Den anglosaxiske fribytaren räknade i sjelfva verket gamla och ädla anor. Han var en partigängare från frihetsstriden, som öfverlefvat striden och äfven öfverlefvat alla förhoppningar. Sedan nationalarmén i norden blifvit slagen, York för andra gången intaget och Northumberland förhärjadt till en ödemark, skingrade sig qvarlefvorna af anglosaxiska hären uti skogarne och bildade sig till band, hvilka dageligen tillväxte genom enskildte flyktingar och hela familjer, som dit räddade sig undan härjningarna. Skarorna anfördes af de ädlingar, som öfverlefvat den förbittrade stridens skiften, och icke underkastat sig att emottaga eröfrarenes nåd. Från sina otillgängliga skogar gjorde de ströftåg och utfall, så att mången baron plötsligen under nattens lugn fann sitt slott omringadt af hämdlystna infödingar, stormadt, plundradt och ödelagdt.
Ett sådant sätt att föra krig, var gammal sed hos Anglosaxarne; då de icke mera förmådde värna hus och hem emot inbrytande fiender, drogo de sig till skogarne, hvilka fordomtid betäckte en betydlig del af Englands jord. Så fyllde sig vid tiden för Danskarnes öfvervälde den sumpiga skogstrakt, som sträckte sig öfver mer än hundra engelska mil af provinserna Cambridge, Huntingdon, Northampton och Lincoln, med flyende män, qvinnor och barn, hvilka medförde sitt husgeråd och sina boskapshjordar; så känner man ock att Alfred den store, då hans land öfversvämmades af nordiska vikingaskaror under Ragnar Lodbroks söner, dolde sig på en halfö i Devonshires kärr och derifrån begynte ett partigängarkrig, tills han fann sig stark nog att slå fienden och underkufva honom. Tillfölje af de täta ofriderna fortsatte sig detta vildmannalif, och skogarne voro ständigt tillhåll för fribytarskaror, hvilka flere anglosaxiske konungar genom stränga lagar förgäfves sökte utrota. Ymnigt villebråd, såsom rådjur, vildsvin, harar och massor af skogsfågel, gjorde lifvet lätt, och de djupa obygderna gjorde det tryggadt. Af sådana skogar, utaf hvilka nu väl knappast mer än några välvårdade jagtparker torde återstå, funnos vid eröfringen, utom tallösa mindre, fyra stora trakter, Sealwudu mellan Sommerset och Wilt, Cotteswudu i Glocestershire, Englewudu eller Inglewudu (korrump. Inglishwudir) mellan Carlisle och Penrith samt Scyrewudu i Nottinghamshire.
Vid eröfringen blefvo hufvudsakligen de tvenne sednare fruktansvärda för inkräktarne. Knapt hade bergstopparne i Durham och kärren i Westmoreland blifvit beklädda med normandiska fästen samt landet norr om Tee underlagts en normandisk styresman, innan Osulf, son af Edulf, i spetsen för skaror af vildmän — silvatici, som de af kronisterne kallas — frambröt från Englewood, öfverföll samt mördade grefven och månge af hans män. Samtidigt herrskade Sweyn Siggs son i skogsbygderna vid östra kusten. Sin största betydenhet erhöll dock det "lilla kriget" under Herewards ledning i det befästade lägret på Ely. Till de ofvannämnde sumptrakterne mellan Cambridge och Wush-viken, hvilka liknade en sjö, här och der öfversådd med öar af fastare mark, hade massor af flyktingar samlat sig, jemte det flere kyrkor och kloster ditsändt sina rikedomar undan förödelsen. Till anförare valde den samlade hären Hereward, hvilken, liksom engång Alfred den store, nu begynte ifrån sina säkra förskansningar träda i öppen kamp med fienden. Men det oblida ödet, som tillförene användt tvedrägt och afund att förderfva det åt undergången vigda folket, använde här äfven förräderiet. Inom förskansningarna låg ett gammalt kloster, hvars munkar icke mäktade fördraga den knappa tillgången på lifsmedel och hoppades, genom att förråda patrioterne, köpa Wilhelm Eröfrarens bevågenhet. Denne, som förgäfvce i tvenne månader med hela sin styrka sökt genombryta förhuggningarna, fördes på en omväg öfver kärret, inbröt i lägret samt nedgjorde, tillfångatog eller förskingrade den sista arméstyrka, som kunde ingifva anglosaxiska folket någon förhoppning om befrielse.
