I eröfringen erhöll äfventyrarlusten i Normandernes lynne en icke mindre riklig näring än våldsamheten. Den plötsliga lycka mången fattig krigare, hvilken landat blott med sin häst, sitt pantsar och svärd, gjort på Anglosaxarnes bekostnad, lockade alltfortfarande skaror af krigare att lemna sina knappa egodelar i Normandie, Flandern, Bretagne, Anjou, Maine, ja äfven Aquitanien, för att draga ut på äfventyr till eröfringens gyllene land. Den länge pågående egendomsvexlingen i Northumberland, de jemna inbördes striderna, och sednare eröfringen af södra Wales och Irland underhöllo strömmen intill Richard Lejonhjertas tid, genom att öppna för den hemlöse riddaren de mest lysande utsigter, att från hästryggen svinga sig upp till grefskaper och baronier, att förvandla sitt tveklufna bachelierstandar till banneretens aflånga banér, samt utsira vapnet på sin sköld till ett familjevapen.[31]

Dermed hade eröfringen af England verkat till att lösa riddarskapet från länsväsendet och jorden. Likartadt inflytande utöfvade korstågen. Äfven andra orsaker tillkommo. I mången baronlig familj förslog icke den ärfda jorden att lifnära medlemmarne, jemte det en allmänt gällande förstfödslorätt lemnade de yngre sönerna oförsörjda; eller der uppstod oenighet. Utan annat arf än sitt namn och sin rustning, obunden af familje- och samhällsband — i England äfven befriad från all skatt,[32] — obekymrad om de intressen härur och ur känslan för nationalitet och fosterland uppstå, drog medeltidens unge ädling ut att vinna gods och guld eller rykte och ära, allteftersom hans håg bjöd honom.[33]

I det vandrande riddarskapet vinner chevaleriet sin fulländning; ty det är först genom ett fullständigt lösande från alla samhälliga band, som germanismens, feodalitetens och riddareväsendets gemensamma tanke: subjectiviteten kunde i hela sin ensidighet förverkligas. De enda lagar som erkändes af chevaleriet, sedan det sålunda begynt afsluta sig till en sjelfständig korporation, ett själsadelskap öfver börds- och egendomsadeln,[34] voro de gamla feodala privatdygderna, hvilka, genom att icke här bero af de passioner som söndersleto samhället, utvecklades till större renhet och innerlighet. Ickeförthy bidrog det anglonormandiska samhället till de chevalereska sedebudens utvecklande, derigenom, att dess oupphörliga split och förvirring, dess gränslösa förtryck af den starkare öfver den svagare, öppnade rika tillfällen för den vandrande riddaren, att i striden visa sin mandom och i värnandet af den förtryckte lösa sin ed, att genom äfventyr och genom uppnående af det oupphinneliga vinna lysande ära, medan en lätt förvärfvad rikedom manade till slösande frikostighet. Äfven kyrkan och poesin trädde till, den förra helgande, den sednare idealiserande de chevalereska lärorna. Riddareeden innebär numera något annat än en blott feodal förpliktelse. Att värna religionen blef det främsta, att bistå de svaga och förtryckta det andra löftet. Den brutala tapperheten höjdes till mod och adlades till ädelmod, vinningslystnaden blef en brinnande lystnad efter rykte, och frikostigheten ett säkert kännetecken på adel.[35] Synnerligast genom skaldernas medverkan framgick ur den enkla aktningen för qvinnan galanteriets konstiga lärosystem, hvari qvinnan uppsattes som en nyckfull, alltbeherrskande idol och kärleken gjordes till pligt.

Genom att sålunda vara stäldt utöfver verkligheten, med dess mödosamma näringsomsorger, dess samhälliga intressen, kraf och pligter, förlorar sig riddareväsendet i en idealistisk öfverspändhet, der allvaret göres till lek och af lekar göres blodigt allvar. Praktfulla fester och tornerspel af mångfaldiga slag blefvo tidens högskolor, der ädlingen lärde sig den enda kunskap af honom kräfdes: en lefvande kännedom af chevaleriets komplicerade läror. Man kan derföre med rätta kalla chevaleriet den glada sidan af feodallifvet, blott dervid icke förbises, att de i grunden äro ett, från ett och samma tänkesätt utgångna.

