Den åldrige Henrik, dukande under för sitt rågade mått, nedsjönk omsider på sotsängen. På allvar längtande till fred, eftergaf han för sonens alla fordringar, och denne hastade till fadrens dödsbädd, för att under hans sjukdom hinna emottaga fredskyssen, den sedvanliga bekräftelsen på försoning, fruktande, säges det, att när fadren skulle tillfriskna, han kunde ångra sig och bjuda strängare vilkor.[19] Kyssen gafs, men vid utgången hörde han sin döende fader med dämpad stämma säga: "Måtte blott Gud icke låta mig dö, innan jag tillfyllest tagit hämd på dig!" Så lång tid förunnades honom icke. Han hann blott, innan han dog, förbanna den dag han föddes och de söner han framfödt.
Richard, återkommen till franska lägret, uppväckte genom berättelsen om sitt uppträde med fadren mycken munterhet hos konung Philip och hans hoffolk. Vi anföra dock detta blott som ett drag af lättsinnighet; ty vid likbegängelsen gret han bittert, och hans första åtgärd blef att afskeda sina fordna rådgifvare och draga till sig sin faders. Dermed gick han att öfvertaga Normandernas rika krona.
De egenskaper Richard sålunda lagt i dagen som baron och vasall, fanns för honom intet nödtvång att ändra såsom konung. Tvertom tillät det öfvertag, vi sett konungamakten ega, dem än friare framträda. Långt ifrån att behöfva offra något af sitt godtycke och sin tygellösa sjelfständighetskänsla för uppfyllande af sina konungsliga pligter emot samhälle och stat, kunde han nu gifva dem luft i en större, i en mer historisk grad.
Också har historien ej att uppvisa en handling, der han skulle afsett sina länders och nationers välfärd, icke egen nyck eller egen ära. Han stiftade knapt en lag till deras fromma, han förde intet krig till deras försvar och ära. Skulle i det sednare afseendet hans och deras intresse sammanfallit, såsom i försvarskriget emot Philip och Johan, blir det dock i utförandet ett blott personligt hämdkrig.
Redan före sin tronbestigning hade han, vid underrättelsen om Jerusalems fall, antagit korset, liksom hans ridderliga samtid med begärlighet lyssnande till de uppmaningar kyrkan, med stöd af tidens religiösa föreställningar, stälde till dess äfventyrarlust. Hans första omsorg såsom konung blef derföre, att ur sitt rike sammanbringa de möjligaste största penningesummor till riddarfärdens företagande. Till den ändan lät han öppna alla rikets skattkamrar, kasta skattmästarne i fängelse och icke lössläppa dem förr, än de utbetalt till sista fyrken både af kronans och sina egna tillgångar. Derpå utsattes kronans länderier, privilegier och embeten till offentlig försäljning åt den mestbjudande; flere bland städerna, hvilka såsom kunglig egendom varit underkastade de godtyckligaste utpressningar af provosterna, köpte sig en fix beskattning och inslogo härmed den väg, hvarpå icke blott samtliga städerne, utan äfven hela engelska folket med tiden skulle erhålla sina fri- och rättigheter. Skämtande öfver att kunna göra en gammal biskop till ung grefve, sålde Richard Northumberland på lifstid åt grefbiskopen af Durham. Åt skottska konungen öfverlemnade han icke blott länsherrerättigheten, utan äfven tvenne gränsgrefskaper emot tiotusen pund i silfver.[20] Blott för att Richard skulle aflägga all ovänskap, betalte hans naturliga broder Geoffroy tretusen mark, "Jag skulle sälja äfven London, om jag blott kunde finna lämplig köpare", hade han sagt till sina hofmän.[21]
Sedan han sålunda, lik tidens öfrige chevaliers errants, så att säga föryttrat sitt fädernegods, begaf han sig ut på sin äfventyrarfärd, i spetsen för en lysande armé och med rikt fylda penningkistor, lemnande sitt rike att skötas, så godt sig göra lät, åt de tvenne biskoparne af Durham och Ely. Hvad om denna korsfärd, hvilken bildar den egentliga riddareperioden i Richards lif, är att sägas, kan lämpligast anföras, då vi hunnit till tredje facen af hans karakter, den ridderliga; tillsvidare fortsätta vi att framställa hans betydelse såsom konung.
