Sedan vintern gått till ända, anryckte Richard för andra gången emot Jerusalem, under härens jubel och bifall. Men underrättelsen om utbrustna oroligheter i hans hemland samt stämplingarne, som tagit ny fart vid markisens af Montferrat mord, hvilket, så oförenligt än med hans öppna karakter, lades Richard till last, hejdade än engång hans framsteg. Hans sinne fördystrades, och under bittra tårar beskådade han från höjderna vid Emaus den Heliga Staden, vid hvilken hans ära syntes honom fästad. Sjelf bidrog han genom en oförklarlig nyckfullhet, att nedslå krigarnes entusiasm, hvilken upplågat ånyo vid Jerusalems granskap, och inom kort upplöste sig hela hären, hvarefter Richard beslöt att återvända hem. Äfven säges fåfängliga planer emot Cairo och vidtutsväfvande emot Babylonien bidragit till denna utgång.[47]

Vid den kristna härens upplösning frambröt Saladin åter från Judeén och vände sig emot Joppe, hvars ringa garnison icke förmådde skydda staden och blott med möda försvara sig i citadellet. Richard, underrättad härom, skyndade från Ptolemais på några galejor de beträngda till hjelp, sprang af otålighet till midjan i sjön, och förskingrade som en plötslig stormvind Saracenerna ur staden. Men föraktande att befästa sig derinom, slog han läger med sina femtiofem riddare, af hvilka blott tio beridna, samt tvåtusen man infanteri utanför murarna. Om natten gjorde Saracenerne ett så plötsligt öfverfall, att han endast till hälften hann beväpna sig. Icke destomindre drefvos fienden tillbaka, och af öfverdådig djerfhet begynte Richard förfölja. Ofverallt der trängseln var som störst, syntes hans högväxta gestalt, osårbar, liksom hade den varit af koppar.[48] Vid hans blotta åsyn darrade de tapraste bland Masulmännerna och håren reste sig på deras hufvuden. Der han frambröt, kunde hvarken enskildte eller skaror af otrogne motstå huggen af hans ofantliga slagssvärd, för hvilka hufvuden, armar, händer förströddes omkring i luften. Midt under striden berättas honom att Mameluckerna inträngt från en annan sida i staden. Med tvenne riddare och några soldater skyndar han till, nedgör de inträngande och återvänder till striden, der han med sådan ifver rusar in bland fienden, att han helt och hållet försvann från de sinas åsyn. Sluteligen störtar hans bäst, och hjeltekonungen sväfvar i största fara, till dess Malek-Adel genom stridstumlet sänder honom tvenne arabiska springare. Ryggande för en sådan öfvermensklig tapperhet, afstod Saladin omsider från sitt försök emot Joppe, hvars räddande äfven för de kristne syntes oförklarligt, och mättad på bragder afslöt Richard ett treårs stillestånd, utfästande sig att efter denna tid återvända, för att förnya kampen. När han steg ombord vid Ptolemais, kunde de kristne icke återhålla sina tårar; de sågo i honom sitt värn, sin styrka och sin räddning aflägsna sig; äfven sjelf brast han i gråt.

Hittills har Richard Lejonhjerta, på skådeplatsen för sina mest lysande bragder, der han bländat tvenne riddareverldar med deras glans och vunnit en plats bland sagornas mest beprisade hjeltar, uppträdt i spetsen för en lysande här af baroner och riddare, omgifven af ett hof, slösande och rofgirig, ädelmodig och grym, i allt följande sina passioner, främst ärelystnadens; — ett verkligt riddareideal. Hemfärden deremot visar honom beröfvad all glans och prakt, ensam irrande genom fiendeland, förföljd, försmäktande i fängelse, i sånger klagande öfver sin förlorade frihet och sina vänners otacksamhet; — äfven häri ett riddareideal. Det är kändt huru en storm förskingrade hans flotta och tvang honom att i pilgrimsdrägt, under en köpmans namn, företaga en vandring genom den djupt förolämpade hertigens af Österrike länder. Efter att trenne dygn vandrat utan hvila och föda, anlände han till Wien, och tog in i ett litet värdshus i en af förstäderna. Emedlertid hade ryktet om hjeltekonungens färd begynt sprida sig och äfven hunnit till hertigen af Österrike. Af hämdlystnad och snikenhet anbefalte denne noggranna efterspaningar, och en dag ertappades hans page, som afsändts till torget för att uppköpa lifsmedel, lades på sträckbänken och bekände. Värdshuset omringades, och Richard, som till en början drog sitt svärd, besluten att sälja lifvet så dyrt som möjligt, underkastade sig omsider att öfverlemna det åt hertigen sjelf, som lät inspärra sitt konungsliga villebråd på slottet Tyernsteign; hvarefter köpenskap öppnades mellan honom och kejsar Henrik, samt mellan denne och franska konungen.

