För att uppehålla en sådan myndighet, behöfdes dock att konungen, vid skiftandet af eröfringsbytet, skulle hafva försett sig med domanialbesittningar, öfvervägande hvarje enskildts; hvilket ej heller af Wilhelm Eröfraren blef försummadt. Utom anglosaxiska kronans, Edvard Bekännarens och Godvinska familjens vidsträckta länderier, hade han tillskansat sig alla skogar och alla de städer, hvilka icke blifvit förskrifna åt någon annan. Förökad genom talrika konfiskationer, försatte denna jordbesittning, jemte skatterna och utpressningarna, konungen i tillfälle att göra sig oberoende af vasallernes krigstjenst samt ersätta den, genom att i sold taga talrika skaror af vandrande riddare och äfventyrare.

I sjelfva verket erbjuder den normandiska hären, sedan Englands jord blifvit vederbörligen utskiftad, anblicken af en indelt feodalarmé. Sedan anföraren erhållit ett visst antal riddargods,[10] utdelade han dem bland sina soldater, som sålunda trädde till honom i förhållande af krigstjenstpligtige vasaller. Andra åter emottogo enskildta riddarelän direkte af konungen. Hit hörde förnämligast de talrika skaror af äfventyrare, som strömmat till Wilhelms armé, och sålunda stodo oberoende af den normandiska feodalindelningen.[11] I detta förhållande fann Wilhelm Eröfraren en utväg att pålägga anglonormandiska länsväsendet den största inskränkningen. Anseende sig alltfortfarande såsom högsta anförare för de numera landegande normandiska krigarne, kunde han affordra äfven den lägsta medlemmen i feodalkedjan, liksom han i lägret vid Dive affordrat hela hären, tro och hyllningsed. Detta skedde tjugu år efter slaget vid Hastings vid en allmän sammankomst i Winchester eller Salisbury. Efter detta egde länsherren icke mera laglig rätt att i sina strider med konungen fordra understöd af sina vasaller; konungamakten hade trängt, som en högre samhällsmakt, upplösande in i det anglonormandiska länsväsendet.

Werkan deraf dröjde icke att visa sig. Redan under Henrik II hade den obändiga adeln blifvit späkt till lydnad, ja till tjenstfärdighet under hans godtycke, såsom den till sin skam visade det i striden emot Thomas Becket. Redan vid denna tid hade i England feodalväsendets krigiska institution till den grad förslappats, att plikten för försummad krigstjenst ifrån att vara ett straff, till det mesta blifvit en stående skatt (escuage), som af konungen uppbars, under det den krigiska delen af adeln tjente bland soldnärerne i hans armé. Förmedelst sina kringresande assisdomare utöfvade han myndigt högsta jurisdiktionen öfver landet, och af inbördes fejder känner man under hans regering föga andra än de, som uppväcktes af hans egen familj.

Jemte denna betydelse, att vara den normandiska monarkins envåldsperiod, har de tvenne första monarkernes af huset Plantagenet regeringstid äfven betydelsen att vara detta underbara eröfrarfolks glans- och maktperiod. Liksom med samlad styrka utgick det nu på nya eröfringar och landvinningar. Irland fängslades för evigt, Skottland, der redan tidigare fredlig eröfring gjorts, gaf det sin hyllningsed, Bretagne var vunnet genom giftermål, och tillochmed de rika och oroliga folken söder om Loire måste finna sig vid att emottaga normandiska ståthållare i sina provinser, städer och slott. Utom romerska kejsaren och Ejubidernes sultan fanns ingen mäktigare monark i verlden. Men bygdt som detta välde var blott på svärdet, förgicks det såsnart svärdet, förslöadt emot Saracenernes kroksablar och förrostadt i kejsarens fängelse, sjunkit ur den jättestarka arm, som till samtidens och efterverldens beundran förde detsamma. I denna sin ställning liknar Richard Lejonhjerta Carl XII, så mycket tvenne hjeltar från olika tidsåldrar kunna det. Liksom denne, förspilde han med nationens bifall dess kraft emot Orientens horder, liksom denne återkom han efter en äfventyrlig färd genom Europa till sitt land, fullt af inre oro och anfallet af yttre fiende, och slutligen föll han liksom denne med svärdet i hand framför fiendtliga vallar, öfverlåtande sitt rike till styckning och till sekellång politisk vanmakt. Men för hvardera ledde deras verksamhet till detta resultat derföre, att de voro så ensidigt fullständiga representanter af sina nationers lynnen, af deras mannamod och styrka. Då detta hos dem var det egentligaste felet, älskas äfven begges deras minnen troget genom tiderna.

