When bold Robin Hood his Marian did see,
Good lord, what clipping was there!
With kind embraces, and jobbing of faces.
Providing of gallant cheer.
Man tillställer ett ståtligt kalas och begynner ett rundeligt drickande och skålande, hvilket bättre än något annat bevisar att balladen är äkta och utgången från samma fantasi, som tecknat Robin Hood i sitt dryckesenvige med kittelflickaren, the Tinker.
Men detta är icke enda beröringen mellan folksången och scenen. Vi afse icke Anthony Mundays tvenne skådespel "the Downfall" och "the Death of Robert, earle of Huntington, afterward called Robin Hood of merrie Sherwodde", hvari meid Marian göres till Mawd eller Mathilde, lord Fitzwalters dotter, hvilken Stow förtäljer att af prins Johan utan land blef förgifven i Dunmow; ej heller Ben Jonsons påbegynta herdespel the Sad Shepherd, eller alla de interluder och sångpiecer, i hvilka ämnet användes af allehanda skalder till förherrligande af lord-major-fester och andra högtidligheter; ty alla dessa, i hvilka folksången mer eller mindre troget anlitats, äro verk af den individuella fantasin, som efter godtycke väljer sina ämnen. Det gifves mellan folksången och scenen en omedelbarare beröring, hvilken af Fordun, i hans ofvananförda krönika antydes, då han säger att redan på hans tid (fjortonde århundradet) mängden var fast betagen i att fira Robin Hood med komedier och tragedier. Sjelfva minstrelsyn stod scenen nära. Den reciterande minstreln beledsagade vanligen sin sång med aktion och uppträdde dervid icke sällan på någon improviserad ställning. Vandrade flere tillsammans, utförde hvar och en sin andel af sången, ifall dess längd gaf dertill anledning. När sedan boktryckerikonsten bragte minstrelerne på fall och de lösa bladena öfvertogo sångernas kringspridande, återstod för dem såsom den enda räddningen, att utbilda den sceniska sidan af sin konst och genom föreställningar underhålla mängdens intresse. Detta kunde så mycket lättare ske, som balladens dialogform underlättade förvandlingen till dramer. Af dessa den dramatiska konstens förstlingar har Mr Ritson lyckats upptäcka endast en, a Playe of Robyn Hode. Denna i många afseenden högst intressanta produkt är hopsatt af de tvenne balladerna om Bobin och krukmakaren samt Robin och tiggarmunken (the curtall fryer). Man ser personerna uppträda dels förtäljande dels samtalande, men mellan deras talpartier äro ofta luckor, hvilka förmodligen fyldes af pantomim. Först framträder Robin Hood med sina männer och berättar ett äfventyr. Sedan infinner sig personen, med hvilken han bestått detsamma, efter någon högst otymplig ordvexling falla de i handgemäng med hvarandra, och försonas sedan lika saklöst, som de begynt att strida. Tiggarmunken, som här kallas Frier Tuck, inkommer sägande:
Deus hic, deus hic, god be here!
Is not this a holy word for a frere?
God save all this company!
But am not J a jolly fryer?
For J can shote both farre and nere,
And handle the sword and bucklér,
And this qvarterstaffe also.
Efter en plump ordvexling, föreställes munken bära fribytaren öfver ett vatten och nedfälla honom deri, hvarpå de anfalla hvarandra. Robin sammanblåser sitt band och munken hvisslar tillsamman sina hundar. Sedan kommer försoningen, då Frier Tuck ingår i Robin Hoods tjenst.
Då nu händelsen här öfverensstämmer med händelsen i balladen Robin Hood and curtall[41] Fryer, samt munken här bär namnet Tuck, har man sålunda i sagde ballad historien huruledes denna utomordentliga personlighet inkom i fribytarelifvet. Men han är äldre än som så, och har till en tid hållit sig skild från Robin Hood-ämnet i majspelen och folkförlustelserna, innan han, liksom maid Marian, sammanfördes dermed och såväl på theatern som i balladen upptogs till skriftefader åt fribytarne. Han är en af folket uppfattad bild af dessa plumpa, råa, okunniga, påkfäktande prester, mot hvilka biskopen af Durham utfärdade stränga varningar, att de icke måtte slå sig till röfvarskarorna på "the border", och vanhelga religionen genom att i allehanda förvridna former administrera henne åt banditerne.[42] En sådan, förtäljer Stow, skall år 1417, i sällskap med andra förbrytare, föröfvat många röfverier i grefskaperne Surrey och Sussex och varit känd under namnet Tuck. När nu återbilden af dessa slags andlige införes som en af hjeltarne i Robin Hood-sången, vittnar det att sångens religiösa ståndpunkt är mycket sjunken. De reformatoriska rörelserna i England ledde visserligen till blodiga och brännande förföljelser, men framkallade till en början ingen strid och icke heller den entusiasm, att sången af dem skulle vunnit något. De folkdikter reformationen frammanade äro otympliga apologier eller satirer, och på de gamla ämnena utöfvade hon intet inflytande. Från sången är den fromhet folkhjelten tillförene ådagalade försvunnen, och den gamla afvogheten emot de andlige har iklädt sig formen af ett plumpt begabbande.