Trött vid att gyckla med sina fångvaktare och på dem pröfva sin styrka, sökte Richard stundom tröst i dikt och strängaspel, hvari han innehade ett icke ringa grad af konstnärskap. Genom sin moder, den vid de provençaliska "cours d'amour" berömda Eleonore af Aquitanien, redan från barndomen förtrogen med provençalisk skaldekonst, utvecklades hans hog och smak än mer under tiden han som grefve af Poitou tillbragte, än i förbund än i våldsamma krig med de aquitaniske baronerne. Om än det normandiska blodet aldrig förnekade sig i hans hårda och vilda naturel, intrycktes deri dock af den vekare provençaliska bildningen en känslofullhet, som gjorde honom förmögen af poetisk konst, och som väsendtligen bidrager att, jemte ädelmodet, adla hans berserkalynne till ridderlighet. Enligt samtida trubadurers vittnesbörd skall han kunnat "adroitement" skrifva kupletter öfver sköna damers ögon.[49] Men framförallt var han berömd genom "sirventes", såsom tidens politiska sånger, stridssånger och satirer kallades. Med Bertram de Born skiftade han icke sällan poetiska hugg jemte vapnens, och då hertigen af Burgund, vid det andra återtåget från Jerusalem, författat en satir, deri han skonat hvarken Richard eller hans fruntimmer, var denne icke sen i att svara.

Ännu förefinnes en af de sånger Richard diktat i sitt ensliga fängelse. Den är förvarad i en gammal roman: Chronique et fabliaux de la composition de Richard Roy d'Angleterre, hvarifrån den öfvergått i en sednare roman "La tour Tenebreuse." "Jag har aldrig egt, utbrister han, en följeslagare så ringa, att jag ej skulle köpt hans frihet. Jag förebrår eder intet, I baroner; men tvenne vintrar hafva skridit hän, och jag är ännu en fånge! Min länsherre härjar mina länder, fastän vi svuro hvarandra trohet. Men min tröst är, att jag icke skall vara sen till att hämnas. Men eder, o skalder, I vänner som jag älskat, älskar jag än. Sjungen att mina fienders ära må försvinna, då de anfalla mig; sjungen att jag aldrig varit dem trolös eller falsk; sjungen huru lågt det är, att anfalla en fånge. O aftonstjerna, du strålande dam, må himlen vårda din skönhet och hennes, som är min, och hvars slaf jag är".[50]

De förebråelser Richard gör sina baroner äro dock så tillvida oförtjenta, att en lång tid förgick, innan ryktet hann förtälja om det öde, som drabbat deras irrande konung. Omsider spred sig en dunkel sägen att han satt fängslad på något bergsslott i Tyskland, och det är då som hans vän, den ädle trubaduren Blondel, skall hafva svurit, "qu'il querroit son seignor en toute terre, tant qu'il l'averoit trové," samt begifvit sig ut att uppsöka honom, utan annan ledning än sin vänskap och sin sång. Vandrande från slott till slott, skall han sluteligen anländt till ett "tour tenebreuse," och derifrån hört en sång, hvilken de författat tillsammans, Richard och han.[51] Tyvärr synes denna romantiska handling icke vara historisk, åtminstone såvidt den tillskrifves den berömde Blondel de Nesle. Äfven om man antager en annan, Guillaume Blondel, såsom Richards skaldevän, torde dock händelsen vara en sednare romantisk tilldiktning, ty den som i sjelfva verket öppnade förbindelsen mellan landet och dess fängslade konung, var en ganska trivial person, den landsflyktige exregenten Guillaume Longchamp.[52]

