Till de tvenne andra fiktionerna, hvarmed berättelsen om fångenskapen (v.v. 649-1249) är utrustad, kan dock ingen skymt af historisk grund upptäckas; såframt ej det gyckel han med sina väktare tillät sig, kunde satt berättelser i omlopp, hvarur sedan tilldiktningen om enviget med Ardur utbildats.[109] Föröfrigt röjer denna, såväl som kärlekshandeln med prinsessan, en grofkornighet i uppfattningen, och den sednare en sensualism i känslan, som vittnar starkt nog om publikens råa tycken. Jemför man detta kärleksäfventyr med riddar Lancelots galantare uppoffringar och mannamod kräfvande förhållande till drottning Guenever, eller Tristrams glödande, af en trolldryck frammanade passion för den trogna Iseault, ehuru äfven de äro uttryck af tidens sedeslöshet, visar sig dikten här vida underlägsnare i framställning; i synnerhet som kärleksförhållandet här, genom att sednare helt och hållet lemnas å sida, tyckes utgå blott på stundens råa njutning.
Endast uttryckssättets naiveté kan härmed försona. Ty, om ock det sedeslösa är här, liksom framdeles, tillkommet genom romancierens beräkning att intressera, säges dock det fula så enkelt och utan omsvep, att det, åtminstone för en modern läsare, förlorar af sin vidriga natur. Otympligheten i framträdandet ger det en komisk anstrykning, hvaraf vi i vårt referat sökt återgifva intrycket, ehuru visserligen ingen komik ligger i diktarns intention. Ofverhufvudtaget smyger sig ett sådant intryck med genom hela riddarediktningen. De ofta nog högsinnade känslor och afsigter, och de icke sällan ädla handlingar, stundom tragiska händelser det gäller att framställa, väcka först motsvarande intryck i den moderna läsarens sinne. Men då han derpå finner dem iklädda ett omotsvarigt torftigt uttryck, gripes han af den putslustiga kontrasten, ungefär som vid anblicken af de celebra neu-ruppinska framställningarna ur Frälsarens lefverneshistoria, eller af dessa ofasonerliga dockor, hvari dock barnasinnet kan skåda bilden af verklig menniska. Denna omotsvarighet mellan intentionen och uttrycket — en brist hvaraf folksången egenteligen icke lider — ökas, å ena sidan genom den zirlighet och förfining i känslor, åsigter och handlingar, det chevalereska lifvet vill i dikten hafva uttryckt, å den andra genom armheten på bilder och liknelser i diktens stereotypa stil, hvilken vi redan angifvit, samt genom otympligheten i denna stils diktion. Det ena draget fogas enkelt vid det andra, oftast utan någon annan sammanhörighet mellan satserna, än den simplaste, den af grund och följd, och merändels så, att satsen slutar med versraden. Strukturen blir sålunda lik den af en vedtraf, — sit venia verbo, — ur hvilken man kan utdraga ett eller annat träd; högen faller samman, är sig lik som förut, endast med minskade dimensioner. Skulle versraden icke väl rymma satsens ord, oaktadt hon kan varieras från sex till tio stafvelser, eller denna icke fylla raden, ändras qvantitet och accent efter behag och det stumma e göres ljudande eller icke. Största vigt deremot lägges på rimmet, för hvars skuld, såsom vi sett, en hel riddare saklöst indrages. Vanligare hjelpmedel äro en mängd stående betydelselösa uttryck, hvilka derförutom tjena recitatorn till hvilopunkter, liksom rimmet tjenar honom att leda minnet. Sådana äro t.ex. "withouten leasing," "withouten let," "the sothe to say," "loud and still," o.s.v.
Hvad som återstår af berättelsen om fångenskapen, är mer eller mindre rimmad krönika. Konungen af Alemayn finner vådligheten af en sådan obändig fånge som Richard, hvilken slagit hans son, och kränkt hans dotter, och sönderslitit hans starka lejon, och besluter att emottaga som lösen hälften af Englands kyrkosilfver. Detta meddelas Richard högtidligen i tyska riksförsamlingens närvaro. Denne antager propositionen, afsänder bref och bud till sina två erkebiskopar och sin kansler, hvilka i hast sammanbringa det äskade och utlösa sin konung jemte hans följeslagare. Desse sednare hafva öfverhufvudtaget föga roll spelat under fångenskapen, i öfverensstämmelse med romanens allmännaoförmåga, att icke kunna följa mer än en person i sender, åtminstone ej använda flere individualiteter till händelsens betingande. Vid återkomsten till England glädja sig hans grefvar och baroner, tackande Gud att de återsågo sin herre lefvande.
Erinringarna ur krönikornas berättelser fortsätta sig genom större delen af romanens tredje episod, korståget. Endast hämdtåget emot konungen af Almaigne, som nu kallas Modard, afbryter den historiska gången. Sedan Richard utnämnt biskopen af York till kansler, gifvit sina domare sträng befallning "ledes the pore men be ryght" — en omsorg, hvilken merändels icke bekymrade den historiska Richard, och som bevisar, huru minnet af hans tyranniska styrelse bleknat för minnet af hans hjeltedater, — samlat sin stora flotta lastad med lifsmedel och beväpning, hvaribland tretton skepp med bisvärmar, och gifvit Aleyn Trenchemer, galeyskepparen, här upphöjd till rang af öfveramiral, befallning att föra den till Marchayle [Marseille]; förklarar han för sina riddare, att han och hans
"knightes off mayn
Wole hastely wende thorwgh Alemayn.
To speke with Modard the kyng.
To wete why, and for what thyng,
That he me in prisoun heelde,
But he my tresore agayn yelde,
That he off me took with falshede,
I schal quyten hym hys mede."
Oaktadt denna stränga hotelse, visar Richard en oväntad humanitet. Han förbjuder allt öfvervåld i det främmande landet, och befaller att alla matvaror böra köpas. Konung Modard å sin sida förbjuder undersåtarne att sälja sådane för hvad pris som helst, och hotar sålunda sin motståndare och hans stora armé med en gräslig hungersnöd. Då låter Richard samla fikon, russin, nötter och annan frukt samt deraf bereda en närande spis, genom att tillägga vax och en mängd af talg och flott, medelst hvilka oväntade insigter i matberedning han tillintetgör det förderfliga anslaget. Samtidigt beredes honom en stor hjertefröjd genom den ömma Margerys ankomst med mer än hundrade riddare i sitt följe, hvarefter det oförtäckt intima förhållandet dem emellan åter vidtar. Sålunda framtagande öfver städerna Coloyne och Marburette, till Carpentras[110] tränger han konung Modard på lifvet, tills för den beträngde som enda utväg återstår, att genom sin dotters bemedling söka blidka honom, hvilket ock sker med den påföljd, att Richard tog den knäfallande konungen i sina armar "and kyste hym ful-fele sythe." Modard icke blott återställer lösesumman, utan tillägger tvenne underbara ringar, hvilkas egenskap han sålunda beskrifver:
"Hennes to the lond of Ynde,
Better thenne [than they] schalt thou none fynde:
For who soo has that on stone,
Watyr ne schal hym drenche none;
That othyr stone, who soo that bere.
Fyr ne schal hym nevyr dere [hurt];"
en present, som visserligen icke kommer Richard till pass framdeles, men för oss är af intresse, såsom profstycke på den tidens vidskepelse, hvilken hvilar på det falska vetandet om naturkrafterna, på trolldom.
