Det borde dock icke synas så oförklarligt, att historien ej i sina manuskripter förvarat namnet Robin Hood. Mr Ritson har kunnat förklara sig denna förtegenhet endast som en illvilja hos Mathias Paris, Benedictus Abbas och andra munkar, hvilka skrefvo denna tidens krönika och, liksom till hämd för allt hvad han förbrutit sig mot det andeliga ståndet, utelemnade honom från sina berättelser. "L'histoire a ses injustices et ses vengeances", säger ock M. Étienne till förklaring deraf. Men ej ens krönikan kan hinna detaljera alla namn och händelser, som ingå i ett historiskt förhållande, allraminst ifall detta blott utgör en biomständighet i det stora hela. Hon lemnar dem åt lokaltraditionen att förvaras, och åtnöjer sig sjelf med att nämna det allmänna af saken. Så glömmer hon icke att upprepadt omnämna fribyteriet i England under de första århundradena efter eröfringen, tadlande och smädande ifall hon är normandisk, full af medkänsla om hon gått ur anglosaxisk penna; men ju mer det fortsatta motståndet i skogarne blef hopplöst, så att de fågelfrie, såsom i slutet af tolfte seklet, begynna glömma sin ursprungliga ställning och sin nationella uppgift samt upphöra att vara farliga för den normandiska styrelsen, inskränker hon sina meddelanden till att blott nämna deras tillvaro, öfverlemnande åt inbyggarne i nejden att bevara i minnet deras bedrifter och namn. Dessa lokaltraditioner uppsamlar sedan sången och bearbetar, tills de sammangå till en enhet af händelser, grupperade kring en och samma hufvudperson. Liksom ett komplement till krönikan, utgår han från samma allmänna tidsförhållande som i den finnes uppskrifvet.
Vid ofvannämnde arkeologiska möte uttalades äfven en åsigt, som söker med ett Alexanders-hugg lösa knuten. Alldenstund, så resonnerade Mr Halliwell, historien enständigt tiger i afseende å denna personlighet, som dock, ifall han verkeligen funnits till, enligt folksången bordt spela för stor roll, för att af historien kunna förbigås, så är han uppenbarligen från början till slut diktad, har aldrig existerat annorstädes än i folkets fantasi, är, såsom Mr Halliwell uttrycker sig, mytisk. Ehuru det icke anges, är denna mening blott en resumé af den Mr Tho. Wright i sitt tidigare utkomna arbete, "Essays on the Litterature, Superstitions, and History of England in the Middle Ages", uttalar som sin tanke i den svårlösta frågan. Men i så fall har referenten icke fullt framställt hans åsigt. Mr Wright, som utan tvifvel för närvarande är Englands yppersta litteraturhistoriker, kallar icke Robin Hoods personlighet mytisk, i den mening att han skulle sakna allt historiskt underlag; ty då återstode ju endast antagandet, att Robin Hood, i likhet med hobgoblins, pucks, elfvor, dvergar och dylikt, utgått från en naturåskådning, i hvilket fall sången om honom vore theopoetisk; — ty ett tredje ursprung gifves icke för folksången. Finnes ej först en åskådning antingen af menniskolifvet eller af naturen, uppstår ingen fantasiprodukt. Men Robin Hood-sången antyder på intet sätt ett ursprung från den sednare källan. Sedan derföre Mr Wright dragit Robin Hoods existens i tvifvelsmål, tillägger han: "det uppstår likväl nu en intressant fråga: hvem var då den person, som i dessa ballader bär namnet eller titeln af Robin Hood? — en fråga hvilken säkert icke tillåter en lätt lösning." Han insåg således, att, om ock icke en Robin Hood kunde vara originalet till hjeltebilden i folksången, måste der dock funnits någon. Om den individuelle skalden skapar intet ur sig sjelf, utan omskapar verkligheten, hvilken lefver i hans inre såsom hågkomster, måste folket än trognare reproducera sina hågkomster, alldenstund det är, då det engång slår sig på att vara historiskt, långt mera bundet af objektiviteten. Men hoppades den berömde forskaren, att man kunde påfinna någon annan faktisk, eller äfven någon historisk personlighet, hvilken i Robin Hoods ställe kunde insättas som original för bilden, så har han visserligen ställt uppgiften så, att den icke tillåter någon lösning alls. Endast så kan den lösas, att Robin Hood betraktas som en sammanfluten bild af lokala hågkomster, för hvilken ett verkligt fribytarlif legat till grund.