Knappast har något folk att uppvisa en så ödediger slägt, som den plantagenetska är för England; ej ens Wasaätten undantagen. Sedan den sålunda fört sitt folk till undergång och, försjunken i slapphet, splittrat det normandiska väldet, men äfven just derigenom låtit en ny tingens ordning uppstå i England, stiger den åter upp, höjande sig sjelf och sitt nya folk i en bländande ridderlig glans samt återeröfrande mer än den någonsin egt, förverkar så än engång sitt välde på kontinenten och slutar med, att i ett fasansfullt inbördes krig sönderslita sitt land och utrota ända till sista telningen af sin stam.

Redan den första familjen bar inom sig detta öde i fullt mått, hvilket, ur ett välberäknadt steg till ökadt välde, lät upprinna en källa till inbördes hat, förföljelser och krig. Genom sitt giftermål med Eleonore ökade Henrik II sina ärfda kronor med Aquitaniens hertigliga och Poitous grefvekrona, men ökade äfven sina fienders antal med den förbittrade franska konungen, med de sjelfständiga, mot normandiska förtrycket spjernande folken i Syd-Gallien samt slutligen och sist med sin egen familj. Tillochmed i dessa bistra tider väckte det onaturliga krig, som härur framgick, hos allmänna meningen fasa och afsky, och folktron, redobogen att i det öfvernaturliga söka förklaringen till det onaturliga, trodde sig finna orsaken i ett fiendtligt öde, som för något hemligt missdåds skuld hvilade öfver slägten. Så visste man att berätta det Eleonore af Aquitanien, före sitt giftermål med Henrik II, stått i kärleksförbindelser med hans fader, Geoffroy af Anjou, och om dennes mor hade man att förtälja än hemskare och besynnerligare saker. Hennes make skall hafva bemärkt, att hon sällan besökte kyrkan och alltid smög sig bort derifrån innan mässan begynte. Oroad häröfver, hade han omsider beslutit att förvissa sig om förhållandet, genom att med våld låta qvarhålla den misstänkta gemålen; men hvarvid hon, afkastande sin mantel, bortflugit genom fenstret och aldrig mer återkommit. Tillochmed inom slägten sjelf framkallade sådana sägner tron på dess olyckliga öde. När fadrens sändebud kom, för att erbjuda fred och försoning åt den tredje af sönerna, grefve Gottfrid af Bretagne, skall denne hafva svarat, att han icke ville låta sig beröfvas sin arfslott, hvartill sändebudet skyndat att invända, det hans fader icke fordrade någon uppoffring på sönernas sida. "Du förstår icke hvad jag menar," säges då grefve Gottfrid genmält: "det är ett arf från våra förfäder, att bland oss den ena kan ej älska den andra. Se der vår arfvedel, hvilken ingen af oss skall frånträda".[12]

Det är dock icke svårt att finna en naturligare förklaring. De gamla krönikeskribenterna intyga, att Henrik slutit sin förening med Eleonore blott af begär till hennes länderier, hvarföre han äfven innan kort, försmående sin gemåls kärlek, skänkt sina flyktiga böjelser åt en talrik skara af älskarinnor.[13] Eleonores eldiga sydländska sinne var icke skapt att med tålmodighet fördraga en sådan kränkning. När derföre hennes trenne äldre söner, Henrik, Richard och Gottfrid ännu voro växande, begynte hon hos dem inplanta hat emot fadren, hvilken i deras spädare år omfattat dem med öfverdrifven ömhet, men sednare med misstänksamhet sett dem utveckla sina häftiga och hersklystna lynnen under modrens ledning. I detta omänskliga bemödande understöddes hon ihärdigt af sin fordna gemål, konung Ludvig VII, som förmälde en af sina döttrar med den äldsta bland prinsarne, och öfverlemnade en annan den sedan så mångfald olyckliga Alix, åt konung Henrik som Richards blifvande gemål. Ledde af samma bevekelsegrunder, att försvaga den engelska konungen, deras länsherre, och derjemte hämnas den kränkning han tillfogat sin gemål, deras egen furstinna,[14] underblåste aquitaniske baronerne, med den berömde Bertrand de Born i spetsen, den sålunda tända lågan under hela det femtonåriga familjekriget.

Uppfostrad i sådana förhållanden och redan vid sexton års ålder, såsom grefve af Poitou, inkastad i midten af dessa politiska slitningar, utbildades Richard, redan då berömd för sitt lejonmod, naturenligt nog till en typ af anglonormandisk baron. Af naturen begåfvad med en stor och starkt bygd kropp, utmärkt för armarnes längd och böjlighet, var han i fullt mått utrustad med det rörliga ostadiga lynne, den oförskräckta skoningslösa tapperhet, den hersklystnad, den rofgirighet och deri böjelse för prakt och ståt, som var hans nation och slägt egen. Egendomlig för honom sjelf deremot var en nyckfull spänstighet mot alla band och förbindelser samt den öppna godmodighet, hvars behag tillvann honom vänner och ännu tillvinner honom vår medkänsla. Wi blifva längre fram i tillfälle att anföra mer än ett drag deraf. Här må dock försvara sin plats ett yttrande han, med anspelning på ofvananförda sägen om hans stammoder, den anjouska grefvinnan, plägat fälla till sina vänner: "Är det underligt", skall han skämtande frågat, "att vi, som härstamma från en sådan rot, lefva i fiendskap med hvarandra? Den som från Hin Onde utgått, måste till honom återvända".[15] Wi veta att den gamla grefvinnan dock icke ensam bör bära skulden.

