,
And Much he kild a doe;
And Little John kild a hart of Greece
Five hundreth foot him fro,
en bedrift, som så behagade höfdingen att han utropade: "Gud välsigne, John, ditt trygga hjerta: om jag än sökte på hundrade mil, funne jag icke din like." Robin Hood står uppenbarligen här i beråd att öfvergå till den sinnebild för vårens behag och nöjen, vi funno honom ännu i dag utgöra uti det engelska landtlifvet. Han är nu i än högre grad en skogens son, hvars lefnadssätt och lynne väl bevisar, "att han ej är född i smyckadt gemak eller festlig sal, utan bland liljeblomstren i en grönskande lund."
För inflytandet af denna naturlust måste icke sällan äfven sångaren sjelf gifva vika. Stundom stadnar han i sin berättelse, för att gifva luft åt sitt deltagande i det lustiga lifvet, han utropar: "what a singing and dancing was in the green wood", och mellan verserna bryter han ut i ett jublande: "with a hey down, down, and a down!" Dessa symptomer, jemte det ökade rimmet, som nu inskjutes äfven midt i versraden, antyda att balladerna om Robin Hood äro stadda i en utveckling, der det episka allt mer försvinner, tills de förlora sig i helt och hållet lyriska visor, sådana som the Furry-day-song och andra utgjutelser af folkets känsla.
Utom naturkänslan finnes äfven ett annat inbrytande element, som upplöser det allvarliga uti fribytarlifvet och öppnar vida vägar för känslan, att strömma in i sjelfva det episka ämnet. Vi funno tillförene fribytarlifvet fullkomligt fremmande för all erotik. Robin Hood bar en hög och ädel vördnad för qvinnan, åt hvars ideal han i den Heliga Modren egnade en uteslutande dyrkan. Men i fribytarnes sällskap funnos inga qvinnor, och kärleken uppträdde ej under någon form såsom motiv i dikten. Redan i balladen Robin Hood and the Potter öfverraskas man derföre af en helt ny och fremmande känsla vid fribytarens galanta beteende emot sheriffens hustru. Uti Robin Hood and Allin a Dole, som är den vackraste sången i hela cykeln, herrskar den erotiska stämningen på det för folksången egendomliga, barnsligt naiva sättet. Allin-a-Dale vandrar genom Sherwood, djupt bedröfvad vid förlusten af sin käresta och suckande vid hvarje steg "alack, and well a day", han har icke annat guld att gifva fribytarne än sin förlofningering, hans stackars hjerta är i grund förkrossadt. Efter den lustiga vigseln åtföljer det nygifta paret fribytarskaran, som i den sångkunnige Allin erhåller sin minstrel, och i hans "finikin lass" den första tärnan i Sherwood. Men snart snärjes äfven fribytaren sjelf i kärlekens garn. Än är det garfvarens dotter i Barnesdale, som fängslar hjelten och följer honom till Sherwood, der han bekämpar och nedgör hennes förföljande bröder.[38] Än anträffar han i Sherwood herdedrottningen Clorinda, i grön sammetsdrägt, med båge och pilkoger, samt sammanviges med henne af presten i Dubbridge, hvaraf man finner att Robin Hood redan gjort sitt inträde i förnämare kretsar, bland den italienska herdepoesins skapelser; också är han nu sjelf son till en sqvire. En annan gång kommer en djupt bedröfvad "fair damsel" till Sherwood, förtäljande att prinsen af Arragonien med en stor här och tvenne jättar belägrar London och skall erhålla konungens dotter, såframt ej till viss dag trenne riddare inställa sig att besegra den horrible prinsen och jättarne. Och hvem hade väntat sig, att Robin Hood, Little John och Will Scadlock, de fordne yemen of the forrest, afläggande sin gröna drägt, skulle ikläda sig äfventyret att med hjelm och lans befria en prinsessa från en ovärdig prins och tvenne jättar? Naturligtvis tillfaller hon någon af befriarne, och naturligtvis väljer hon Will Scadlock, som i sjelfva verket är son till lord Maxfield, ehuru han ock är nevö åt Robin, hvilken således icke heller kan vara af så alltför dålig börd. Så äro nu folkhjeltarne introducerade i romanens verld. Sir Walter Scott[39] har bevarat en ballad med titel Rose the red and white lily, der tvenne ädla damer fly undan sin styfmoders tyranni, och den ena tar sin tillflykt till en fågelfri man i Barnesdale, hvilken är ingen annan än Robin Hood, såsom bevisar sig, utom af mycket annat, deraf att i en annan likartad skottsk ballad detta uttryckligen uppgifves om tvenne konungadöttrar, af hvilka den ena blir gift med Robin Hood, den andra med Little John.