Genom denna skärskådning af de olika åsigterna om Robin Hoods historiska karakter hoppas vi hafva vunnit ett visst företräde, en viss bevågenhet hos läsaren för sednare delen af tolfte seklet. Vi begynna derföre vår framställning af Robin Hood-sångens utveckling med att tillse, i hvad mon den sammanflutna hjeltebilden i folksången påminner om sin upprinnelse ur tidsförhållandena i detta sekel. Vi använda dervid metoden som tidigare uppstälts, att ur sången uttaga de erinringar som hänvisa längst tillbaka, och se huruvida de passa in på den antagna tiden. Vi hoppas, genom en sådan sammanställning, vinna ett fotfäste i den historiska verkligheten, på samma gång som vi vinna ett slags urbild för sången, från hvilken det sedan, i de följande afdelningarna, blir lätt att spåra dess utveckling.
Naturligtvis användes härvid främst de äldsta sångerna, såsom de, hvilka mest bibehållit af det ursprungliga. Robin Hood-sången sönderfaller nemligen i tvenne väsendtligt olika cykler: en från femtonde, och en från sextonde samt sjuttonde seklerna. Den förra utgöres af trenne sånger, bland hvilka A Lytill Geste of Robin Hood intager främsta rummet. Dock befinnes det, att äfven den sednare cykeln innehåller ett och annat ursprungligt drag, som icke ingår i hvad man från femtonde århundradet har öfrigt.
I.
De svårigheter, som ofelbart skola möta oss i denna framställning, bero på ett rigtigt uppskattande af förhållandena inom samhället. Vid bristen på belysning af de lägre klassernas ställning, tillstånd och tänkesätt under sednare hälften af tolfte seklet, måste man akta sig att konstruera de få fakta, som erbjudas, efter en förutfattad opinion, eller äfven efter sitt behof. Derförutom lemnas lätteligen i sådant fall åt Imaginationen ett spelrum, som endast då icke är vådligt, när den ledes af ett skarpsynt snille. Också erna vi öfverlemna ledningen åt M. Thierry, endast med tillägg af de få bidrag engelske historieskrifvarne Lingard och Sharon Turner kunna lemna till kompletterande af l'Histoire de la Conquête de l'Angleterre.
De blodiga och bittra minnen genom eröfringen intryckts i anglosaxiska folkets sinne voro i sanning icke egnade att lätteligen utplånas. Det lider intet tvifvel, att ju ättlingarne i andra och tredje led ännu skulle bibehålla i godt minne den stora olycka, som öfvergick deras förfäder, då de fremmande slägterna inkommo i landet, misshandlade dem, förträngde dem från gods och grund, samt beröfvade dem alla politiska rättigheter; helst ett fremmande språk, ett kränkande förakt och dagligen fortgående orättvisor från de mägtiges sida kraftigt hjelpte traditionen att hålla minnet friskt. Detta minne i förening med den nationella olikheten, som fortlefde i blodet, i känslorna, i tänkesätt, seder och bruk, måste genom århundraden hålla ett svalg öppet mellan de tvenne folkstammarne, hvilka i eröfringen tvungits att bo med hvarandra, på samma jord och i samma samhälle.
Men å andra sidan får man heller icke förbise, att frånvaron af all politisk verksamhet, betydelselösheten inom samhället, armodet och hopplösheten under mer än ett sekel måste inverkat till att desorganisera den underkufvade nationen. Sedan försöken att återtaga hvad den förlorat ohjelpeligen strandat, och dermed allt hopp, all tanke på en återeröfring vikit, begynte äfven det nationella medvetandet om, hvilka rättigheter henne frånröfvats, förlamas och slutligen bortdö. Vanan och tiden, dessa ofelbara läkare för alla sår och smärtor, nationers som individers, hade småningom lärt det anglosaxiska folket, att sjelft anse sig som en samhällsklass, en nation, bestående blott af borgerskap och allmoge, för hvilken det var en ohjelpelig och fast ordning, att den lefde i förtryck och armod, medan den herrskande folkstammen var rik och mäktig. Härmed hade en väsendtlig förändring i de bägge stammarnes inbördes ställning inträdt. Söndringen var icke mera blott en nationel, utan lika mycket en social, nationalhatet var förblandadt med och stod i begrepp att vika för fiendskapen mellan rikedom och fattigdom, mellan de herrskande och de beherrskade. Om Anglosaxaren ännu beväpnade sig emot Normanden, skedde det icke mera för att förjaga inkräktaren, utan för att tvinga honom till billighet och mensklighet. Då Thomas Becket i spetsen för munkar och lägre prester reste sig emot konungen, baronerne och det högre kleresiet, gick den nationella rörelsen endast ut på att i kyrkans sjelfständighet