Richards fyraåriga frånvaro har den, för honom sjelf nog negativa, förtjensten att utgöra en vändpunkt i Englands historie. Hittills hade konungamakten i jemt stigande vuxit i stadga och kraft. Så tallösa än baronernas oroligheter varit, hade de dock städse varit blott personliga, aldrig antagit formen af en samhällig opposition emot konungens makt.[22] Detta skedde nu för första gången, under den afskydde biskop Longchamps af Ely interimsstyrelse. Med större öfvermod än klokhet antog denne prelat alla en normandisk konungs sedvanor, afsatte misshagliga personer från deras tjenster, öfvade plundring och våldsamheter samt omgaf sig med ett lysande följe af mer än tusen hästar, så att hvarhelst han drog fram i landet trenne års inkomster icke förslogo att betäcka de kostnader han förorsakade.[23] Detta förfarande väckte allmän förbittring. Men då i England icke funnos dessa stora kronovasaller, hvilka ensamme skulle förmått afhålla missbruket, måste adeln sluta sig tillsammans, såsom makt emot makt, och derjemte i sin tur söka stöd hos folket.
Om det öfverhufvud låg i feodalväsendets natur, att massan betraktades som ett rättslöst redskap, till, blott för att bygga de feodala borgnästena samt förse herrarnes lif med hvad till dess nödtörft och njutande hörde, måste detta förhållande i England kännas dubbelt tryckande, der icke blott ståndsskillnaden, utan äfven nationalhatet vidgade svalget. Väl försäkrar en författare under Henrik II, att inom de fria klasserna dåförtiden, nationerna blifvit så blandade, att en Anglosaxare knappast kunde skiljas från en Normand.[24] Den dagliga beröringen och ömsesidiga äktenskap måste härtill bidragit. Icke destomindre visade sig, äfven efter denna tid, en afgjord fiendtlig spänning emellan eröfrarnes och de eröfrades afkomlingar. De sednare egde i sjelfva verket, nedtryckte som de voro af utpressningar, i svett och möda odlande sin jord, i sina grofttimrade plumpa boningar utan värn emot adliga fribytare, genom sitt språk, sina seder och sitt hat uteslutne från hvarje ärofull och aktad plats i samhället, misstrodde och misstroende, alltför täta påminnelser om de orättvisor deras förfäder hundra år tidigare lidit, för att deras förnedrade samhällsställning skulle förefalla dem naturlig. Villigt af hat och hämdlust, eller äfven af nödtvång hade de, under de tätt inbördes striderna följt konungen eller baronen, ja äfven varit behjelplige i att tillfoga Kymrerne i Wales och Erserne i Irland samma öde, som öfvergått dem sjelfve. Men först då, när konungamaktens sammanpressande tryck förmått den franska talande baronen att sammanträda med den anglosaxiske borgaren och franklinen till en gemensam kamp, var den vädjoban funnen, hvarifrån det engelska folket på samma gång som det engelska statsskicket, efter en hundraårig strid, framträdde enigt och starkt.
Hvad som främst utmärker början deraf, oppositionen emot Guillaume Longchamp, är den moderation och den aktning för konungens rätt, som af baronerne ådagalades. Då biskopen-regenten, instämd inför deras församling, icke hörsammade kallelsen, utan inneslöt sig i Towern, läto baronerne stormklockan röras och sammankallade Londons borgerskap till S:t Pauls katedral. Genom allmän omröstning förklarade detta "parlement" biskopen af Ely, med all undersåtlig trohet emot Richard okränkt, afsatt från regentskapet. Men utom en viss parlamentarisk takt, vittnar detta deras sätt att gå tillväga om en icke ringa kärlek och tillgifvenhet för deras frånvarande ridderlige konung.
Denna tillgifvenhet framträder i än öppnare dag vid de stämplingar Richards yngste broder Johan, grefve af Mortaigne, äfven han trogen det plantagenetska familjelynnet, begagnande sig af oppositionen emot konungens viceregent, begynte emot hans krona. Af denne tillitsfullt belänad med flere provinser och villigt understödd af den beräknande franska konungen, sökte han både i England och Normandie att sätta sig i besittning af styrelsen. Men på engång äregirig och feg, grym och trolös, känslolös och vällustig, var han lika mycket föraktad som Richard för sina egenskaper, tillochmed sina fel, var populär och älskad. Sjelfmant drogo derföre de mäktigaste bland baronerne i härnad emot upprorstiftaren.