Vid hvilken tidpunkt de tvenne poetiserade berättelserna om Richard Coeur-de-Lion iklädts engelsk drägt, låter icke bestämma sig. Som orsak till öfversättandet anges i introduktionen:
"In Frensshe bookys this rym is wrought,
Lewede menne (laymen) knowe it nought;
Lewede menne cunne French non;
Among an hondryd unnethis on";
af hvilket förhållande kunde slutas till Edvard III:s eller Richard II:s regering. Att romanen i sitt nuvarande skick icke är äldre än Edvarderne, upplyses af det ställe, der det förtäljes, att icke blott "erl, byschop and barouns", utan äfven "knyghtes, squyers, burgeyses, and every freeholdande" instälde sig till det "parlement" Richard höll före sin affärd till Palestina, hvilken parlaments-sammansättning kan anses stadgad först med Edvard II:s regering.
Än mindre kan, i brist på originalerna, afgöras i hvad mon dikten genom öfversättandet förändrats. Men då chevaleriet utan väsendtliga modifikationer kunde uppträda hos olika nationer, behöfde dess diktning endast få förändringar undergå, för att öfverflyttas från ena språket till det andra. Hvarförutom de engelska öfversättarne städse visa sig synnerligen samvetsgranna i att återgifva originalerna.[90] Måhända kunde man dock i den bitterhet,[91] hvarmed Fransmännen här skildras, finna ett inflytande af det begynnande nationalhatet under Edvard III. Men bitterheten kan lika lätt tillskrifvas spänningen mellan franska och anglonormandiska diplomatin, hvilken spänning är långt äldre än tillvaron af en engelsk nation och engelskt nationalhat.
Det enda fullständigare manuskript af Coeur-de-Lion-romanen, som ännu finnes öfrigt, är Caius-College M.S., Cambridge, hvilket de i början af XVI:de årh. tryckta editionerna i det närmaste följt, och äfven följts i den af oss begagnade samlingen af "Metrical Romances." Detta manuskript öfverensstämmer rad för rad med sednare delen af det auchinlekska fragmentet, hvilket vi nyss funnit vara en öfversättning utaf den historiskt trognare bearbetningen af ämnet. Deremot skilja sig dessa manuskripter i framställningen af Richards börd och ungdom, i det det sednare äfven här följer historien, det förra i dess ställe upptagit gamla fiktioner. Man kan häraf med säkerhet draga slutsatsen, att romanen, i den form vi nu ega henne, är en sammansättning af de tvenne ursprungligen skilda bearbetningarne: den trognare historiska och den fabelaktiga, ur menestreltraditionen uppteknade.[92] I detta skick innefattar dikten öfver 7000 versrader, fördelade på tvenne brancher eller "parts."
Redan af ett så mekaniskt sammansättande kan man sluta till hvad plan ifrågavarande dikt skall kunna ega. Erinrar man sig dertill ännu, huru menestrelerna plägade tillvägagå med nya episoders insättande och gamlas omarbetande, måste erkännas, att sättet hvarpå romanen uppstått, fullgodt emotsvarar planlösheten i medeltidsfantasins skapelsesätt. Det är egenteligen trenne händelser ur Richards lif, hvilka här utgöra innehållet: Hans börd och ungdom, striden i det Heliga Landet, samt fångenskapen. Genom att sålunda utelemna slutet af hans lefnad, är dikten sjelf utan slut, hvilket vi funnit dock vara alltför öfverensstämmande med den romantiska diktningens natur. Genom att omkasta de två sednare episoderna åter, göres det inre förhållandet delarne emellan lika godtyckligt, som det helas afslutning. I historien motiveras korståget ur Richards lust för äfventyr samt ur tidsomständigheterna; fångenskapen ur dessa och ur det öfvermod, hvarmed han förskaffade sig fiender. I motsats till den moderna fantasins sätt att grundlägga, genom att klargöra och koncentrera de historiskt gifna motiverna, borttappas de här helt och hållet.
