Hvilken sedlighet och rättskänsla ur sådana förhållanden nödvändigtvis måste framalstras, derpå är historien om de anglonormandiske baronerne under första århundradet efter eröfringen ett vältaligt vittne. Då Wilhelm Eröfraren, sedan äfven de ödelagda nordliga provinserna underkastat sig hans välde, högtidligen tillförsäkrade Anglosaxarne om samma lagar och styrelse som i "den gode kung Edvards dagar," lofvade han dervid mer än han kunde eller ville hålla. Der ett helt folk i sjelfva verket beröfvats sina rättigheter, måste det rätta sjelft blifva vacklande, begreppen derom förvridna, och ett näfrättstillstånd inträda, der styrkan ensamt fäller domslut. Till lycka för Englands framtid lade anglosaxiska statsförfattningen, såsom grundad på kommunalväsende icke subinfeudation, den ojemförligt större makten i konungens hand, och denna del af den "gode kung Edvards lagar" både ville och kunde Wilhelm Eröfraren vidmakthålla.
Men vid hans död, så förtäljer Ordericus Vitalis,[4] fördrefvo normandiske baronerne konungens sheriffer och kastellaner, satte sig i besittning af slottena som han bygt på deras områden, samt begynte anfalla och plundra hvarandra eftersom deras medel tilläto. Inom kort uppväxte sådana borgar öfverallt i England, der vid eröfringen knapt ett fäste förefanns ens till landets försvar. Om äfven nödvändigheten af skydd emot en rofgirig granne och mot band af förtviflade Anglosaxare, hvilka sammanrotat sig till fribytare i skogar och otillgängliga moras, gaf upphof åt en del af dessa borgar, kunde de dock samt och synnerligen lika lätt tjena till oåtkomliga nästen, inom hvars keep[5] den baronliga röfvaren drog sitt byte och sig sjelf undan all hämd, och hvars fängelsehålor jemte galgen utgjorde inseglet på hans territoriala domsrätt. Den orolige Roger Mowbray, grefve af Northumberland, den beryktade Robert de Belesme, mannen med vilddjurssinnet, och den mäktige baron, som tillbragte sitt lif med att från ett välbefästadt slott företaga härjningståg till kringliggande nejder och uppfostrade sina sju söner till samma lefnadssätt, liksom till ett yrke, äro blott några bland de tallösa representanterna af en seigneurial sjelfständighet, som tillochmed trotsade den nyckfulle Wilhelm Rufi och den skoningslöse Henrik Beauclercs öfvermakt, dessmer hvilade gisselskarp öfver det värnlösa folket.
Under den godsinte Stephans regering antogo våldsamheterna fullständigt tycke af anarki. Med vanlig trolöshet hade baronerne vid hans, likasom vid hans tvenne företrädares tronbestigning brutit en tillförene högtidligen aflagd hyllningsed. Följden deraf blef ett inbördes krig, der bägge partierna, konung Stephans och kejsarinnan Mathildas, dels för att anskaffa medel dels af blott roflystnad, förde ett fullständigt röfvarlif emot hvarandra och emot samhällets fredliga medlemmar. Ströftåg gjordes på fiendens gods, hvarvid menniskor bortfördes som boskap; de baronliga fängelserna fyldes med Anglosaxare, män och qvinnor, hvilka på det sinnrikaste marterades, för att aftvingas hvad möjligen af egodelar kunde återstå dem. När intet mera stod att tagas, brändes byar och kyrkor, så att man kunde färdas en hel dag utan att påträffa annat än kolade boningar och förödda fält. Geoffroy Grenville förvandlade i en hast klostret Ramsey till fästning; Robert Marmion gjorde samma bruk af Coventrys berömda kloster och grefve Wilhelm Albemarle af Bridlingtons kyrka; så att på sådant sätt borgarnes antal, ensamt under denna regering, växte med 126 nya. "Ja biskoparne, biskoparne sjelfva, säger en samtida författare, klädda i jern och fullständigt utrustade med vapen, plägade på stridshästar draga ut på byte tillsammans med förödarne af deras land," och helt högt sade det qvalda folket att Kristus och hans helgon voro insomnade.
Erinrar man sig härvid det beröm för religiös hängifvenhet Normanderna upprepadt tilldelas, förefaller ett slikt gudlöst handlingssätt oförklarligt. Äfvenså måste man förvånas öfver den vederstyggliga hycklande beredvillighet, hvarmed baronerne plötsligen, på påfvens befallning, i Thomas Becket sågo och vördade ett helgon, sedan de under hans lifstid af politiska skäl förföljt honom intill döden. Men sådana motsägelser vinna sin lösning, blott man icke vill skåda religiositetens styrka i ett orubbligt vidhängande vid vissa kyrkliga dogmer, vissa sinliga symboler och föreställningar, hvilka meränväl tillåta att samma sinne på engång beherrskas af ett svärmande trosnit, en korsfarar-entusiasm, och af den omenskligaste, sedeslösaste råhet, ja af indifferens för alla kristendomens bud. Först i tider då kristendomen verkligen vunnit en objektiv sedlig halt, fylts af samhällets sed och fylt densamma, skulle sådana drag i tidslynnet blifva verkliga motsägelser. Redan vid eröfringen visade Normanderna huru litet af kristlig anda, ja af aktning för kyrkan sjelf fanns parad med deras asketiska vakande och bedjande. Från klostren fördrefvos munkarne, kloster- och kyrkojorden skiftades som krigsbyte, det anglosaxiska presterskapet afsattes och deras helgade drägter påkläddes stundom tillochmed soldater och låga tjenstehjon; hvarföre ock prelaterne ofta nog öfverträffade de verldslige magnaterne i råa seder, liksom de icke sällan upphunno dem i våldsamhet och roflystnad.