Så långt har kärleken vilsefört folkhjeltarne från deras ursprungliga karakter. Tydligen äro dessa kärleksäfventyr till en början icke folkets verk, ty de grunda sig alla på förutsättningen om Robin Hoods ädla börd, och måhända äro balladerna om desamma verk af någon nobel minstrel, som roat sig med att dikta i folkets tonart. Annat är deremot förhållandet med maid Marian, hon är gifven honom af folket sjelft till att förljufva hans ensliga lif, ehuru äfven hon till sin upprinnelse sannolikt icke är engelska folkets skapelse. Man känner att redan år 1392 skolgossarne i Angers årligen plägade uppföra ett herdespel Robinet et Marion, hvilket är det tidigaste prof på scenisk konst hos Fransmännen.[40] Denne Robinet är icke vår hjelte, ty om man ock antoge att hans rykte till denna tid hunnit sprida sig till Frankrike, finnes dock i hans hemland intet spår att han redan då skulle antagit någonslags idyllisk herdekarakter. Sannolikt är detta ett ursprungligen fransyskt ämne, hvilket tidigt öfverkommit till England och för namnlikhetens skuld sammanförts med Robin Hood-ämnet, då detta begynte förfalla. I Henrik VIII:s tid var det ett högeligen älskadt majspel bland folket, och utvidgades genom upptagande af Little Johns karakter och åtskilliga tilldragelser ur fribytaresångerna. I detta skick har Robin och hans maid Marian, efter hvad vi sett, intill våra dagar hållit sig uppe på folktheatern i majspelen och morrisdanserna, såsom hufvudgrupp och kärna för en mängd andra vexlande figurer. Å sin sida upptog folksången från folktheatern maid Marian såsom föremål för sin erotiska känsla, hennes theaterkrona och långa slöja samt brokiga klädning utbyttes emot fribytarens plymagerade hatt och gröna drägt — ty liksom till en motsats deraf, att hennes karakter på scenen merändels återgafs af en gosse, kostymerar sången henne alltid i manlig drägt — och slutligen, då äfven folket funnit smak i att ingjuta högadeligt blod i den fordne folkhjeltens ådror, tilldelades naturligtvis ock hans tärna en högförnäm börd. Af Robin Hood-sägnen uppstod sålunda ett af dessa efterromantiska ämnen, hvari någon genom börd eller bedrifter utmärkt man af olyckan nedkastas till samhällets lägre regioner, eller äfven utstötes ur detsamma, och dervid följes af sin älskade genom alla skiften. Orsaken till den gunst man städse visat dylika ämnen anger författaren till Hudibras förträffligt:
For, as we see th'acclipsed sun
By mortale is more gaz'd upon,
Than when, adorn'd with all his light,
He shines in serene sky most bright:
So valour, in a low estate,
Is most admir'd and wondered at.
Och häri har man väl hufvudsakligast att söka orsaken till denna oväntade omgestaltning af Robin Hoods öden. I balladen Robin Hood and Maid Marian, den enda öfriga der fribytarens tärna besjunges, är Robin Hood en earl of Huntingdon och maid Marian en dam af "noble degree", som, då hennes älskade drabbas af olyckan, "with finger in eyen often did cry" samt förvirrad af sorgen klär sig till page och uppsöker honom.