Dermed begynte underhandlingarne. Iklädd sin kungliga skrud, instälde sig Richard för den tyska riksförsamlingen, der han hufvudsakligast anklagades för markisens af Montferrat mord, samt att hafva öfvergifvit kristenhetens sak i det Heliga Landet. Men så fri och majestätisk var hans hållning, så kraftigt och fast hans försvar, att biskoparne och baronerne brusto i tårar och tillochmed kejsaren sjelf rördes till medlidande. Ifrån denna stund utbyttes hans fängelsehåla emot en rymligare boning, och hans kedjor aftogos. Men timmen för hans befrielse var ännu långt aflägsen. Den slog först då, när man blifvit ense om en ofantlig lösepenning, och Richard böjt sin stolthet till den visserligen betydelselösa ceremonin, att högtidligen påsätta kejsaren sin krona samt sedan emottaga den af honom i förläning, jemte förpligtelse att betala en årlig tribut. I ersättning belönades han af kejsaren med åtskilliga länder i Frankrike, hvilket så mycket lättare kunde ske, som denne öfver dem egde endast en tvifvelaktig dispositionsrätt.

Ändtligen i frihet, ilade Richard utför Rhen genom Köln till Antwerpen, och då någon större farkost icke fanns förbanden, kastade han sig i en köpmans, Alain Trenchemers galeja och landade omsider i England.

Ju orättvisare fängslandet, ju hårdare fängelset, och ju nedrigare furstarnes handlingssätt, dess djupare glödde harmen i Richards bröst. Vecka för vecka hade den ökats under halftannat års pinsam enslighet, och Philip af Frankrike, den trolöse menedige vännen, hvars lömska köpslageri han med rätta kunde tillskrifva långvarigheten af sin fångenskap, var dess hufvudsakliga föremål. Vi hafva sett hvad denna vrede kostade England. I denna hejdlösa hämdpassion må äfven orsaken sökas, hvarföre kriget som han begynte emot Frankrike, de ofantliga utpressningarne oaktadt, och fastän han var sin rival öfverlägsen i mod och krigskonst, blef så utan alla frukter. Oförmögen att böja sig till en tanke på det allmänna, till ett nationalintresse, förde han kriget som ett tornerspel a outrance, der ett personligt ofall tillfogadt Philip gälde mer, än att kunna beröfva honom en provins och öka eget rikes gränsor. Med glädjen af ett tillfredsstäldt hat förtäljer han i bref till biskopen af Durham om en drabbning vid Gisors, der han åtföljd af en handfull folk slagit Philip och trehundrade franska chevalierer på flykten. "Vi kommo honom att fly, skrifver han triumferande, vi trängde honom vid Gisors portar så att bryggan brast under honom, och vi hafva hört att han fick dricka af vattnet i Epte, och att tjugu riddare drunknade. Med en lans stötte vi ur sadeln, Mathieu Montmorenci, Alain de Rusci och Foulque Gilecoal och togo dem till fånga. Hundrade af hans riddare tillfångatogos" etc.[53] Också föreslog Philip, att striden skulle afgöras genom envige mellan fem riddare ömse sidor, hvilket Richard förkastade, då Philip ej sjelf ville utgöra en af de fem.

Icke mindre tillfredsställelse skänkte biskopens af Beauvais tillfångatagande. Denne prelat, som förvärfvat sig det ärofulla ryktet att vara en käck och manhaftig stridsman, hade såsom Philips sändebud hos kejsar Henrik manat till många af de förödmjukelser, som tillfogats Richard. Till hämd blef han kastad i ett djupt fängelse och omenskligt belastad med bojor. Uppbragte öfver embetsbrodrens ovärdiga behandling, vände sig de öfrige prelaterne till kyrkans öfverhufvud, som i ett bref förmanade Richard att hafva förbarmande med "hans käre son, den belvacensiske biskopen." Richard svarade med att tillsända påfven prelatens blodiga pansarskjorta och en vidfästad lapp, hvarpå stodo blott de orden: "Se till, om detta är din sons kjortel".[54]