Skulle nu förf., sedan denna sammanställning fått makt med honom, stadnat helt enkelt vid ofvanantydda sida deraf, hade hans uppgift blifvit en rent historisk karaktersteckning af de bägge nationalhjeltarne samt, i och med dem, af de bägge folkelementerna, i den tidpunkt då striden dem emellan håller på att bortdö och de bereda sig att fredligt sammansmälta till en engelsk nation. Men Richard Lejonhjerta och Robin Hood hafva ännu en tredje punkt, hvari deras öden likna hvarandra. Den ena som den andra tillhöra dessa lyckliga dödlige, hvilkas odödlighet hvilar icke blott i historiens minnesblad, utan äfven i diktens bildersalar, hvarföre, när man forskande skådar tillbaka, hvardera ter sig i en dubbelgestalt, allteftersom den historiska verkligheten eller det fantasispunna omhöljet skymtar fram för blicken. Denna deras dubbla tillvaro är så mycket intressantare, som hvardera har sitt folk att tacka för den ena som den andra gestalten, sålunda att, under det menestreler och truverer gripit de spridda dragen af Richards person och iklädt honom den normandiska poesins riddarerustning, minnet af Robin Hoods äfventyrliga lif utbildat sig i Anglosaxarnes fantasi till folkvisor och ballader. Jemför man då den historiska personen med den diktade, är man sålunda, genom att tillse i hvad mon dikten förändrat verkligheten och huru hon vid skapandet tillvägagått, i tillfälle att uppskatta hvardera folkets skaldelynne, det är, att framställa medeltidens jemförelsevis lärda diktning i bredd med folkdikten.

Men då en sådan dubbel, på en gång historisk och litteraturhistorisk jemförelse skulle gått vida utom gränsorna för en akademisk afhandling, och då förf. af enskild böjelse drogs till den sednare uppgiften, måste sammanställningen uppoffras, i det hvardera hjeltarne skildt behandlades. Uppgiften i efterföljande blad blir sålunda, att i den omgestaltning Richard Lejonhjerta i normandiska dikten undergått framställa denna diktnings lynne och art, hvartill åter de betingande vilkoren måste finnas i nationens samhällslif, tanke och handlingssätt. Huruvida, med en dylik plan, det historiska strängt i form af grundlägning bordt skiljas från det litteraturhistoriska, må utvisas af sättet hvarpå förf. förstått att lösa sin uppgift. Befunnes han häri hafva begått ett misstag, återstår honom blott den djupsinniga trösten: "hvad som engång skett kan ej mera hjelpas."

Göres åter anmärkning derom, att den historiska grundlägningen är till öfverlopps vidlöftig, tar sig förf. friheten hänvisa till en sednare afhandling, der det erfordrades att grunddragen af anglonormandiska samhälls- och stats-skicket vore gifna, för att förstå det anglosaxiska folkets sorgliga ställning.

Till att undvika upprepade citater kan det engång för alla anges, att följande arbeten anlitats, vid framställningen af Normandernas samhällsskick och den sociala sidan af Richards lif: Thierry, Conquête de l'Angleterre (Paris 1830), Turner, History of England during the Middle Ages (London 1853, vol. I), Lingard, History of England (London 1825, vol. II) — vid behandling af korståget, utom förenämnde arbeten, Michaud, Histoire des Croisades (Paris 1838 vol. II), — vid undersökning af romandiktningens uppkomst samt menestrelernes lif och verksamhet: de la Rue, Essais sur les Bardes etc. (Caen 1834), Warton, History of English Poetry (London 1846) och de la Villemarqué, Contes populaires des ancies Bretons (Paris 1842), — samt slutligen såsom källor för romanerna om Richard Coeur de Lion: Weber, Metrical Romances (Edinburg 1810) och Ellis, Specimens of early English metrical Romances (London 1848).

I.

Richard Lejonhjerta i normandiska historien.

