"Dedes of armes gaff hym to.
As falleth for kynges and knyghtes to do."
(v.v. 35-250).
I denna fiktion igenkänner man lätteligen de folkliga sägner, som enligt krönikorna (Johannes Bromton, hos Script. rer. Angl.) redan på Richards tid voro gängse om hans farmor, grefvinnan af Anjou, och derifrån af menestrel-traditionen öfverflyttats på hans mor. Den plantagenetska slägten är dock icke ensam om en så underbar familjehistoria. Gervasius af Tilbury, som skref omkr. år 1200, förtäljer densamma om en viss dam af Espervel, med den skillnaden, att hon vid sin flygt medtog en del af slottets vägg.[95] Tvifvelsutan ligger till grund för dess öfverförande på Richards mor, det hätska demoniska lynne denna furstinna gjort sig känd för, liksom äfven, att hon här förvandlats till en antiocheisk prinsessa, kan anses föranledt af hennes skandalösa uppförande i Antiochia under andre korståget.[96] I sakens natur ligger ock, att Richards historia, hvars mest lysande del förlöper inom Orienten, så mycket hellre skulle förses med en sådan tilldiktning, som orientaliska prinsessor äro stående artiklar i medeltidens fiktionsförråd. Öfverhufvud voro de skönaste damerna från österlandet. Der är det såväl Guy of Warwick, som isynnerhet Sir Bevis of Hamtoun finner dem. Detta gäller dock i gemen alstren af den romantiska inbillningskraften, som, älskande halfskymningen, finner henne ingenstädes mera mystiskt lockande än i Orienten, om hvars främmande lif och natur tiden visste jemt och nätt så mycket, som erfordrades att låta inbillningen der kringströfva. Ibland Mahounds-dyrkare, Saracener och Morer kunde, det tillgå ännu orimligare, än ibland kristne, då hos dem icke fanns samma kristna samvete, då deras handlingar icke leddes af chevaleriets motiver och då de voro, om icke söner af åtminstone nära beslägtade med Hin Onde sjelf. En sådan dunkel menskoverld lefde nödvändigtvis i en mystisk naturverld, så att sambandet dem emellan der icke var ledt ens af de naturlagar, som dock erkändes af romantiska fantasin i dess vesterländska hemland.
Ur detta förhållande, att Cassodorien är från ett land, der det ej stod så alldeles helt till med kristendomen, vinnes utvecklingen i denna del af romanen. Men hennes brist är ingen själsegenskap, hvarföre ock den handling, svimmandet vid hostians upplyftande, som derur framgår, är en blott fysisk tilldragelse. Med rätta har derföre hennes demoniska natur alls intet inflytande på Richards karakter. Romancieren glömmer det helt och hållet under diktens fortgång.
Likalitet behöfver han finna någon grundlägning deruti, att Richard med sin faders död bestigit en tron och regerar ett helt folk. Vi hafva sett, att det för Richard sjelf i verkligheten intet betydde. Det enda drag, hvarmed han här visas som konung, är, att han befalte enhvar af sina baroner inställa sig vid det tornerspel, han utlyste till Salisbury, "on forfeyture on lyff and londe". Sjelf uppträder han dervid okänd som en knight aventurous, i trenne olika skepnader. Först rider hat inom skranket på en kolsvart häst, i kolsvart rustning, på hvars hjelmkam satt en glupande korp. Kring halsen bar han en klocka och i handen ett spjut om fjorton fots längd och tjuguen tums tjocklek. Betydelsen af korpen förklarar dikten vara tålamod under mödor och arbete, samt af klockan beskyddandet af den heliga kyrkan. Efter att hafva kastat åtskilliga riddare ur sadeln, återvänder han till skogen, hvarifrån han kommit, och framträder ånyo i en röd rustning på en blodrõd häst, och på hjelmkammen en röd hund, hvars svans nedhängde till marken, och som antydde hans hat emot hednahundarne. Men då ingen ville utsätta sig för hans jättespjut, tog han on klubba och red in på den berömde riddar Thomas de Multon, mot hvars hjelm han riktade ett slag, som ofelbart skulle krossat en mindre utmärkt kämpes hufvud. Sir Thomas aktade derpå intet och då Richard ger den flegmatiske riddaren ett än hårdare slag, slår denne tillbaka med sådan kraft, att konungen förlorade stigbyglarne och skyndsamt måste draga sig till skogen. Ännu en tredje gång infann han sig rustad i hvitt, med ett rõdt kors på skuldran och en hvit dufva på skölden, utför samma manöver emot Sir Foulke Douyly, men med samma framgång. Efter tornerspelets slut kallar han till sig de tvenne bepröfvade hjeltarne och frågar dem om tillgången, hvilken af dem ånyo skildras, än mera utförligt och med föga granlagenhet emot den okände riddaren, i det den ene ber djefvulen hänga honom hvar han må finnas, den andre tror att han var ett spöke.[97]
"Kyng Rychard sat föl stylle and lough
And sayde: Frendys sykerly,
Takes nought to greeff; for it was I";
hvarefter han uppenbarar dem sin rekognosceringsplan, på hvilken de gladeligen ingå, kyssa hvarandra och besvära ett trohetsförbund. (Vv. 251-612.)