Med detta företag upphörde partigängarkriget att hafva betydelsen af en kamp för nationens sjelfbestånd, och öfvergick allt mer till fribyteri. Hereward är på engång den siste fosterlandsförsvararen och den förste fribytaren. Genom sin kännedom af lokalen lyckades han, jemte några få följeslagare, dolde i bottnet på en fiskares båt, att smyga förbi Normandernes utposter. Då han fann desse endast svagt bevakade, framsprang han ur sitt gömställe och nedhögg flere fiender, hvarefter han försvann i de angränsande skogarne. Der fortsatte han, outtröttlig i sitt hat, att göra Normanderne stort afbräck, läggande sig i bakhåll för deras transporter och öfverrumplande deras slott, så att ännu hundrade år sednare den sägen var gängse bland segrarne, att om fyra sådane som han hade funnits, skulle de aldrig lyckats eröfra England. Omsider skall han, så förtäljer en normandisk krönika från medlet af tolfte århundradet, intagen af kärlek till en rik anglosaxisk qvinna, af henne blifvit förmådd att söka fred och förlikning med konungen, men, oaktadt den kungliga lejden, blifvit oförmodadt öfverfallen på sin gård, samt, efter att hafva nedgjort fem af nidingarne, fallit genomstungen af de öfriges lansar.
Ifrån denna tid upphör historien att lemna närmare underrättelser om de särskildta bandenas företag och deras anförares bedrifter. Endast i förbigående stadnar den normandiska krönikeskrifvaren, för att i smädande ordalag påpeka denna infödingarnes medfödda brottslighet — "innata indigenis crapula" —, i det han förtäljer att dageligen en mängd stölder och mord begingos af männer, hvilka genom stråtröfveri samlade sig skändliga egodelar — "inhonestas opes latrocinio sibi contrahentes." Äfven den anglosaxiske annalisten vänder sina blickar åt andra håll. Liksom nationen sjelf hoppas han intet mera, han fogar sig i försynens skickelse såsom i en bestående ordning, men kan dock understundom icke tillbakahålla ett utbrott af medkänsla for desse skogens fria söner, hvilka kämpade, om ej för annat, så för att störa inkräktarne i besittningen af deras byten och hämnas deras fallne fränder och landsmän — "pro amissis patrum praediis et occisis parentibus et compatriotis." De rekryterades fortfarande af dem, hvilka icke förmådde uthärda det olideliga förtrycket inom samhället, och krönikornas berättelser, att landtfolket öfvergåfvo sina boningar och med all sin egendom drogo inåt skogarne, upprepa sig så ofta, att det väl må tyckas som skulle ingen qvarstadnat för att odla jorden. "Hvarhelst konungen framfar, berättas, bland mycket annat, om såväl William Rufus som Henrik Beauclere, begynte hans följe plundra det elända folket, och var dervid mycket brännande och mandråp, så att enhvar som kunde drog sig med hvad han egde till djupet af skogarne och ödemarkerne", och under Stefans regering, då stråtröfveriet tyckes hafva blifvit den allmänna ordningen, säger Anglosaxon Chronicle[12] om adelns våldsbragder: "der två eller tre af dem kommo till en by flydde hela byskapet framför dem, som om de varit röfvare." Vid ett sådant samhällstillstånd kan det heller icke förundra, att Ralph Basset, som var konung Henriks stor-justitiarie, vid ett witena-gemot i Leicestershire på en enda dag lät upphänga fyratiofyra fribytare och utstinga ögonen på sex andre: hvartill visserligen krönikan tillägger: "Många sannfärdiga män sade att flere bland dem ledo med stor orätt, men den allsmägtige Guden, som skådar allt, ser ock att detta folket är förtryckt med all orättfärdighet; först beröfvar man dem deras egodelar och sedan ihjälslår man dem".[13]