Denna sin egensinniga naturs orolighet och våldsamhet uppenbarade han inom kort i den egenskap af vasall, hvari han trädt till sin fader; både genom godtyckligheten, hvarmed han fattade sina beslut och genom oböjligheten hvarmed han utförde dem. Sedan han hastat att förena sig med sina upproriske bröder, är han den siste i att ingå förlikning med fadren. Men, omsider tvungen att bedja om tillgift samt att, läggande sina händer i fadrens och böjande knä, svärja honom ny länsed efter det sedvanliga formuläret, hvilket af tiden ansågs för ett starkare band än det närmaste blodsförhållande,[16] utför han med nit sin försonade faders uppdrag, att tukta sina fordna bundsförvandter, de svikna baronerne i Poitou och Aquitanien. Han slår dem i en rad af drabbningar ifrån Loire till Pyreneerna, intar deras städer, fästen och slott, samt härjar deras länderier med eld och svärd. Hans utpressningar voro måttlösa, hvarje den minsta ohörsamhet straffade han grymt, ingen qvinna var tryggad för hans förolämpningar, om ej skyddad af slottsmurar.[17] Emedlertid har äldsta brodren Henrik, kallad le Jeune,[18] återkommit från sina irrfärder vid utländska hof, och blir nu af fadren erkänd som medregent. I denna egenskap fordrar han hyllningsed af sina bröder, grefvarne af Poitou och Bretagne. Den sednare lyder, men Richard vägrar häftigt och stolt, och innan kort drar Henrik med sin vasall Gottfrid, i härnad emot den oböjlige brodren, sluter förbund med hans förtryckte baroner och tyckes hota honom med en afgjord undergång. Inseende faran, att låta den krönte sonen vinna öfvertaget, skyndar fadren till valplatsen, men kunde först då bringa förlikning till stånd, när Henrik lemnat densamma, för att, under ångestqval öfver sitt förhållande emot fadren, nedstiga i sin förtidiga graf.

Icke långt derefter fann äfven Gottfrid en brådstört död under hofvarne af sin egen häst vid ett tornerspel hos franska konungen; men lugnet återvände det oaktadt icke bland de få medlemmarne af familjen. På Frankrikes tron hade några år förut uppstigit den statskloke Philip II, hvars första handling af ett personligt, ej mindre än politiskt hat emot Richard var att öfverhopa honom med de varmaste vänskapsbetygelser. Denne, lika ärlig som passionerad i sina känslor, bedårades till en vänskap, hvilken, i förening med andra orsaker till missnöje, åstadkom en ny brytning mellan honom och hans numera af ålder och sorger nedböjdte fader; hvarmed besannades, att ett gifvet ord och en besvuren förbindelse utgjorde likaså svaga band inom normandiska feodalpolitiken, som dem naturen sjelf faststält och helgat. Ett bland de föreburna klagomålen gälde den öfvannämnda prinsessan Alix, hvilken nu af de begge vännerna affordrades konung Henrik, för att förmälas med Richard. Äfven sedan hon mognat till jungfru, hade detta giftermål blifvit uppskjutet af konung Henrik, såsom samtiden trodde, af skäl, hvilka redan genom hans karakter och tidens seder göras sannolika. Upptänd af passion till sin unga skydsling, skall han ernat göra henne till sin gemål, men då kyrkan icke beviljade honom skillnad från Eleonore af Aquitanien, låtit henne intaga den olyckligt förevigade Rosamund Cliffords plats. Då denna fordran följaktligen vägrades af fadren, vände sig Richard till Philip och, läggande sina händer i hans såsom han tillförene lagt dem i sin faders, svor honom hyllnigsed, icke blott för Poitou, utan äfven för de öfriga anglonormandiska besittningarne i Gallien. Det krig, som härpå följde, afbröts genom täta underhandlingar, i hvilka kyrkan sökte mäkla fred, för att förmå de tvenne konungarne till sitt åtagna korståg. Ständigt gäckad i sina försök, skred den påfliga legaten till sista medlet, det gemenligen så fruktade och ofelbara, att belägga Frankrike med interdikt. Philip svarade kardinalen blott skämtande, att han tycktes hafva luktat på engelsk sterling, men Richard deremot drog, ursinnig öfver prelatens djerfhet, sitt svärd och kunde endast med våld afhållas från att förföra sig på Kristi ståthållares sändebud.