Nödvändigtvis inträder med denna förändring i de gamla sagoämnena äfven en förändring i kompositionssättet. Inbillningskraften, löst ifrån nationela känslor och intressen, ströfvar här än mer ohejdadt omkring i skymningen af tidens okunnighet. I samma mon det teknade lifvet blifvit afventyrligt lekande, blir berättelsens gång planlös; liksom i handlingssättet, så äfven i kompositionssättet saknas ändamålet. Oaktadt hela dikten — eller hellre, just derför att han nu är så uteslutande på karakteren och dess inre känslolif anlagd, vinner denna i riddarediktningen icke någon sann utveckling, så att dess böjelser, åsigter, vilja, skulle träda i full vexelverkan med det yttre bestående. Han är dertill alltför innerligt gestaltlös, så att säga glödande i blicken men icke utpräglad till gestalten,[63] dels i denna känslofullhet för nyckfullt godtycklig af brist på objektiv halt, för att kunna afgifva den sedliga hållning konsten fordrar. Romanen, mera biografi än epos, gör sålunda en ansats till den moderna psykologiska diktningen,[64] men hinner icke hennes ståndpunkt tillfölje af sin nyckfulla motivering, ja motivlöshet. Hjelten föres från äfventyr till äfventyr, från en underbarhet till en annan, och, kastad mellan dessa motivlösa handlingar och omotiverade händelser, tills han ströfvat sig mätt, eller hellre tills den diktande personen ansåg tiden inne att göra slut, beger han sig omsider i kloster, eller dör, eller hegynner lefva ett stilla lif med sin sköna.[65] Med denna obundenhet i uppfattning och komposition är den folkliga naivetén till viss grad förlorad. Diktaren lägger an på att öfverraska sin publik med det otroliga, att blända honom genom det praktfulla, ja att smeka hans lidelser genom det retande. Han prålar med kunskap om förgångna tider, och fastän tillochmed hans vetande genom barnslig vidskepelse förefaller den moderna läsaren naivt, ställer han sig dock dermed öfver sin publik, som, än mera barn än han, kan förvånas öfver undren i hans camera-obscura. Medan folksångaren enkelt berättar i den anda och ton hans folks skaldelynne drifver, tränger sig här beräkning och godtycke mellan skalden och ämnet.
Och dock är riddaredikten långt ifrån att vara fri konst. Romancieren är på dubbelt sätt bunden. Vi afse först den hans egenskap, att i allmänhet vara ett barn af sin tid, som måste återgifva dess anda och lynne. Väl är han häri icke olik den modernaste konstpoet. Men hvad som skiljer honom omätligt från denna är, att han, oaktadt sin ofvanantydda öfverlägsenhet, i kapp med publiken tar fantasiskapelserna för full sanning. Må han ock betvifla sanningen af de godtyckliga friheter han sjelf tagit sig med ämnet; verkligheten af hvad han ifrån den samfäldta fonden emottagit betviflar han icke. För den ena som de andra voro Arthur och Charlemagne med respektiva följen icke diktade idealer blott, utan verkliga personer, på hvilkas lif och bragder man trodde lika fullt och fast, som på verkligheten af de hjernfostrade andeväsenden. Så intimt äro dikt och sanning förvexlade, att endast den allvarligaste kritik förmår skilja dem åt.[66] Samma fabler återkomma derföre än som historia, än som poesi. Af Britternas traditioner gjorde biskop Geoffroy af Monmouth sin "Historia Britonum",[67] af denna Maistre Wace en roman, hvilken af Robert från Gloucester åter ombildades till en rimmad historia, nu sträckande sig från Brutus till Edvard I, och ur denna hemtade den s.k. Regnorum Chronica, som i klostren användes till lärobok, talrika fabler.[68] Så utsväfvande fri romancieren i uppfattning och komposition än är, tyckes det dock honom sjelf och andra att han, likt krönikerimmaren och annalisten, blott berättar en historia. Deraf det naiva, historiskt-berättande framställningssättet, som romanen bibehåller, fastän han upphört att vara ett epos, sedan innehållet blifvit allt annat än episkt, blifvit individens inre känslolif. Denna dubbla karakter, af bunden naiv folkdikt och frittskapande karaktersdiktning, ger åt riddareromanen hennes ställning af öfvergångsform från epos till modern roman.