Sålunda neddrogs Robin Hood till en personage i folkfareen, eller förlorade sig i ett vulgärt och simpelt lefverne. Det var honom endast en ringa ersättning, att han å ena sidan, såsom vi sett, förflyttats till den romantiska kärlekens regioner, å den andra upptogs i konungens och de förnämes lustbarheter samt der förvandlades till en af de stående förklädningar, hvarunder syrpriser och nätta öfverraskningar bereddes de kunglige och de förnäme. En af tidens annalister, Hall, beskrifver en sådan tillställning vid Henrik VIII:s hof, hvarvid personer utklädde till likhet med Robin Hood och hans män öfverraskade konungen och drottningen, då de voro på vägen till Shoters Hill samt tillstälde en målskjutning, hvilken mycket fägnade dem och deras följe, hvarefter de af det förklädda sällskapet inbjödos att deltaga i en måltid, som var anrättad i en närbelägen grotta. Det märkeliga är, att Robin Hood i denna karakter åter upptagits som ämne af folksången. Liksom sägnerna om den högadeliga börden och den romantiska kärlekshandeln mellan carlen-fribytaren och hans trogna tärna, ehuru ursprungligen icke folkets verk, af detta emottogs och besjöngs, så besjunger folket sin gamle gunstling äfven såsom hjelte uti hoflustbarheter, i balladerna Robin Hood and Queen Katherine och Robin Hoods chase. Vid en målskjutningsfest håller drottningen vad med konungen om längsta skottet. Hon låter i hemlighet från Sherwood kalla fribytarne, hvilka vida öfverträffa konungens män. Detta lyckas en gång, men en annan gång blir konungen deröfver så vred, att han begynner förfölja de käcke bågskyttarne. Han jagar dem från Sherwood till Yorkshire, derifrån till Newcastle och Carlisle, der de förföljde fatta det djerfva beslutet, att draga åter till London och genom drottningens medverkan vinna konungens tillgift.
Här anträffa vi således en erinring ur de äldre sångerna, inkastad uti den nya uppfattningen af folkhjeltens karakter. Äfven andra sådana fragmenter af det gamla idealet äro här och der förskingrade ibland sextonde seklets ballader. Berättelsen om konungen, som förklädd till munk besöker Sherwood, upprepar sig äfven i denna cykel; likaså sheriffens list, att vid en målskjutning söka fånga fribytarne. Little Johns tvist med höfdingen, då denne vandrar för att åhöra mässan i Nottingham, återfinnes i balladen Robin Hood and Guy of Gisborne, ehuru mycket omgestaltad, och hans puts med sheriffen, då han narrar denne till Sherwood, har legat som förebild för balladen om Robin Hood och krukmakaren; och sluteligen har berättelsen i lityll Geste om Robin Hoods ändalyckt i Kirkleys kloster utbildats till en ballad af samma innehåll. Men dessa gamla erinringar ligga förströdda bland ett öfvervägande antal nya händelser; för hvarje gång Robin Hood utgår på äfventyr, uppstår en tilldragelse, en ballad, af ungefär samma beskaffenhet som den om Robin Hood och tiggaren, hvilken kan tjena som typ för alla de sednare tilldiktningarna.
Sålunda upplöser sig folksången om Robin Hood; han förlorar sig i lyriska utgjutelser eller i tokroliga sceniska föreställningar, och der han fortlefver i sin ursprungliga form har han upptagit, å ena sidan ett grofkornigt lefverne, å den andra ett fremmande erotiskt element. Men äfven genom dessa spillror af den ursprungliga sägnen går ett ljud af den gamla grundtonen; ty hvar helst Robin Hood nämnes, klingar alllid refrängen: "Oh merry, merry England."
Fotnoterna: