Början af romantiska poesins blomstringstid hos Normanderna infaller vid tredje korståget. Richard Lejonhjertas regering bildar således äfven för menestraudien glansperioden, som dock fortfar genom följande århundradet, efter normandiska väldets sönderfallande. Hans egen poetiska verksamhet och hans kärlek för skaldekonst bidrog härtill på det verksammaste. Hans hof blef samlingspunkten för sångare och skalder, hvilka, fördrifna från Philip Augusts, hit togo sin tillflykt. Vi hafva sett honom sjelf försäkra, att hans käraste vänner voro skalderna. Företrädesvis var han bevandrad i den provençaliska skaldekonsten, i hvars språk och anda hans egna dikter för det mesta äro affattade. De berömdaste skalderna i hans poetiska omgifning voro, jemte menestrelen Blondel, trubadurerne Gaucelm Faydit och Foulque de Marseilles. I denna hans ställning utgör hans uppträdande inom tidens litteratur en af de vigtigaste verkande orsaker till en intimare beröring mellan de tvenne skaldeverldarne: den normandiska och provençaliska, hvilka intill dess temmeligen oberoende delat emellan sig den romantiska fantasin och dess sagoämnen. Ifrån denna tid begynner ett erotiskt element allt starkare framträda i Nordfransonernas diktning; kärlekssången ("canso", "chanson") får i Chrestien de Troyes sin första betydelsefullare idkare.[80]
Detta beskyddande af den poetiska konsten och förtroliga umgänge med dess idkare är äfven en af de omständigheter, som gjorde att tidsfantasin så begärligt upptog honom bland sina hjeltar. Redan under hans lifstid skall en viss Gulielmus Peregrinus, en "poeta per eam aetatem excellens", som medföljt Richard till det Heliga Landet, gjort hans bragder till föremål för ett latinskt poem: Odoeporicon Ricardi regis.[81] Också hafva vi af Faydits planh funnit, huru fantasin begynner panegyriskt med att fullända hans ridderliga dygder till jemgoda med Arthurs, Charlemagnes och Alisaunders, tills hon i romanen slutar med att kalla:
"Kyng Rychard the werryor best,
That men fynde in ony jeste."
Till att vinna en sådan utmärkelse, har han i sjelfva verket att vandra samma väg, som den vi funno desse ursprungligen historiska personligheter hafva tillrygralagt; ehuru visserligen poeternes tillgöranden här blifva i samma mon mindre, som Richard redan till sin historiska karakter närmar sig ett riddareideal, och som den romantiska poesiskruden redan fanns färdig att påläggas. Till detta ändamål behöfde Richard Lejonhjerta icke afklädas några nationela drag, icke betagas några folkliga intressen och motiver; ty sådana funnos hos honom öfverhufvud icke. Det godtyckliga och nyckfulla samt tapperheten, generositeten, obändigheten egde hans personlighet på förhand, och på äfventyr var hans lefnad icke fattig. Att öfverdrifva egenskaperna, förvirra det historiska och geografiska, samt tillägga allehanda af de löpande fiktionerna, var här fantasins (inbillningskraftens) hela uppgift.
Tyvärr tillåter icke bristfälligheten hos tidens litterära minnesmärken, att historiskt följa arbetet. Först femtio år efter Richards död finna vi första spåret deraf. De kungliga räkenskaperne under Henrik III, förvarade i de såkallade "piperolls," innehålla för år 1246 en anordning, att bepryda Clarendon-palatset med en målning, föreställande historia Antiochiae cum duello regis Ricardi.[82] I denna anordning finna vi redan tvenne poetiska misstag: att ställa Richard i gemenskap med Antiochias belägring, samt att tillskrifva honom en duell, hvilket sednare vi verkligen återfinna i romanen begagnadt och vidlöftigt utfördt. Redan i den närmaste generationens minne hade således de historiska händelserna begynt förvirras och utsmyckas; och man har antagit, att redan nu en poetisk berättelse öfver hans lefnad fanns gängse bland menestrelerna,[83] till en början mera autentisk, sednare allt mer och mer romantiserad. Dess tillvaro blir dock bestyrkt först genom munkarne Robert af Gloucesters och Robert de Brunnes rimkrönikor, den förres skrifven omkring 1300, den sednares afslutad 1338; icke blott, att hvardera af dessa omnämna honom såsom uppskrifven och af dem sjelfva läst, utan den sednare begagnar äfven drag derur vid sin framställning af Richards lefnad, anförande sin källa och utan tvekan om dess sanning.[84] Att riddarekonungens historia under loppet af XIII:de seklet af normandiska diktare förvandlats till en metrisk riddareroman, full af fiktioner och fabler, är sålunda utom allt tvifvel, ehuru originalet på "la langue française" gått förloradt.
Men förutom denna fabelaktiga bearbetning har en annan pågått, trognare anslutande sig till historien och utgörande blott en rimmad version af krönikorna. Äfven till denna är det normandiska originalet förkommet. Dess tillvaro bevisas dock af ett engelskt manuskript-fragment i de s.k. Auchinlek M.S., i Advocates Library i Edinburgh.
Sålunda finnes af de originala dikterna om Richard Coeur-de-Lion intet öfrigt, eller åtminstone äro deras manuskripter ännu icke framdragna ur bibliotekernas damm, hvarföre dikten måste sökas i engelska öfversättningar.
Vi hafva hittills icke afsett det anglosaxiska folkelementets deltagande i medeltids-poesin. Chevaleriet, dess åskådningssätt, seder och bruk, så ock dess skaldekonst, var en främmande kulturform, hvilken af Normanderne infördes och utbildades i anglosaxiska samhällets sköte. En gren af normandiska kulturen sträckte sig, så att säga, öfver kanalen till en annan jordmån, men fortfor dock att erhålla samma näring och ega samma lif som moderstammen. Färgskiftningen, som måhända fanns och förorsakades af olika jordmån och olika klimat, är, till den del hon kunde röja sig i sedvanor, lefverne och poesi, till en början för ringa att kunna fixeras. Först då, när sambandet under konung Johan afskars mellan anglonormandiska grenen och franco-normandiska moderstammen, och den förra rotades ensamt uti Englands jord, kunde denna icke annat än med tiden förändras till en egen moderstam, så mycket mera varierande från den normandiska, som de anglosaxiska närande elementerna städse förefunnits och med öfverväldigande styrka gjorde sig gällande. I statsskick, seder och bruk vidtager ifrån Johans och magna-chartas tider, genom Henrik III:s oroliga, af borgerliga strider sönderslitna regeringstid, utvecklingen af en egendomlig kultur, som under Edvarderna visar sig fri och sjelfständig nog, att träda i fiendtligt förhållande till den franco-normandiska, numera fransyska nationaliteten. Man måste erinra sig den jemförelsevis höga grad af utveckling anglosaxiska samhällsskicket vid eröfringen innehade, samt den starkt utpräglade nationalitet, det egendomliga lynne, som röjde sig i dess samhällslif, dess plägseder, drägter, litteratur och äfven poesi, för att kunna fatta möjligheten af dess återupprättelse, efter att i nära tvenne sekler hafva varit nedträngdt till samhällets lägsta regioner samt derstädes föraktadt och förtrampadt.
Nödvändigtvis följa språket och litteraturen de öfriga lifsformerna åt vid detta uppstigande; ifrån ett armt och förtryckt anglosaxiskt folkspråk, böjer sig det förra, riktadt med ett oberäkneligt antal romaniska ord och former, till att vara bildningens språk, erhåller användning icke blott i enkla och förgängliga folksånger, utan äfven i lärd litteratur och konstpoesi. Först då, när detta inträffar, erhållas minnesmärken, hvarur engelska språkets utveckling ur det anglosaxiska och insteg hos normandiska samhällsklasserna kunna följas. Chronicon anglosaxonicum och Layamons engelska (anglosaxiska) version af Waces Brut d'Angleterre, från sednare hälften af XII:te årh., äro de tidigaste spåren af dess användande i skrift. Efter denna tid blifva engelska manuskripter allt talrikare. De innehålla företrädesvis legendsamlingar och religiösa poemer; men äfven satiriska dikter förekomma från XII:te århundradet.[85] Af egentlig riddarediktning torde Tristram-romanen, skrifven omkring 1250 af en Thomas of Erceldoune, vara den första engelska,[86] vare sig han då är original eller öfversättning. Robert de Brunne bestyrker dess tillvaro på så "quaint Inglis", att han med svårighet kunde förstå den.[87] Äfven romanen Geste of king Horn, grundad på anglosaxiskt sagoämne, är af gammalt datum.[88] Från början af följande sekel blir romantisk diktning på engelskt tungomål talrik och otvifvelaktig.
Detta bevisar, att vid denna tid en riddarepublik förefanns, hvilken talade engelskt språk, och för hvilken engelska minstreler diktade och sjöngo. Under Edvarderne blir hon den talrikare. De franska talande aftaga äfven bland högre klasserna. Edvard III utfärdade 1362 påbud om engelska språkets begagnande i rättegångsväsendet, och till devis på sin sköld bar han ett engelskt måtto.[89] Under Richard II uppstodo engelska skolor för de högre klasserna, hvarmed det slutliga intyget gafs, att fransyska kulturen var vorden rotlös och öfverflödig i England.