Sålunda fortsatte sig fribyteriet oafbrutet ifrån eröfringen genom hela tolfte århundradet, oaktadt all den stränghet man använde till dess utrotande. Ännu 1195 utfärdade erkebiskop Hubert, som var Richard Lejonhjertas stor-justitiarie, det påbud till alla innevånare i England: "att de hvarken skulle sjelfve lefva som tjufvar och röfvare, ej heller emottaga och hjelpa sådane i någonting, utan använda all sin förmåga att gripa och öfverlemna dem till sheriffen, eller åtminstone för honom angifva deras vistelseorter, äfvensom att, när uppbåd blifvit gjordt till förföljande af fribytarne och röfvarne eller dem som desse undanstucko, enhvar skulle redoboget häruti deltaga af alla sina krafter." Detta påbud är en hel historia öfver fribyteriet i slutet af tolfte seklet. Sherifferne läto utgå kallelse till skallgång, såsom hade fribytarne varit vilda djur, hvilka jagades med hue and crye, som talesättet lydde, från en trakt till en annan; "ty ifrån den stund, heter det i de normandiska lagarne från Richard Lejonhjertas tid, en man är fågelfri förklarad, är han att anses som en varg — gerit caput lupinum —, så att han ostraffadt af enhvar kan dödas".[14] Men man ser ock af stor-justitiariens skrifvelse, på hvems sida, sheriffens eller fribytarens, folket var böjdt att ställa sig, det tycktes honom icke vara synnerligt att lita på, han ber det sjelf icke deltaga i det straffvärda lefvernet, han förmanar det att icke gifva de förföljde skydd och understöd, han uppmanar det att vara behjelpligt till deras utrotande. För att kunna hafva någon visshet härom, anser han sig nödsakad tillgripa en utomordentlig åtgärd, han låter hvarje man aflägga ed på att efterlefva dessa hans förmaningar. "Men, fortfar Roger de Hoveden,[15] som förtäljer om denna åtgärd, många fribytare varnades och undflydde efterspaningarna." Då dessa åtgärder icke hjelpte, tillgrepos andra. Man anstälde fester, för att locka de fågelfrie i snaran, man gaf dem lejdebref, liksom man gifvit Hereward, eller man utsatte pris på deras hufvuden, stundom ock med framgång, ty skattkammarrullorna för sjunde året af Richards regering förtälja, att han utanordnat två mark åt Thomas från Prestwude, för det denne hemtat honom fribytaren William af Ellefords hufvud till Westminster.[16]
Detta är hvad historien vet berätta. Låtom oss nu, enligt folktraditionen,[17] lokalisera och gifva individualitet åt hennes berättelser. Scenen är i Shirewood, det gamla tillhållet för fribytare. Kanske har sheriffen i Nottingham just erhållit konungens befallning, att med "hue and crye", lefvande eller döde, fånga de fredlöse och deras djerfva anförare, Robin Hood. Han lär dock veta för väl huru oåtkomlig denne är i sina skogar. Alltnog, han väljer att utlysa en stor målskjutning, välberäknande att Robin Hood icke skulle utebli. Denne kommer och vinner priset, men likväl misslyckas sheriffens plan i grund. Ty Robin Hood, som äfvenledes för väl känner den falske sheriffens funder, har med sig hela sin styrka bland det församlade folket. Under det de med säkra skott fälla sheriffens män, draga de sig i god ordning tillbaka. Förgäfves uppbådar denne hela grefskapet. Han beger sig till London att för konungen beklaga sin motgång. "Med förlof, herre konung, Robin Hood och hans djerfva band trotsar eder, han ernar inom kort spela herre öfver hela nordlandet." Då bjuder konungen honom samla alla bågskyttar i provinsen; han vill sjelf infinna sig och leda jagten. Så sker. Konungen kommer med ett praktfullt följe af riddare, han anställer förhör bland menigheten i landskapet, och skallgången begynner. Ifrån Nottingham går jagten till Lancasshire, från Lancasshire till Yorkshire, och åter till Nottingham. Men förgäfves. När konungen är i Plomton park, är Robin Hood i Barnesdale. Har konungen hunnit till Barnesdale, är Robin Hood åter i Sherwood. Men öfverallt, der konungen tillförene under sina jagtfärder varit van att skåda hjordar af rådjur, finner han nu knapt en och annan af sina behornade gunstlingar vid lif. Ty Robin Hood icke blott gäckar konungen, han sårar ännu dertill djupt hans kärleksfulla omvårdnad om skogarnes villebråd; hvarhelst han framsmyger utmed dalsänkningar och flodbäddar, slår han konungens djur och gör sig glada dagar;[18] hvaröfver konungen blir "wonder wroth", och svär vid treenigheten: "Gifve Gud jag hade Robin Hood i mina händer!"