Sedan Richards börd och den underbara tilldragelsen med hans mor blifvit skildrade, förtäljes huru han i hemlighet fattade beslut att rekognoscera ställningen i Palestina, anställer ett tornerspel i ändamål att utfinna de tappraste bland sina riddare, och beger sig i pilgrimsdrägt ut på färden. På goda skäl antar Ellis (Introd. pg. 284), att denna rekognosceringsfärd har sin uppkomst i Edvard I:s tåg till Palestina 1270, det han företog åtföljd endast af en ringa skara. Likaså kan det berömda tornerspel, hvari denne prins deltog i Chalons, hafva varit romancieren en förebild. Åtminstone vet man icke, att Richard skulle uppträdt inom skranket. Huru dermed än må förhålla sig, begynner i alla händelser Richards egen historia tydligare framträda först med fångenskapen, hvari han råkar på återfärden genom den tyska konungens land. Men om ock här det historiska i situationen blir igenkänneligt, är dock den historiska motiveringen borta. Så återfinner man visserligen ett historiskt tycke i den scen, der Richards fängslande beskrifves. Det sker på ett värdshus, medan han jemte följeslagarne håller på att tillreda sin måltid.[93] En engelsk menestrel inkommer, erbjuder sig att underhålla dem med sin konst, men afvisas af Richard. Uppbragt öfver ett sådant bemötande, söker han hämd på pilgrimerne, genom att förråda dem åt konungen af Almayn. Men när nu ingen fiendskap mellan denne och Richard finnes omtalad, ej heller någon annan bevekelsegrund anges, måste man åtnöja sig, liksom romancieren, med den enkla uppgiften, att konungen kallar Richard sin "dedly foo", och förevitar honom, att hafva kommit "with velanye" hans "londe to spye and sume treson for to don", och kastar honom i fängelse. Med denna episod sammanhänger den tredje ej det ringaste. Återkommen från fångenskapen uppmanas Richard, liksom samtidens öfriga furstar, genom påfven Urbans sändebud, att hasta till det Heliga Landet, der tillfölje af Eerl Joys' och Markes Ferrants [94] förräderi hela landet Surry (Syrien) gått förloradt och den tappre Duke Milon, son till Jerusalems konung Bawdewynys, nödgats öfverge allt försvar. Låter man nu detta gälla som historiska och tillräckliga motiver för Richards andra färd till Palestina, kunde denna del dock lika godt vara en skild roman för sig. Att Richard i förbifarten tågar genom Tyskland, för att hämnas på konung Modard, är blott en episod i berättelsen om korståget, icke ett motiv till det samma. Hans förra färd omnämnes icke ens, och rekognosceringen kommer honom på intet sätt till godo. Dock är motivet till Richards hemfärd från Palestina det rent historiska, att oroligheter utbrustit i England.
Enda verkliga sambandet mellan dessa trenne delar är, att de röra sig kring en och samma person, utgöra berättelser i samma lefverneshistoria. Vi hafva redan angifvit såsom romanens allmänna karakter, att vara mera biografi än epos, men derjemte funnit att, likalitet som de allmänna kulturformerna episkt uttala sig i den handlande personen, likalitet några allmänna intressen (ideer) gifva halt åt hans passioner och handlingar, hvarför ej heller någon egentlig karaktersteckning kan uppstå. Oaktadt, således de sjutusen versraderna äro uteslutande egnade åt Richard Lejonhjertas lefnad och bedrifter, vinner hans karakter med dem icke så mycken belysning, som Walter Scott, i sin roman "The Talisman", kastar deröfver genom den enda rådsförsamlingsscenen, efter det Englands banér blifvit bortröfvadt. Undantager man en viss moderation i tal och äfven handling, som han under fångenskapen visar, äro föröfrigt de genomgående grunddragen en egendomlig jättelikhet både till kropp och själ, en obändig tapperhet, stundom ock ett drag af råhet. Alldeles försvunnet är ej det godmodiga och loyala; af generositet deremot finnes i hans lynne knapt en skymt. Än mindre har romancieren begagnat sig utaf hans skaldenatur. Af den chevalereska kärlekens impulser finner man föga spår i Richards historia, och dikten har i detta afseende, som i de flesta andra, icke förbättrat historien. Öfverhufvudtaget äro de finare, mera andliga dragen i karakteren obegagnade, de starka sinliga deremot öfverdrifna till en grotthet, som tillochmed får tycke af kannibalism. Genom denna grofkornighet röjer Richard Coeur-de-Lion en betydlig underlägsenhet, jemförd med de finkänsligare riddarne af tableronden, en stark frändskap deremot med Charlemagne-sagans hjeltar.
Efter att i diktens anlägning och karaktersteckning igenkänt det romantiska skapelsesättets lynne, återstår att genomgå de situationer, hvari dikten förlägger Richard, och i dessa förvirrade historiska tilldragelser finna en specielare tillämpning af detsamma.
Richards fader är Henry, konung af Yngelonde, som af sina vasaller omsider förmås att taga sig en gemål, men blott på det vilkor, att de hemta honom den skönaste qvinna i verlden. Kunskapare utsändas. Underbarligen påträffa desse midt på hafvet ett praktfullt skepp, hvarpå färdas Corbaring, konung af Antiochia, med sin dotter Cassodorien. Då denne genom en syn erhållit befallning att resa till England, tyckes kunskaparne intet tvifvel vara, att ju Cassodorien är den sköna de söka. De återvända till konung Henry, som ännu samma afton firar sin förmälning med den fagra okända. Men tyvärr är Cassodorien icke lika god kristen, som hon är skön och intagande. Redan följande morgon svimmar hon vid hostians upplyftande och undviker denna ceremoni för framtiden. I femton år, under hvilka hon föder åt Henry sönerna Richard och John samt en dotter Topyas, njuta de det oaktadt en ostörd lycka, tills omsider en erl "of gret pousté" får infallet, att göra konungen uppmärksam på detta drottningens oskickliga förhållande, och äfven lätteligen öfvertalar honom, att med våld qvarhålla henne vid ceremonin. Följden blef förskräcklig, ty Cassodorien fattade sin dotter med ena handen och prins John med den andra, samt flög i den bestörta menighetens åsyn upp genom taket. Prins John "fel from the eyr in that stounde and brak his tygh on the grounde", men med dottren försvann hon och blef aldrig mera återsedd. Konung Henry undrade öfver hennes ändalykt så, att han snart kände sitt slut nalkas och lemnade riket åt sonen Richard, hvilken, ehuru vid denna tid blott i sitt femtonde år, "was a man of grete powere", som