och oberoende försvara Anglosaxarnes sista tillflyktsort undan förtrycket i samhället;[11] och då Guillaume longue-barbe under sednare åren af Richard I:s regering reste sig med Londons borgerskap, var hans afsigt blott den, att erhålla en jemnare fördelning af utskylderna. Hvardera offrade lifvet för sina afsigter, och kring hvarderas minne gjöt det anglosaxiska folket, enligt sin fromma vana, glansen af ett martyrskap; man vallfärdade till deras grafvar, man samlade stoftet som dränkts af deras blod, och man firade sorgefester till deras åminnelse. Men det var en annan, en ny känsla som häri gaf sig luft, än den sorg och förtviflan, som i början på århundradet samlade skaror af vallfärdande kring Eghelwins, Waltheofs, Wulfstans och de andre under eröfringen fallne patrioternes grafvar. Egde man blott de sånger folket under denna period diktade, skulle helt visst de bittra minnena af nationens olycka framträda både i sångens stämning och i uttryckena. Men hvilka nationella ämnen skulle den från denna tid kunnat upptaga, då folket upphört att känna sig som en nation och att uppträda i sjelfständiga nationella handlingar? William med långa skägget var en hjelte, värdig att blifva föremålet för dikt och sång. Hans resliga gestalt, hans oförfärade mod, hans djerfva tal till Londons magistrat, och slutligen hans manhaftiga försvar af kyrktornet dit han tagit sin tillflykt, och hans sorgliga ändalykt var ett rikt ämne för folksången; liksom det intresse han förfäktade var ett folkintresse och väl egnadt att väcka sångens gåfva hos de arme och förtryckte. Men för en anglosaxisk nationalsång var detta icke något stoff, det innebar hvarken hämd för de gamla oförrätterna eller förhoppningar om en nationel framtid.
Öfverhufvud egde folket under denna period föga väckelser till en berättande heroisk diktning. Det handlade för egen räkning intet, dess lif var blott ett lidande. Det egde intet ord med i rådskammaren, vid lagarnes stiftande, och vid domstolarne, och i krigena spilde det sitt blod intresselöst, likgiltigt om det skedde för den gamle konung Henrik emot hans söner, emot denne för grefven af Leicester, för Richard emot grefven af Mortaigne, eller tvertom. Än mindre var den tid kommen, att de ädla familjernas inbördes strider, deras lefverne och öden, skulle kunnat väcka i folkets bröst den medkänsla, som värmer sinnet till sång. Endast ett fenomen ur lifvet fanns, som på engång stod i samband med det förflutna och innehöll intressen ur folkets ställning för det närvarande, som dertill var händelserikt, fullt af faror och mödor, men äfven fullt af oberoendets njutningar och af lockelser för ett betryckt, efter friheten längtande folks fantasi. Detta ämne var fribytarlifvet i skogarne.
Man kan säga att den fågelfries, stigmannens, brottslingens lif och verksamhet utgör folklifvets romantik. Hans oppositionella ställning i samhället, hans absoluta oberoende, kontrasten i hans lefnadssätt emot det alldagliga, lugna och jemna lefvernet omkring honom, de djupare passioner som framträda i hans handlingar, den skarpare motsatsen mellan ädla motiver parade med laglösa bedrifter, allt detta, som ger hans karakter större intresse och större åskådlighet, och hvari han är befryndad med riddareromantikens hjeltar, gör honom till den företrädesvis poetiska figuren i folksången. Alla nationers folkdiktning erbjuder bevis härpå. Inga namn äro mera omhuldade af den skottska än röfvarclanerne Armstrong och Elliott, och på samma sätt känner sig den engelska ingenstädes mera hemmastadd, än med fribytarne i Sherwood. Den anglosaxiske jordbrukaren, som plöjde marken och bergade skördarne åt en hårdhjertad och öfvermodig baron, och borgaren, som med sina händers konstflit samlade rikedomar till rof åt herrskarene, och krigaren, hvilken utan ära och belöning spilde sitt blod som lumpen fotknekt i deras armeer, alla kunde de i stråtröfvarens lif skåda idealet af lycklig belägenhet, ett Schlaraffenland, der man var fri och oberoende, der konungens rådjur voro ens rika hjordar och, framförallt, der man till ett dagligt nöje fick slå förtryckarne och lefva godt af deras orättfångna skatter. Ifrån denna tid förlorade ordet outlaw all förhatlig betydelse af fredsstörare: det blef nästan liktydigt med frihetshjelte, ty folket såg ock i fribytarne den enda återstoden af Anglosaxarnes stam, som ännu icke böjt nacken under oket, och som trampade de fordna hjeltarnes stigar.