Men äfven der, hvarest ämnet är rent af diktadt, i de s.k. kärleksromanerna, är framställningen af tidsfantasin så förutbestämd, att endast ringa variation blir diktaren öfrig. Man kunde vänta, att den obundna kompositionen skulle leda till rik mångfald af karakterer, situationer, vexlande känslor och händelser. Detta är dock långt ifrån fallet. Då den inre motiveringen saknas, iklädas karaktererna vid utförandet blott en gemensam riddarerustning, under hvilken man väl kan igenkänna en starkare eller svagare arm att slå, ett större eller mindre mod, ett mer eller mindre belefvadt uppförande, men ur hvars slutna hjelmgaller endast få egendomligheter kunna tala. Impulserna äro få och snart uttömda, stående fiktioner återkomma jemt, och skildringarne, ehuru de med lefnadssättets prakt blifvit mera lysande, blifva stereotypa, då de icke hemtas ur verklig naturåskådning. Härur äfven armhet på bilder, som åter betingar ett styft och rått poetiskt språk, fortlöpande i enformiga rim-par.
Härur uppstår det andra slaget af bundenhet: den stereotypa stilen, betingad af torftigheten i det chevalereska lifvet. Oförmögen att derur finna nya haltfulla företeelser såsom ämnen för sina dikter, och tillfredsstäld med den ringa näring inbillningskraften ur verkligheten behöfver, åtnöjde sig medeltidsdiktaren för det mesta med de poetiska fiktioner och uttryckssätt, som före honom funnos kuranta, pålägger dem det ämne han behandlar, och blir sålunda fullständigt bunden af sin tids poetiska styl. I honom växer han fast, yfves öfver kännedomen deraf, betraktar sig, i besittning af denna kunskap, som en lärd man, en man af yrke, hvilken är mängden öfverlägsen i poetiskt vetande. Men denna skråmässiga belåtenhet med den gifna formen stänger för honom vägen till en verklig konstnärsståndpunkt. Han förblir blott reproduktiv, icke produktiv. Endast ringa är det nya, som för hvarochen af de stora romanerna lägges till den gifna fonden, hvarföre äfven här de enskildte diktarne mestadels försvinna blifva namnlösa bland mängden af tidens skalder.
Jemlik den individuela fantasins ställning till tidsfantasin, är således den ställning skalden intog till skalderna. Desse afslöto sig till en korporation, hvilken, så att säga i bolag öfvertog sagoämnena ur folkpoesin och utarbetade riddarediktningens styl, och i hvilken de enskildte diktarne, på några undantag när, namnlöst uppgå. Tidigare, vid Carl den Stores tid, benämnas sångarne ex professo citharoedi, joculatores, ministrelli l. ministelli, eller äfven, med afseende å deras dramatiska föreställningar, mimi, histriones; med hvilka benämningar antydas deras handtverkarmässighet,[69] och att de som äkta torgsångare beledsagade sången icke blott med instrumenter, utan ock med gester och gycklerier, vare sig då att de äro vanslägtade afkomlingar af de celtiske barderne, som de la Rue och Percy vilja det, eller af det romerska lifvets kringvandrande komedianter, hvilket är Wartons åsigt.[70] Ifrån denna förnedrade ståndpunkt hos de romaniserade Gallo-Frankerne, höja de sig så, att af krönikeskribenternes föraktliga benämningar: joculatores och ministrelli uppkommit de aktade namnen jongleurs (anglo-norm. jugleours, engl. juglers) och menestriers, menestrels, minstrels. I skaror, vandrande från trakt till trakt, sjöngo de i borgar och slott, på torg eller vid marknader, uppfängande ur folksången de nationela ämnena, sjelfva kringspridande dem, och sålunda icke ringa bidragande till ämnenas sammanblandning.