Den normandiska eröfringen af England var icke ett blott underkufvande; hon var en invasion, en kolonisation i stort. Hvilka anspråk på Edvard Confessorns tron Wilhelm Bastarden än kunde förebära, huru välsignad hans fana och huru helgadt än hans fribytartåg, antog den dynastiska eröfringen dock innan kort karakteren af inkräktande. Det anglosaxiska folket, fastän väl vandt i sin fromma indolens att underkasta sig främmande eröfrare, fann sig med förskräckelse denna gång hafva fallit byte för vida mer fordrande inkräktare än norska sjöröfvare och danska sjökonungar. Desse hade kommit som kraftiga lefnadsfriska naturfolk till ett jemförelsevis högt civiliseradt samhälle, åtnöjt sig med några sträckor af dess jord, fogat sig i dess former och inom få generationer fredligt sammansmultit med de beslägtade invånarne. Nu gälde det icke blott att afträda mer eller mindre gods och grund samt fredligt inrymma nykomlingarne plats jemte sig i de gamla formerna; det gälde att utrymma hela samhällsbygnaden, sjelfva ställa sig som rättslösa medlemmar utom densamma och åskåda huru främlingarne plundrade, förstörde och omgestaltade henne. Ty Normanderne medförde sjelfva ett samhällsskick, visserligen i grunden mindre sedligt och humant än Anglosaxarnes, men för tiden starkare genom det krigiska lynne feodalismen var egnad att väcka och underhålla. Huru mycket än af anglosaxiskt ursprung qvarblef och huru mycket än sednare, genom sin högre sedlighet, gjorde sig gällande, då de fördrifne åter fingo besittningsrätt i samhället, var det dock vid denna inympningsprocess den bittraste smärtan kändes, genom honom normandiska eröfringen erhåller sin fasansfulla karakter. Ju längre hunna i kultur och utveckling på engång förtryckarne och de förtryckte äro, dess större orättvisa, dess bittrare kränkning.

Det låg sålunda i sakens natur, att eröfringen för århundraden skulle framkalla ett samhällsskick, deri våldet skipade lag och svärdet upprätthöll densamma. Men detta låg äfven i eröfrarnes egendomliga, krigiskt vilda lynne. Styrkan och svärdet egde hos dem urgamla anor, härstammande från en tid, då detta tappra folk som skandinaviska vikingar gjorde strandhugg på Europas skönaste kuster och skuro sina runor i hjertat af dess rikaste länder, plundrande och mördande med samma kallblodighet, hvarmed de vågade sig sjelfva bland atlantiska oceanens vågor. Styrkans rätt och svärdets välde erhöllo blott andra former, då Gångerolf bland sina följeslagare utskiftat Neustriens ödelagda fält jemte dess franco-galliske inbyggare. Sedan dess hade visserligen de bofasta vikingarne med förvånansvärd lätthet utbytt sitt norræna-mål emot infödingarnes gallicerade latin och sina Asa-gudar emot hvite Christ och hans helgon, samt tillochmed i religiös hängifvenhet och kyrklig fromhet så öfverträffat långt äldre kristnade folk, att de i slaget vid Hastings genom sina vakor och böner med skäl kunde synas Anglosaxarne mera likna munkar än stridsmän.[1] Äfven i vetande och bokliga konster hade de fordna Norrmännen åtminstone upphunnit det öfriga Europa; ty vid eröfringen berömmas de af Lanfrancus inrättade klosterskolorna såsom tillflyktsorter för klassiska studier,[2] hvarjemte normandiska presterskapet, om ock mera krigiskt än det för andans och fredens män egnat sig, stod i lärdom vida öfver Anglosaxarnes. Tillochmed i de sköna konsterna hafva Normanderna från denna tid lemnat oförgängliga spår; deras arkitektoniska minnesmärken från medlet af XI:te årh. vittna än i dag, genom den stränga och enkla konseqvens hvarmed romaniska stilen i dem utbildats och genom lätt fantastisk ornamentering, om tvenne genomgående drag i normandiska lynnet: kraft och prydlighet.[3] Det förra genomträngde lifgifvande och föryngrande hela det förslappade franco-galliska väsendet; det sednare göt sin förfining öfver feodallifvets råa seder. Prakt i husgeråd, drägter och vapen, ceremoniös ståt i kyrkobruken, lysande fester, belefvenhet i umgänge, måttlighet i mat och dryck utmärkte numera Skandinaviens sjöröfvare framför alla andra nationer i norden af Europa.