Med denna skuggsida i det normandiska lynnet sammanhänger en annan, ökad liksom hon genom eröfringen, men af vida mörkare art, och beteknande en lidelsefullhet, som hos ett folk väl icke är oförenlig med kraft och styrka, men afgjordt häntyder på ett upplöst samhällsskick, en förslappad moral. Enligt ovedersägliga vittnesbörd skola de onaturligaste laster herrskat bland Normanderne samt af dem kringspridts i England,[6] och Giraldus Cambrensis har af Wilhelm Longchamp teknat en bild, i detta hänseende väl värd en plats bland antikens afskyvärdaste.[7] Till konung Henriks beröm förmäles, att han vid sitt tillträde till regeringen strängeligen rensat hofvet från dessa veklingar med långa lockar, vidärmade kjortlar och mantlar med släp;[8] men icke destomindre är det mot hans ende son det ofvantydda vittnesbördet särskildt andrages.
Sjelffallet måste qvinnans ställning under sådana förhållanden vara föga betryggad. Ur det våld, hvarmed rika anglosaxiska arftagerskor vid eröfringen tvungos till äktenskap, uppkom inom normandiska feodalväsendet den afskyvärda giftomansrätten, hvarigenom länsherren kunde så godt som försälja en qvinlig vasall åt den mestbjudande; — en af de betydligaste förändringarne i Anglosaxsarnes lagar, enligt hvilka ej ens fadren synes egt obetingad rätt att disponera öfver sin dotters hand. Der sålunda passionerna kunde ställa sig under sjelfva lagarnes skydd, behöfver deras tillvaro icke genom fakta bestyrkas. Endast chevaleriet, så långt dess förmildrande kraft inom samhället sträckte sig, kom härvid de betryckta till hjelp.
Det kunde med skäl synas underbart, att ett samhälle ur ett sådant gäsningstillstånd, icke blott skulle rädda sin tillvaro, utan äfven framgå segrande till att, genom sedlig styrka och politisk kraft blifva vårt tidehvarfs föredöme och tongifvare. Normandernas energiska herrskarenatur har härtill blott delvis bidragit. Äfven Neapel blef stålsatt med normandisk kraft, och är dock nu blott ett slagg bland nationer. Långt större är det anglosaxiska folkets andel i Englands storhet, genom den tidiga hyllning i dess samhällsförfattning gafs åt menniskovärde, jemlikhet inför lag, folklig lagskipning, folklig representation, arbete och välstånd. Men ännu en tredje makt har innestående tacksamhetsanspråk hos verldsbeherrskarinnan. Det är konungamakten.
När annorstädes i Europa feodaladeln i en partikulariserande sjelfständighet gjort högsta samhällsmakten till ett blott namn på den förste bland pärerne, herrskade deremot anglonormandiska konungen med en afgjord öfvermakt öfver sina obändiga vasaller. Derföre hände det ock, att när till exempel i Frankrike vigtskålen stält sig tvertom och adeln sjunkit till en blott hofprydnad åt envåldsmakten, Englands adel egde sammanhållighet nog att tvinga vigtskålarne till jemvigt, genom ett klokt användande af den egentliga samhällstyngden, folket; hvaraf det sedan kunde hända att folket, ifrån att vara vigt, blef, som sig vederbör, sjelfva de lefvande armar, som på engång uppbära vågskålarne och ställa dem i jemvigt.
Härmed skulle vi sagt tillräckligt om normandiska samhällslifvet, såframt ej hjelten i vår afhandling vore en konung, såväl som han är både baron och riddare. Till att uppfatta en sådan samhällstyp blir det oss nödvändigt att först, om ock flyktigt, bestämma konungens ställning hos Anglonormanderne.
Genom att bibehålla och, såvidt de gälde konungens myndighet, äfven upprätthålla den anglosaxiska konstitutionen, grundlade Wilhelm Eröfraren i England en stark och vidsträckt konungamakt. Ehuru visserligen grefvarnes myndighet i provinserna numera var ärftlig, blef den dock aldrig suverän,[9] hvarförutom flere provinser förvaltades direkte genom sheriffer. Redan i Henrik II:s tid förekomme earldömen som blotta titlar, liksom äfven baroner utan jord. Så våldsam och trotsig än den normandiska adeln var, visade sig dock vid alla tillfällen, att konungen var den mäktigaste länsherren i sitt rike. Genom bibehållandet af de kommunala shiredomstolarne var territorialdomsrätten på det kännbaraste inskränkt, och, så fal än rättvisan hölls vid konungens domstol, upphörde dock aldrig den anglosaxiska plägseden att vädja dit, såsom till den högsta instansen. Äfven beskattningsrätten hade Wilhelm Eröfraren i utvidgadt mått tagit som arf af sina anglosaxiska företrädare. Om äfven tillfälliga beskattningar merändels beslötos i baronernas församling, och derigenom grunden lades till engelska parlamentets rätt att bevilja utskylderna, förekommer dock icke intill magna-charta att hon skulle motsatt sig konungens fordringar.