Med den öfriga gallo-frankiska kulturen antogo Norrmännen vid sin bosättning i Neustrien äfven dess skaldekonst, ehuru visserligen "joculatores" här i många afseenden påminna om de gamla nordiska hofskalderne, som hos Skandinaviens stora och små furstar innehade en så betydande ställning, icke blott som lof- och stridssångare, utan äfven som tignarmän och gesandter.[71] Denna deras egenskap af hofskalder intyga de tidiga sånger, hvari Robert le Diable (antagligen Rollo), Guillaume Longue-Epée, Richard Sans-Peur, ehuruväl icke mera på historiskt-panegyriskt sätt besjungas, och i sjelfva verket måste man i de joculatores regis, hvilka enligt krönikornas intyg Ludvig Ultramarinus fördref vid sitt infall i Normandie,[72] skåda en förening af fornnordiskt och romantiskt diktarskap. En sådan joculator är äfven den Berdic, åt hvilken Doomesdaybook förtäljer Wilhelm Eröfraren hafva skänkt åtskilliga gods i Gloucestershire.[73] Huru mycket af nordisk skaldekonsts egendomligheter vid denna förening öfvergått i den begynnande riddarediktningen, kan ej afgöras, då poetiska minnesmärken från denna period icke finnas. Men det vissa är, att utvecklingen af den chevalereska diktningen håller ett streck med utvecklingen af det chevalereska lifvet hos Normanderne. Icke lång tid efter, sedan den oroliga eröfringsandan och lusten efter byte öfvergått till ridderlig afventyrarlust, sedan den obändiga sjelfständighetskänslan nått sin afslutning i chevalierens oberoende af samhällets lag och kraf, sedan aktningen för qvinnan uppjagats till galanteri, korteligen, sedan chevaleriet hos Normanderna slagit ut i blomma, fritog sig äfven dess skaldekonst från det nordiska hofskaldskapet å ena sidan, från det franco-romaniska torgsångarskapet å den andra, ombildade fritt de ärfda sagoämnena i riddareväsendets anda, samt fixerade romantikens styl med dess löpande fiktioner, uttryckssätt och versmått.
De sålunda förändrade hjelteqvädena bära ömsom namn af chansons des gestes[74] och romans, romaunts. Detta sednare namn härleder sig från motsatsen mellan det celtiska språket och den ur latinets förskämning uppkomna lingua romana rustica, hvilken sednare, efter att hafva förädlats till la langue française, öfverlemnar sitt namn till odelad besittning åt medeltidens större episka dikter. Synnerligen rotfäster det sig i England genom den nya motsatsen mellan Normandernes och Anglosaxarnes munnarter. Ifrån denna diktart har namnet öfvergått på dess moderna fortsättning, romanen.[75] Dels sjungna, dels reciterade, med ackompagnement af harpa eller fiol, äfven beledsagade af gester, föredrogos dessa metriska berättelser af en eller flere sångare, sålunda att, sedan sagoämnena vuxit i vidd, en vidtog der den andra slutade. Härigenom sönderfalla de i skilda brancher, af hvilka det gifves ända till tjugu tillhörande en och samma chanson.[76] Huru författandet tillgick är lättare att föreställa sig än bevisa. Dels ur manuskript, dels genom mundtligt meddelande lärde sig sångaren en dikt, hvilken han i ensamheten, eller äfven under sjelfva framsägandet utrustade med nya partier, allteftersom publikens intresse för tillfället syntes honom kräfva. Han var sålunda till en betydlig del improvisatör, och det i samma mon oförsyntare än folksångarn, som pieteten för ett från fädren ärfdt ämne icke hos honom behöfde finnas. Hvad andel den ene eller andre eger i den sålunda växande dikten, kan naturligtvis icke afgöras. Lyckades det dem att intaga sin publik, voro belöningarne sedvanligen icke ringa. Ofta afklädde sig furstarne sina mantlar och smycken, för att dermed belöna dem, eller skänkte dem de dyraste springarne ur sina stall. Också underläto de icke att i sina chansons framställa förebilder af en sådan frikostig "gentilesse." Om Robert af Normandie, korsfararen, förtäljes det, att han åt jonglörer, snyltgäster och jongleresser — ty äfven qvinnor medföljde redan tidigt de kringvandrande banden — bortskänkte allt hvad han ur sitt hertigdöme kunde utpressa, tills omsider baronerne reste sig och fördrefvo honom.[77] Vi finna dem i intimaste förhållande till konungar och mäktiga furstar, såsom Guillaume Blondels förhållande utvisar, de voro icke sällan af adlig samhällsställning, och när konungar och baroner sjelfva begynte utöfva deras konst, har man svårt att särskilja konstnärerne från konstvännerne.