Man kan vid denna skildring icke underlåta att fästa uppmärksamheten vid en vigtig beståndsdel i riddarpoesin, symboliserandet. Liknelsen spelar öfverhufvudtaget en ringa roll i denna poesis språk och uttryckssätt. De stående liknelserna äro endast få och enkla, sådane som "rede as blood", "Whyte as mylk", m.fl.; icke ofta påträffar man en så utförlig som den, då Cassodorien säges vara "bryght as the sunne thorugh the glas", eller den, då en galeja säges gå så snabbt "as quarrel dos off the arweblast." Denna brist sammanhänger med medeltidens åskådning af naturen, hvilken för honom var en sluten, mestadels ondskefull verld för sig. Ej underligt om han, med en sådan åsigt, ingen likhet kunde finna mellan förhållandena i naturlifvet och menskolifvet. Endast med ångest och suckan dvaldes det sednare i det förra. Menniskans rätta hemvist var i himmelens öfvernaturliga regioner. Men för att dock kunna föreställa sig dessa, måste han åter gripa tillbaka till natur- och jordlifvet. Detta gjordes på tvenne sätt: idealiskt, sålunda att han i sin fantasi höjde tingen til fullkomlighet, och så kastade dem öfver svalget till Guds rike,[98] eller symboliskt så, att han lät dem gälla som tecken af sina religiösa föreställningar. Så blef korset vägvisaren på den törniga stigen till himmeln, lik en från höjden skallande klocka ljöd kyrkans manande toner till den tröttade och ståndaktige vandraren, från afgrunderna vid vägen hördes, som hundars tjut, de onde makternas skrän, lik en ren och hvit dufva sväfvade den Helige Ande hugsvalande öfver honom o.s.v. På denna väg var det öfverspända sinnet outtömligt i att utfinna likheter, som i sjelfva verket voro blott helt godtyckligt insatta, och symboliserandet utbreder sig till att betekna äfven moraliska begrepp och åsigter, såsom dess användande i det chevalereska lifvet bevisar.
Svårare att förklara än detta egendomliga slag af liknelser, äro de talrika drag af onaturlighet, som möta oss i den romantiska diktningen. Vi afse icke här den verld af fantastiska skapelser, som af tidens vidskepelse framtrollats; icke heller de underbarheter ett öfvernaturligt vetande ansågs frammana. Det gifves dertill ännu tvenne slag af onaturlighet, eller hellre osannolikhet, ofta använda i denna diktning, hvilka i väsendtlig grad bidraga, att för moderna läsare gifva henne det fantastiska tycket, men i afseende å hvilka både den diktandes och åhörarnes mening är svårfattlig. Så kan man icke lätteligen besvara den frågan: hvad mente romancieren och hvad tänkte sig tidens bildade publik, vid anförandet af de kolossala dimensionerna på Richards spjut? Längre fram förtäljes, att han vid stormandet af Messina med sitt svärd afhögg sjudubbla kedjor af jern. Hans yxa är af tjugu pund stål, och i sitt envige med Saladin fäster han med kedjor vid sadelknappen en bjelke om fyratio fots längd, för att dermed kullslå Saracenernas leder. Äfven Robert de Brunne i sin rimkrönika har upptagit sådana drag,[99] i öfvertygelse om deras sanning. Att här särskilja mellan tidens historia och dess dikt, är icke möjligt. Men vare sig publiken fattade dem i den förra eller sednare betydelsen, är deras tilläggande karakteristiskt för medeltidens sätt att idealisera. Ty i sjelfva verket äro ett fjorton fots spjut och en tjugu punds klubba blott alltför passande vapen för Richard, sådan han i romanen framställes, "in deed a lyoun, in thought a libbard".[100] Det är genom sådana poetiska öfverdrifter hans bild utpräglas till jätte mer än riddare; man tycker sig se en Colbrand, en Fierabras, hellre än en sonnettskrifvande chevalier. Tvifvelsutan ligger i denna ensidiga plumpa uppfattning af Richards lynne den sanningen, att tiden mera hade känning af hans kroppsstyrka och mod, och att den vackrare sidan af hans karakter lemnat vida sparsammare spår i de samtidas minne; men deri ligger äfven det vittnesbördet, att tidens diktarlynne var rått, groft, oförmöget att förandliga och förfina sitt ämne.
Det andra slaget af onaturlighet, som ger åt riddaredikten dess bizarra habit, är villervallan i anförda geografiska och historiska förhållanden; ehuru visserligen intrycket häraf tillkommit först med en längre hunnen vetenskaplig insigt, men deremot för medeltidspubliken icke förefanns. När hjeltarne i en handvändning genomströfva hela den europeiska kontinenten, när skepp ifrån Asien segla obehindradt fram till Cöln,[101] när soudaner (sultaner) i spetsen för miljoner Saracener från norden inbryta i Britannien,[102] när soudanen af Persien instämmer sin vasall, en kristen riddare, inför en domstol af 12 pärer,[103] förefaller det oss som allt fixt och bestående vore lemnadt till rof åt inbillningskraften och dikten blivit dröm. Händer sig då, att detta hullerombuller är iklädt den torraste krönikeberättelses form, växer det bizarra intrycket. Den summariska beskrifningen af rekognosceringsfärden lemnar ett profstycke, så mycket mer förvånande genom okunnighet, som Heliga Landet i mer än ett århundrade utgjort tornerplatsen för kristna till hundratusendetal. Från Flandern vandrade Richard och hans tvenne följeslagare till Braundys, seglade till Cypern och Acres,