Men allt detta oaktadt qvarbodde dock vikingasinnet med dess betydelsefulla egenskaper: en orolig äfventyraranda, lystnad efter byte förvärfdt i blodig idrott, törst efter rykte och ära samt ett känslolöst dödsförakt, som vid en mindre hunnen utvecklingsgrad utgör tapperhetens grund och vilkor. Huru många band och intressen än må hafva alstrats genom detta folklynnes bindande vid jord och fast egendom, var dock i och med, feodalförhållandena det väsendtligaste vilkoret för ett eröfrande krigarfolk i fullt mått förhanden: obehöfligheten af arbete och dermed frånvaron af medborgerlig verksamhet. Likalitet som för vikingen på hans drakskepp, der han seglade med sin skara af tillgifne kämpar, var för feodalherren med vallomslutna borgar, dit han församlade sina numera till vasaller förbytte män, ett fredligt arbete någon nödvändighet eller någon ära. Liksom då, beskattade han andras idoghet, förbehållande sig sjelf den gagnlösaste och dock ärofullaste lotten, vapenbrukets. I hans förhållande till fordne sjökonungen, numera hertigen af Normandie, förändrades genom bosättningen väl formen och namnet, men föga af sjelfva andan. Germanismens urgamla personliga trohets förhållande, beroende af den aktning anföraren genom styrka och tapperhet förvärfvat, var och förblef det hufvudsakliga sambandet äfven mellan baronen och hans länsherre; lätt brutet, såsnart den likaså urgamla germaniska sjelfständighetskänslan reste sig deremot starkare, endast i den mon det nu helgades af en mäktigare religion. Då emedlertid mera invecklade förhållanden, framförallt den spända ställningen till frankiske öfverherren och armoricanske vasallen, fordrade en större sammanhållighet, samt redan sjelfva bofastheten inom gemensamma landamären icke mera kunde tillåta samma oberoende, hvarmed den missnöjde vikingen styrde sitt skepp ifrån sjökonungens flotta, måste hertigarne af Normandie hos sig utbilda en annan kraft än blotta styrkans. Ty i detta förhållande torde riktigast grunden böra sökas till den list och förslagenhet, hvarför Normanderna gjorde sig kända och fruktade, och hvilken vid eröfringen af England utgjorde styrkan i Wilhelm Bastardens statskonst.

Likt en planta, förflyttad i frodig jordmån och gynsamt klimat, utvecklade sig nu det normandiska lynnet i virrvarret af samhällsförhållanden, som genom eröfringen uppstod. Kufvadt genom anförarens list och deras egen tapperhet och öfverlägsna krigskonst, låg ett blomstrande konungarike, utmärkt för handel, konstflit och sedlig lagstiftning, öppet för alla eröfrarenes passioner. Icke blott Wilhelms normandiska och bretagnesiska baroner, hvilka i slaget vid Hastings anfört egna trupper, icke blott enskildte riddare, hvilka ifrån när och fjärran strömmat till eröfrarens af påfven helgade banér, tillochmed vapendragare och simpla soldater sågo sig plötsligen i besittning af ofantliga domäner. Personer med råa och tygellösa seder erhöllo genom en sådan vexling i lefnadsvilkor ett obegränsadt spelrum för alla onda böjelser. Äfven desse voro numera af adlig rang och högt anseende, medvetne om att under sig, såsom trälar på deras fordna jord, såsom beroende landbönder, eller åtminstone såsom skattskyldige vasaller, hafva landets fordne herrar, thegner som ceorler. Om äfven jemte dem anglosaxiske jordegare qvarblefvo i besittning af friheten, sågo de i desse frankliner och socagers en fiendtlig, föraktad, barbarisk massa, rättslös inför de numera af normandisk grefve eller biskop och normandiska baroner sammansatta shiredomstolarne, utan säte och stämma i pärernas församling, talande ett obegripligt språk och beledd för sitt grofva oartiga umgängessätt, sina långa skägg och vida mantlar.