Deremot afstod han redoboget, vid ett af de många stillestånden, suveräniteten öfver Auvergne, hvilken Richard egde blott till namnet, men Philip genast förstod att med list och våld verkliggöra. När sedan Auvergnaterne reste sig emot de franska tilltagena, lofvade Richard dem i hemlighet vapen och understöd, men slöt, vid Philips inbrott i Auvergne, utan rimligt skäl ett nytt stillestånd med sin rival, öfverlemnande Auvergnaterna åt hans hämd, och deras frihet till ohjelplig undergång.[55] Mot brodren Johan hade Richard redan vid krigets början öfvat det ridderliga ädelmod, som icke sällan bestämde hans handlingssätt. Denne svage furste, hos hvilken tidens sämsta olater så att säga iklädt sig ridderlig drägt, hastade darrande vid sin lejonhjertade broders ankomst till Normandie, att på böjda knän tigga sig tillgift för stämplingarne mot hans krona och frihet. Richard tvekade väl först, men förlät honom på deras åldriga moders förböner, dock utan att återställa hans länderier och med de orden: "Må jag så lätt förgäta ditt fel, som du skall förgäta att du felat".[56]

Betydelselöst som hela detta krig är den händelse, hvilken medförde hans död. En skatt hade blifvit funnen på grefve Vidomars af Limoges egor. En del hembjöds konungen, men denne fordrade allt. Då grefven vägrade att efterkomma en så orättvis fordran, begynte Richard genast belägra hans slott Chaluz, afslående alla kapitulations vilkor. En dag träffades han i skuldran af en pil, gaf i vredesmod tecken till anfall och intog slottet, hvars samtliga besätning hängdes, förutom den snälle bågskytten. Nu först utdrogs pilhufvudet ur såret, som redan öfvergått till brand, och läkarekonsten förklarade honom icke stå att hjelpas. Han lät då införa sin baneman och frågade, hvarför han tagit just honom till mål för sitt skott. "Vet, o konung, svarade ynglingen oförskräckt, med din egen hand har du dödat min fader och tvenne mina bröder. Jag är redo för de största qval, blott jag är viss om att du dör, som förorsakat så mycket ondt." Richard befalte att fången skulle försättas i frihet och begåfvas med en penningesumma, hvarefter han afled.

Sålunda slöt Richard Lejonhjerta, såsom han lefvat, med svärdet i hand, vid fullföljandet af ett äfventyr, hvari hans orättvisa och godtycke invecklat honom. "Dicebatur ubiqve qvod non erat talis in orbe," intygar Roger de Hoveden, en samtidig historieförfattare, hvilken utförligt behandlat Richards lefnad och bedrifter; långt utförligare, än den moderna historieskrifvaren anser honom förtjent att omtalas. Dess mera begråtes hans död af tidens skalder. "Ack, min herre, min mäktige konung, hvar äro nu våra vapenlekar och våra tornerspel, hvar det lysande hofvet, den präktiga skänken, då du är borta, du som i allt var vårt allt. Hvad skall blifva af dina tjenare, som lefde af din mildhet, hvad skall blifva af dem du höjde till lycka och ära? Blott grafven är dem öfrig." Så klagar trubaduren Gaucelm Faidit i elegin öfver sin gynnares död.

Han säger ock: "I att drabba Richard, har döden beröfvat verlden all dess ära, dess glädje, dess rikedom;" samt vidare: "Tusende år skola förflyta innan en sådan riddare åter uppstår. Hans like skall aldrig komma i tapperhet, i frikostighet, i ädelmod. Icke Alexander, Darii besegrare, utöfvade en sådan gifmildhet, Charlemagne och Arthur kunna med honom icke mäta sig. En hälft af verlden darrade för honom, den andra beundrade honom".[57]

I dessa omdömen af tidens poesi och tidens historia utsäges, att Richard egde alla erforderliga egenskaper, för att de efterkommande i honom skulle gifva sin fantasi ett ideal för alla riddare, jemte det trubaduren, genom att ställa honom i jembredd med romantikens berömdaste fabelhjeltar, sjelf begynner den idealiseringsprocess, hvars fortgång och resultater det nu ingår i vår uppgift att framställa.

II.

Richard Lejonhjerta i normandiska poesin.

Att det gifves en motsvarighet mellan en tids handlingssätt och poetiska skapelsesätt, kan på förhand antagas redan ur den filosofiska satsen, att anden är en i alla utvecklingsformerna. Och denna samstämmighet bör icke fattas blott så, att lifvet utgör stoff för dikten, — ty stoff kan äfven en längesen förfluten tid blifva för en långt sednare tids fantasi, — utan så, att sjelfva det poetiska uppfattningssättet är i harmoni med andan och toners i tidens lif.

Ur det föregående torde hafva framgått, att i medeltiden företrädesvis natursidan hos menniskan erhöll utveckling och berättigande. Ute i samhällslifvet herrskade styrka och våld, i stället för sedlig ordning; i chevaleriet, der likväl naturdrifterna adlats till dygder eller der rent andliga impulser af heder, ädelmod, frikostighet, voro bestämmande, buro dock äfven dessa karakteren af naturmakter, de der icke tyglats under samhällets sed; i individens inre utgjorde passionen driffjädern och den subjektiva lusten rättesnöret. Motsvarande denna starkt utvecklade sinlighet i handlingens och viljans verld, står inbillningskraften såsom poetisk skapelsekraft.

Ehuruväl en beståndsdel deri, är inbillningskraften ännu icke fantasi; han är blott ett i sinligheten försiggående fantasispel. Utan att afse kausalsammanhanget, och utan att vårda sig om hvad af det åskådade är sant, hvad osant, återspeglar han lifvet daguerrotypiskt, är sålunda endast reproduktiv, fastklibbad i sina bilder. Men genom att derjemte vara en i menniskoandens inre skeende återspegling, är inbillningskraften äfven löst ifrån verkligheten, oberoende af tid och rum, sammanställande sina porträttartade drag till de onaturligaste bilder, dem han drifver i ett ändamålslöst virrvarr, allteftersom sensationer, begär, korteligen, den inre sinligheten bjuder.