Är icke folksången här, i sitt förhållande till historien, såsom en gren ur samma rot? Den sednare tecknar det allmänna förhållandet, den förra detaljerar tilldragelser och karakterer i detsamma. Man må icke låta missleda sig af hvad traditionen vidare förtäljer. Sedan konungen fåfängt uppehållit sig ett halft år i Nottingham utan att få sigte på fribytarne, föreslås honom som en ofelbar utväg, att med några af sitt följe kläda sig i munkdrägt och vandra genom Sherwood. Han antar förslaget och lyckas utan svårighet. Robin Hood fångar honom och för honom med sitt följe in i skogen. Den förklädde konungen utger sig för ett sändebud, som inbjuder fribytaren att komma till Nottingham, och framtar det kungliga inseglet till ett lejdetecken. Vid åsynen häraf böjer Robin Hood sitt knä och utbrister: "Välkommen, munk, för ditt budskap, välkommet är mig min herres insegel; ty ingen man i verlden älskar jag så högt som konungen." De sätta sig att spisa, och efter måltiden begynna lekar och målskjutning. Hvarje bom skall straffas med en örfil; sådan är fribytarnes plägsed. Äfven Robin Hood skjuter fel och öfverlemnar åt den förklädde konungen att gifva straffet. På styrkan i hans arm känner han konungen och böjer genast knä, och alla fribytarne med honom. "Nåd, min herre konung, för din godhet och din mildhet, åt mig och alla mina män", så beder fribytaren, hvarefter de samteligen i all vänskap och endrägt återvända till Nottingham, fribytarne för att ingå i konungens tjenst.
Efter hetsjagten skulle man kanske väntat sig ett annat möte. Man skulle icke af de vilde fågelfrie männerne väntat sig en sådan artighet och loyalitet. "Kan denne Robin Hood, som är så trogen emot konungen, vara en Anglosaxare i full resning emot eröfringens följder?" frågar sig M. Étienne. Ofelbart skulle ock Hereward och hans kamrater Alfrik, Leofwin, Torkill, Siward och Siward den röde, behandlat Wilhelm Eröfraren på annat sätt, om lyckan fört honom i deras händer. Namnen säga det redan. Men tiderna äro något förändrade. Guillaume longue-barbe, då han med Londons borgerskap reste sig emot styrelsen, baronerne och prelaterne, uppförde sig i förhållande till konungen icke annorlunda än hjelten i folksången. Han reste öfver hafvet till Richards läger, och böjande knä samt höjande högra handen, begärde han frid och beskydd för Londons fattiga invånare.[19] I hela hans opposition, såväl som i den, hvilken borgerskapet i förening med baronerne företogo emot Guillaume Longchamp, röjer sig en början till den loyala hållning, hvilken städse utmärkt engelska folket, den, som så egendomligt karakteriserar Wat Tylers resning emot Richard II, då sextiotusen till det yttersta drifne landtmän i sträng ordning och nästan obeväpnade, tågade till London för att begära rättvisa, och den, som ger en prägel äfven åt det beryktade långa parlamentet, intills Carl I öfverskridit gränserna för allt menskligt tålamod. I konungamakten låg redan på denna tid för det anglosaxiska folket icke mera betydelsen af usurpation. Tidigare än någon annan del af det normandiska väsendet hade hon erhållit karakteren af legitim, tillfölje af konungarnes upprepade politik, att ansluta sig till folket såsom ett stöd emot vasallerne. Och denna loyalitetskänsla hos folket delade fribytarne lika väl, som de delade folkets känslor och intressen i öfrigt.
I sjelfva verket måste fribytarens sympatier och antipatier hafva undergått en väsendtlig förändring under århundradet från Hereward till Robin Hood. Liksom folket sjelft hatade han numera de rike och mäktige, icke så mycket derföre att de voro af fremmande stam, utan derföre att de förtryckte och orättfärdigt behandlade de lägre och de fattige. Liksom Guillaume longue-barbe tar han de sednares parti emot de förre, och har deremot att af dem påräkna all slags hjelp och handräckning i sin kamp emot auktoriteterna. Om detta vänskapliga förhållande till de lägre klasserna sågo vi en antydning i erkebiskop Huberts påbud. Om samma förhållande vittna sångerna mångfaldt. Af det goda han plundrar från de rike och prelaterne, ger han frikostigt åt fattiga enkor eller åt förföljde, af gälder nedtryckte yeomän, och der nöden ar stor, sätter han icke i fråga att våga äfven lif och blod, för att rädda dem från galgen och fängelset. Se här den maxim Robin Hood sjelf förkunnar för sina män, då han från Barnesdale utsänder dem för att posta vid landsvägen. Little John frågar honom: