Äfven den moderna läsaren torde, efter en sådan kannibalisk scen, icke mer vara rådvill vid bedömandet af Richards poetiska personlighet, samt af den förmåga medeltidsfantasin egde i att idealisera. Romanen har dock än ytterligare arrangerat en scen, som fullständigt förjagar alla trifvel om tidens råhet. Ur historien erinrar man sig den vilda massakern af de saraceniska fångarne efter Acres kapitulation. Genom detta och dylika drag stämplade sig Richard med karakteren af blodtörstig grymhet. Men då dikten nu icke blott upptagit detta stoff ur verkligheten, utan dertill ännu utsirat det med tilldiktningar i en än råare anda, stämplar han ovedersägligen hela tiden med samma karakter, men i stegrad grad. För att utverka lösgifvandet af de förnäma saraceniska fångar, "Prynces, Dukes sons and Konges, Amyralles and many Sawdan", som Richard vid kapitulationen fått i sitt våld, skickar Saladin till honom sändebud med rika gåfvor och anbud om dryga lösesummor. Richard emottar sändebuden med milda ord och inbjuder dem att spisa vid sitt bord, men ger i hemlighet befallning att afslå ett visst antal af de förnämsta fångarnes hufvuden, vanställa ansigtena, koka och framsätta dem för sändebuden samt särskildt ett för honom sjelf, hvilket han lofvar skall smaka honom "as it wer a tendyr chycke (chicken)". När sändebuden fingo sigte på de rykande anletena, och ur vidfästade pergamentsrimsor i dem igenkände sina närmaste vänner och anhöriga, grepos de af ångest för det öde dem sjelfva förestode; en känsla, som på det högsta måste stegrats vid anblicken af Richards glupska appetit och genom de hånande ord, hvarmed han manade dem att äta.
"Every man sat stylle, and pokyd othir,
They sayde: 'This is the develys brothir,
That sles our men and thus them eetes'.
In the erthe they wolde have crope."
Richard tröstar dem dock att han, såsom "Kyng, Crystene and trewe", skulle respektera deras egenskap af sändebud, men ber dem återvända till sin Sawdon och stilla hans melankoli med den underrättelsen, att han och hans kristne män funnit ingen spis så närande, som Saracenhufvuden, samt att han icke ernade återvända till England förrän han uppätit hvarenda hedning, män, qvinnor och barn. Till yttermera visso repeteras denna scen i sändebudens berättelse inför Saladyn. Denne begynner till en början att rasa, men besluter vid närmare besinnande, att erbjuda Richard omätliga länder[117] och den närmsta Sawdonsplatsen näst honom sjelf, om han ville försaka "Jesu and Mary" och "Appolyn to lorde take"; hvilket anbud Richard afslår med den fromma önskan: "the devyl hange you be a corde!", och det ultimatum, att alla sextiotusen fångarne skola afdagatagas. I verkligheten åtföljdes massakern af likenas gräsliga stympande. Dikten finner det mera öfverensstämmande med en kristlig konst, att låta denna akt förhöjas genom närvaro af englar, hvilka ropa till de kristne: "Seynyors, tuez, tuez"!
I känslan af det lyckliga intryck den sednaste skildringen måtte hafva gjort på åhörarne, slutar romancieren här sin första "part" (med v. 3730), liksom han begynt den, med en invokation öfver den fromme Richard, "Goddys own palmère".
När den sednare menestrelen träder till, begynner äfven han med en ingress, ehuru helt kort, och af ett egendomligt innehåll. "Glad är, säger han, vårens tid, då fåglar sjunga sina sånger och blommor pryda äppel- och päronträn, då glädjen är stor i vik och sjö, då djuren leka och spela, då damerna smycka sina jungfruburar med röda rosor och liljor samt öppna danserna, då riddarne leka med sköld och lans i 'joustes and turnementes' och många äfventyr träffa dem." Denna ton af naturkänsla öfverraskar läsaren, såsom sången af en enslig fågel i en nejd, der naturen för resten är stel och ödslig. Ty af naturkänsla och naturskildring finnes i romanen för öfrigt intet spår. Användes en naturscen, en skog, ett berg, en lund som lokal för händelsen, äro i detta fall skildringarne stereotypa, nödtorftiga, aldrig för egen skuld och af naturlust. Genomkorsad som naturen var af nyckfulla och onda väsenden, skydde inbillningen att dröja hos henne, känslan drog sig undan derför, eller öfverflyttade sin hemska stämning på de ditförlagda väsenden. I denna brist särskiljer sig riddaredikten väsendtligen från medeltidens folkpoesi, der poeten är så förtrogen med naturlifvet, att det omedvetet doftar fram, äfven genom hans enklaste berättelser. Man har derföre all anledning att sluta till, det dessa enstaka utbrott af naturlust — synnerligen talrika t.ex. i romanerna om Merlin — äro antingen qvarlefvor från den tid dikten lefde i folkets mun, eller ock tillkomna genom umgänget med folkpoeterne.
Vi hafva tidigare anmärkt som en följd af denna brist på naturkänsla, ett torftigt poetiskt språk; en annan är saknaden af relief. De skildrade händelserna stå icke inne i någon åskådlig lokal, som skulle omgifva dem och gifva upphöjning. Belägrar Richard en fästning, ser man hvarken berg, slätter eller skogar, som skulle bilda hennes läge. Så minutiöst detaljeradt diktarn än tillvägagår, blir den verkliga naturegendomligheten borta. Hans förmåga är här icke större, än vid karaktersteckningen. Streck drages på streck, men ingen skuggning, ingen fond. Ej klarare, än man i Richards person ser tidens krafter aftryckta, ser man Palestinas natur afteknad i skildringarne om hans härnadståg.
I hvardera af dessa afseenden ökar sig perspektivlösheten ju mer den historiska botten försvinner, hvilket med den andra afdelningens början åter inträffar. Endast missämjan mellan Richard och Philip qvarstår som en historisk ledtråd; men äfven denna groft spunnen och borttrasslad i massan af de krigsföretag, som nu utgöra diktens innehåll. Kung Richard uppgör en slags operationsplan, der anförarne strängeligen bjudas, att icke taga någon lösen af hednahundarne, utan låta dem samteligen springa öfver klingan, såframt de ej antaga kristendom och dop. Likafullt ledes Philip, dels af förbittring öfver Richards sjelftagna myndighet, dels af lumpen nidskhet, till att antaga kapitulationsanbud af städerne Taburette och Achrane. Emedlertid utföra Richard och hans tvenne vapenbröder, Thomas de Multong samt Fylk Doyly, hvar i spetsen för sin armé, med större omutlighet sina uppdrag. Richard belägrar och intar staden Sudan Surry, och lemnar derstädes ej en själ vid lif. Samma resultat ger de Multouns anfall emot fästet Orgylons, intaget genom list och i grund förödt. Samma öde öfvergick den stora staden Ebedy, sju mil i omkrets, med trettio torn och i hvarje torn en "chef-amyrayle". Först föllo tornerna för Fulk Doylys belägringsmaskiner, sedan amiralerna för hans svärd. Efter sålunda välbestälda ärender sammanträffa de fyra anförarne vid en festlig middag, och förtälja sina bragder. Philip kan då icke neka till att hafva mottagit lösepenningar. Han öfverhopas af Richard med de häftigaste förebråelser, hvarefter de besluta att gemensamt tåga till Taburette och Achrane, för att tillse, huruvida dessa städer, enligt öfverenskommelse, erkänna Philips öfvervälde; hvilket de under oqvädingsord förneka. Sedan städerna ånyo intagits och Richards radikala operationssätt äfven på dem användts, företar sig denne, att hålla en straffpredikan för sin olydige bundsförvandt: "Certes, Phelyp, säger han, thon art nought wys"; dock "The be forgeven the fyrste gylt". Men skulle han beträdas än engång med samma förseelse:
"sykerly, we schole be wrothe
Swylke foyles yiff thou haunte,
Sarezynes liff yiff thou graunte;"
Till sist ber han honom aflägga sin girighet. Vid dessa bannor begynte kung Philip "to morne and held hym stylle" samt "gowtyd" (pouted), och lofvade "withouten noys": "In me schal be no delay."
Vi hafva nu anfört nog, för att visa huru karrikerad historien är i medeltidens barnsligt okunniga föreställning. Vi följa således icke de tvenne försonade vännerna på deras krigståg emot Caiphas, icke vid deras eröfring af Niniven, verkstäld förmedelst envige mellan trenne kristna riddare och trenne Saracener, icke heller till deras företag emot Babyloyne, under hvars belägring Philip plötsligen "turnyd false for a porcioun off golde", öfverger korsets fana och tågar hem, men hvilket vidlöftiga företag dock af Richard lyckligen bringas till slut, efter det ofvanomtaldta enviget mellan honom och Saladyn. Vi underlåta att upgifva huru många arméer, gemenligen af sextiotusen hvar, och huru många Sowdaner och Amyrayler för Saladyn nedgöras, ty sådana reproducerar romanen i oändlighet. Ej heller erna vi ytterligare vitsorda romancierernes minne, för det de urkrönikorna upptagit Richards tvist med hertigen af Österrike, vid återuppbyggandet af Ascalons murar, ehuru skildringen deraf kunde framhållas såsom ett lyckligt utmålande af historiens konturer, och ehuru anmärkas kunde, att romancieren der antyder, huru den förolämpade hertigen sednare hämnas på Richard, glömmande att fångenskapen redan försiggått. Vår afsigt har icke varit att se till hvad allt af historisk verklighet i dikten qvarstår, utan på hvad sätt hon det gör. Dock må ytterligare ett ställe anföras, då der framträder en af tidens läror, som visserligen ledde Richard i hans historiska lif, men som i dikten sparsamt kommer till användning. Vi hafva sett huru totalt det ridderliga förhållandet mellan korsfararne och Saladin, deras chevalereske motståndare, är ur romanen förkommet. Helt oväntad förefaller derföre Richards loyalitet, när en saracenisk öfverlöpare förtäljer honom, att en rik karavan var på väg till Saladin samt att dess stora betäckning, för tillfället sofvande, lätteligen kunde nedhuggas, och Richard då svarar: