"was wroth and eager of mood,
And began to stare as he were wode.
The table with his foot he smote
That it went on the earth fote-hote,"
men att han dock, oaktadt denna vrede och obehaget af en långvarig belägring af staden "Messene," under hvilken tiden för det mesta åtgår till ömsesidig munhugning,[113] då Philyp från hästryggen kastade sig på knä och bad om förlåtelse, genast beviljade den under omfamning och milda ord samt tillochmed, då Philyp
"gan to preach
And bade Richard be his soules leach,
And the tresour yield again than
That he had take of every man,"
högsinnadt återställer det byte han vid Messenes eröfring tagit; så mötes man visserligen af en mängd dels nya, dels oigenkänneligt forvridna namn och förhållanden, samt af en detaljering i lokal och samtal, hvarom historien intet vet. Men af tidens vanliga fiktioner finna vi här intet, någon modern idealisering af historien än mindre; blott riddarediktningens vanliga teknik är hvad till historien tillkommit.
Deremot kunde det synas, som om vid Richards vistelse på Cypern en ny episod blifvit agglutinerad. Det händer nemligen, att då Richard afsänder trenne baroner, för att af kejsaren återfordra hvad han plundrat från hans strandade skepp, denne "began to rage," "grunte [grinded] his theeth and fast blewe", samt kastade en knif efter dem. Emot detta visserligen banditlika beteende vågar hans "steward" inlägga en manlig protest, med den påföljd att:
"The eyen twinkled of the emperour.
And smiled as an evil traytour."
Döljande sin vrede, vinkar han sin steward till sig, liksom för att rådgöra med honom, men begagnar tillfället, då denne fallit på knä, att afskära hans näsa. Den misshandlade tar till flykten, öfverlemnar nycklarne till alla kejsarens slott i Richards händer, och tillför honom dessutom "this night The emperours daughter bright." Men denna synnerligen lifligt skildrade händelse, baserar sig fullt på historien, åtminstone på krönikorna; ty Roger de Hoveden förtäljer i grunden samma sak.[114]
Äfven skildringen af sjösegern öfver det turkiska transportfartyget "drowmound"[115] är blott versifikation af historien, om man afser från den omständigheten, att romanen låter Richard entra och med ryggen stödd emot masten — en skildring som i lifligt och precisa detaljer påminner, fastän aflägset, om de Homeriska stridsbilderna[116] — kämpande eröfra fartyget, krönikorna deremot förtälja, att han efter ett afslaget anfall seglade detsamma i sank. Vid angreppet säger romanen:
"They rowede hard, and sungge ther too:
With heuelow and rumbeloo,"
och konstaterar sålunda den aktningsvärda åldern hos detta lustiga omqväde, som klingar alltän i sjömansvisorna äfven på våra skeppsdeck.