"Fy! a debles! — — I am no traytour
To sloo men, whyle they slepe — —
Be cler day upon the feeldes,
They schal see cloven helmes and scheeldes."
Dock bör, till heder för diktens konseqvens, tilläggas, att någon ignobel handling icke kommit Richard till last, bland alla de många brutala.
Återstår endast, att tydligare framhålla en egenskap hos romandiktningen, som i det föregående här och der antydts. Vi hafva funnit, huru dess framställning både af karakter och situation lider brist på perspektiv, huru armt dess språk är på bilder och liknelser, huru otymplig sjelfva dess diktion. Och dock lyckas hon icke sällan, att djupt intrycka sina skildringar i läsarens sinne. Man tänker lätt, att en diktande verksamhet, som är bygd på inbillningskraftens rörliga fantastiska gestaltande, eger för litet lugn och ro, att utbreda sig i detaljerade beskrifningar. En sådan flygtighet röjer hon verkeligen i afseende å bildernas sammanhang, men icke i afseende å deras utbildande. Tvertom går den här till en motsatt ytterlighet, i att hopa drag på drag och göra skildringarne ändlösa. Nu är visserligen fallet, att inbillningskraften icke utgallrar de sanna och väsendtliga dragena. Men detta hindrar ej, att de drag han framhemtar, kunna ega den sinliga bestämdhet och precision, som gör bilden klar och liflig. Så bestämmer han Richards kolossala spjut på fot och tum; då vreden hos Cyperns kejsare beskrifves, heter det att han "grunte his teeth and fast blewe"; efter den afskyvärda måltiden säges om Richard, att han "lay stylle and drowgh in hys arme". Belägras en fästning, säges precist hvilka delar som angrepos, och med hvilka sorts vapen. Richards rustning får man känna från hjessan till fotabjellet. På denna romandiktningens förmåga kan den sista skildringen, Joppes befrielse, tjena som exempel. Tydligt ser man huru den betryckta garnisonen samlar sig på vallarne under glädjerop vid Richards ankomst, huru denne från sin galeja hoppar i land, huru han genast nedgör ett dussin Saracener, och huru de öfriga, tillfölje af trängseln i portarna, nödgas öfver vallarne fly ur staden. I sitt läger utanför staden sitter Richard till bords med sina få baroner, förplägande dem med öl och vin samt muntrande dem med sitt skämt. Framför honom inställa sig Saladins sändebud, klädda i guld och silke, med långa skägg, hållande hvarandra i handen. I striden nedslår han den ene så att halfva kroppen faller till marken, andra halfva qvarblir i sadeln, en annan så att häst och karl af ett hugg nedfalla döda, en tredje klyfves till sadelbommen, en fjerde träffas i hufvudet, o.s.v.
Då emedlertid armheten på bilder och diktionens styfhet icke destomindre gör skildringarna torftiga, söker diktaren ersättning i det praktfulla och kostbara. På den romantiska diktens förmåga i den vägen erbjuder romanen om Coeur-de-Lion ett lysande exempel i beskrifningen på det fartyg, med hvilket Corbaring färdas jemte sin dotter till England. Skeppet är af hvitt hvalrossben, hvarje spik af guld, af guld äfven stäfven; masten är af elfenben, seglena af sammet, tågena af silke. Der sitter Konungen på en stol af karbunkel, maten framsättes på silkestyg och når Cassodorien stiger i land, utbredes för hennes fötter mattor af gyllenduk. Häri liknar dikten på det närmaste de miniaturmålningar, som från denna tid äro bevarade. På typiskt uppfattade, uttryckslösa, men med yttersta noggranhet teknade gestalter är lagd en lysande färgprakt. Men konstnären har ej förstått, att blanda sina färger. Han måste upprepadt begagna samma, och kan sålunda ej förebygga, att genom färglägningens prakt den inre torftigheten framlyser.
Hvad nu vidkommer romanens slut, hafva vi redan anmärkt, att ett sådant egenteligen icke finnes. Sedan diktaren skildrat Joppes befrielse och uppräknat fredsvilkoren med Saladin, säger han blott i korthet, att Richard återvände till England, regerade der i tio år, samt sedan blef skjuten i "Castel-Gaylard". Anseende sig sålunda hafva uttömt sitt ämne, tillägger han en from bön för Richards och alla närvarandes fridfulla ändalyckt, samt det sedvanliga Amen, Explicit.
Anmärkningar.
[1] Se skildringen af slaget vid Hastings hos A. Thierry, Sharon
Turner, samt Bulwer i hans roman "Harold, the last of Saxon kings."
Denne sistnämnde karakteriserar Normanden väl med att kalla honom
"Crusader and Templar before Crusades were yet preached, or the
Templars yet dreamed of."
[2] Jfr. Abbé de la Rue, t. I. pagg. LXXI. ff. [3] Kugler, Handb. d. Kunstgeshichte, Stuttgart 1842, pg. 449.
[4] Sharon Turner, pg. 409.
[5] Så benämnes utrycksfult den fyrkantiga bygnad, som utgjorde slottets kärna och hvars murar vanligen skola hållit sina tio fot i tjocklek. Se beskrifningen å de anglonormandiske borgarne hos Lingard, pg. 245 not.