Denna menestrelernes popularitet bekräfta krönikeskribenterne, ehuru gemenligen med stor grämelse och förbittring. De underlåta sällan att tillägga dem benämningarne "scurrae", "leccatores", "famelici", "nebulones." Isynnerhet är den stränge Jobannes Sarisburiensis under Henrik II outtömlig i smädeord, och om man äfven afräknar en del af tadlet på jalusin som naturligen herrskade emellan den gladare skaldekonstens och den alvarliga vetenskapens tjenare, återstå dock tillräckligt talande bevis, att stämpla de muntra skarorna som uppbärare och kringspridare af tidens lastbarhet. Det icke minst talande är sedeslösheten i deras sånger.
Öfver denna exeqverande och improviserande klass stod truderernes, ehuru gränsen dem emellan icke lätteligen kan uppdragas, om ens någon sådan förefanns. Röja de förra tydligt nog sitt torgsångare-ursprung, stå deremot desse konstpoeten närmare. Att äfven truveren drog omkring från hof till hof eller stod i tjenst hos enskildte, torde icke kunna nekas, men skillnaden är, att diktandet, icke sjungandet, var hans uppgift. Han valde sig ett eget sagoämne ur den gemensamma fonden, utarbetade det fullständigt till en dikt, satte derpå sitt namn och äfven, hvilket aldrig blir fallet med folkpoeten, en viss egendomlig prägel, ehuruväl så matt, att endast den öfvade kännaren kan särskilja den ena truverens dikter från den andras. Han var icke improvisatör, hans dikt är mera ett sammanhängande helt och stilen mera vårdad. Gemenligen uppskrifven på samma gång som författad, röjer den ett mindre direkt afseende på publiken, och saknar de vanliga uppmaningarna till undseende och frikostighet.[78] Ofverhufvudtaget äro flertalet af metriska roman-manuskripter troverernes arbeten, och sedan de långa riddare-romanerna vid slutet af XII:te årh. begynte läsas vid de bildades samqväm samt menestrelernes förmedlande verksamhet sålunda blifva öfverflödig, öfvergick denna art af medeltidsdiktningen alltmer till de jemförelsevis lärde diktarene, truvererna.
Bland dessa intaga munkarne ett icke obetydande rum. Om mer än en roman känner man, att den leder sitt ursprung från någon from klosterbroders lediga stunder, och talrika fabelkrönikor äro återfunna i klostrens manuskripter eller i bibliotekarie-brodrens förteckningar.[79] Att dessa andans män, för hvilka det ridderliga lifvet synes hafva bordt vara främmande och dödt, icke destomindre uppträda med så rika bidrag till den romantiska diktningen, intygar blott huru allmänt kringspridda fabelämnena voro, huru den romantiska uppfattningen låg så att säga i luften, och huru enkelt poetens tillgörande vid framställningen i sjelfva verket var. Med detta de andliges och lärdes deltagande hade romantiska fantasin tagit längsta steget ifrån folkpoesins ståndpunkt. Ty, om äfven genom deras lärdom tron på det underbara och fabelaktiga icke rubbades, om det diktade icke särskiljdes från det historiska, är dock lärdomen det skedvatten, som upplöser den förtroliga föreningen mellan diktaren och ämnet, för att stöpa det i en form, som han engång för alla utsirat med det romantiska lifvets ornamenter. När sednare genom framhemtade klassiska mönster de lärde och bildade erhållit andra former, öfvergifva de för det mesta de gamla ämnena, som nu förlora sig i ändlösa prosaromaner, eller ock (åtminstone i England) återvända med minstrelerne till folket.