Ty äfven medeltiden egde en aning om vetandets makt öfver naturen, men icke såsom en insigt i dess lagar, genom hvilken menniskan vinner sig kraft att använda dem för sina ändamål, utan såsom en öfvernaturlig förmåga, att förvända lagarne sjelfva, helst till fromma för njutningslystnaden och passionen. I sednare tider, ju mera vetandet löser sig från öfvertron och begynner bygga på sinlig erfarenhet, blir trolldomen i sin tjenst hos lidelsen ett ondt, han blir hexeri. Men sålänge han stöder sig på den naiva tron, är han äfven sjelf oskyldig, afser mestadels kroppsligt bevarande och välbefinnande, eller tillintetgörande af fysiska hinder för uppnående af något godt, eller ock blott ett afsigtslöst fantastiskt spel, omhuldas derföre af det allmänna tänkesättet, förföljes icke med rep och bål. Med denna karakter ingår han för det mesta i riddarediktningen, som i Merlin skapat sig en fullständig typ af trollkarl och besvärjare, hvilken, ehuru en ättling af den lede fienden sjelf, genom dop och kristendom förbättrats till en national- och general-wohlthäter åt konung Arthur, den der använder sina öfvernaturliga insigter och krafter, till att hemta honom arméer genom luften, och låta tälten nedfalla öfver hans fienders hufvuden, att förutsäga honom deras företag, o.s.v. I denna välvilliga gestalt sammanhänger trolldomen, å ena sidan med fee-väsendet, hvarifrån talrika nyttiga presenter strömma till omhuldade hjeltar och hjeltinnor, — det är på denna väg Arthurs svärd, Escaliborn, erhållit sin underbara kraft, från detta håll Lancelot bekommer sin förtrollade ring med den märkeliga egenskap, att upptäcka för bäraren när förtrollning egde rum samt dymedelst tillintetgöra henne; — å andra sidan med tidens relikdyrkan och amuletväsende. Visserligen saknas icke trolldom med en ond menniskofiendtlig riktning, men som sådan tillhör han det hedniska lifvet, isynnerhet Saracenernas, kristendomens erkefiender, hvilkas gudar, Mahound och Termagant,[111] Jubyter, Apollyon äro, näst Hin Onde sjelf, de ledaste illvilligaste personnager på jorden. Här är trolldomen djefvulstyg, svartkonst och necromancie, som den fromme riddaren må akta sig för och med Guds hjelp söka öfvervinna, såsom af Richards exempel kan ses, vid det tillfälle, då Saladin utmanar honom till envige, att med hjelm och svärd afgöra: "whether is of more power, Jesu or Jubyter!" För att rätt tillförsäkra sig om segern, tillkallar denne en "noble clerk," en "maytyr [master] Negromacien," som af tvenne mäktiga "feendes off the eyr," luftandar, genom "the feendes craft off helle," tillskapar ett eldigt sto med dess föl, så beskaffade, att, när den förra gnäggade, den sednare af ingen mensklig kraft kunde hindras att skynda till för att di, hvilket naturligtvis skulle tillskynda den förras ryttare en omätlig öfvervigt. Fölet försändes till Richard, som gladeligen emottar detsamma. Ofelbart skulle äfven det listiga anslaget lyckats, såframt ej en engel nedstigit och för Richard uppenbarat detsamma jemte medlena att tillintetgöra det, hvilka äro, att betsla djuret starkt, lägga på dess nacke den ofvannämnda fyratio fots bjelken, samt "in Goddes name" uppstiga. Detta efterföljer han med en from besvärjelseformel,[112] tilläggande på eget bevåg den tvifvelsutan klokaste åtgärden, att stoppa fölets öron med vax, och vinner så en lysande seger öfver Saladin.
Öfverhufvud anträffas i romanen om Richard Coeur-de-Lion mindre af trolldom, liksom äfven mindre af erotisk romantik, än i den rent fiktitiva riddarediktningen. Detta söker naturligast sin förklaring i diktens historiska ursprung, eller hellre deri, att tidsfantasin för kort tid bearbetat ämnet, innan det fixerades i sin nuvarande form. Företrädesvis skilja sig de nu (fr. v. 1659) följande berättelserna om Richards vistelse på Sicilien och Cypern föga mer från krönikorna, än man kan antaga att glömska och okunnighet, utan någonslags fantasiverksamhet, kunnat åstadkomma. När der talas om ett folk benämndt Griffouns, om en konung Tanker af det landet Poyle samt om hans son Roger af Ceyle; när der förtäljes huru Philip af Fraunce, genom ett bref till Tanker, sökte förtala Richard, men genom Rogers mellankomst de begge kungarne försonades; när vidare förtäljes, att Richard med största foglighet — en egenskap som vi tillförene anmärkt — sökte undvika strid, men ytterligare retad,