Ty om man närmare skärskådar detta glada högstämda lif, med dess ömtåliga känslor för heder och ära, med dess hat emot den låga, fega och snikna handlingen, dess sjelfuppoffring för den svaga och förtryckta, visar sig dock äfven här det tygellösa godtycket, obemantladt nog, såsom herrskande och den fysiska styrkan såsom rättskipande; visserligen mindre hårdt och vildt än ute i det politiska lifvet, men derföre icke mindre nyckfullt. En trubadur i XII:te seklet uttrycker enkelt följande chevalereska grundlära: "Den chevalier, som vill stå i högt värde, har att åtaga sig hårda vedermödor; det fordras att han öfvar sin dygd här och der, att han tager eller gifver, som det faller sig efter tid och ort." Dermed bjöds riddaren att utöfva en jemnande rättskipares kall, till afhjelpande af nöd och betryck. Men efter en sådan grundsats må man heller icke förtycka markisen af Malaspina hans sjelfförsvar, då han af trubaduren Raymbaud de Vaqueiras beskyldes för röfveri och all möjlig våldsverkan. "Ja, vid Gud, Raymbaud, jag erkänner att jag många gånger tagit af andra deras håfvor, men blott af lust att gifva, icke för att samla mig rikedomar och skatter".[36]

Lika falsk som trivial är då den åsigten, hvilken i chevaleriet vill skåda en vandrande polis, och dess hufvudsakliga förtjenst i den nytta det gjorde i medeltidens rättslösa samhällsskick.[37] Rättvisans skipande har aldrig varit anförtrodt i nyckfullare händer. Äfven handlingar framsprungna ur de noblaste motiver måste misstros, såsnart genom dem en enskildt tar det rätta i sitt våld. Det rätta och det goda uppbäres aldrig till fromma för det rätta och goda sjelft på lansspetsarn. Det är icke i sådant fall allmän sed, som bestämmer hvad rätt och godt är; det är den råa styrkan. Sålänge dessa begrepp, likt drottningarne vid tornerspelen, for tillfället bestämdes af den starkaste armen och styfvaste lansen, hjelpte ädelheten och högsintheten i de chevalereska lärorna till föga. Först då, när de ifrån att vara en kasttillhörighet, konventionela,[38] öfvergått till god sed inom samhället i sin helhet, när de genomträngt dess lagar och institutioner samt af detsamma hegynt upprätthållas, då hade chevaleriet uppvisat sin höga betydelse, som amma och fostrarinna.

Vi hafva härmed vidrört den andra bristen uti chevaleriet. Sålänge det stod i sin högsta kraft och fulländning visar det sig, i medvetandet om sin dygd, såsom ensidigast och intolerantast. Liksom från dess rättigheter, så äfven från dess pligter voro de lägre samhällsklasserna uteslutna. Att till riddare dubba en oadlig, var vid strängt straff förbjudet, och tillständigt endast för konungen.[39] Till att lindra de lägre klassernas förtryck, att afhjelpa deras olyckor, hade riddaren icke förbundit sig. Han framträdde i sitt förhållande till dem icke annorlunda, än den hårde, snikne, känslolöse feodalbaronen. Medan han, brinnande af kärlek, kunde draga till verldens ända för en nyck af sin herrskarinna, behöfde han icke taga ett steg till afvärjande af det våld, som öfvergick roturierens, villainens qvinna. Ena dagen redobogen att draga sitt svärd för den förtryckte baronens sak, drog han det andra dagen, för att aftvinga en idog krämare hans vinst; hvarföre äfven en borgare gemenligen gjorde sitt testamente, innan han från Paris reste till Amiens.[40] Hederskänsla, frikostighet, oförvägen tapperhet, ärelystnad, orubblighet i åtagna förbindelser, dyrkan af de sköna, artiga manér och fina seder, allt hvad som inbegripes under begreppen loyalité, courtoisie och valeur, var icke en bestämning på högt menniskovärde, utan på riddarevärde; ty i sin sanning är idén om menniskovärde ännu icke ett århundrade gammal.

Ej under då, att så få spår af chevalereska motiver bli synliga i tidens politiska historia. I dess ensidighet och lösryckta ställning utöfver samhället, kunde riddareväsendets direkta inflytande på de feodala institutionerna endast vara af ringa betydenhet, och på historiens fält måste den ändamålslösa handlingen, huru lekande intressant hon genom frånvaro af allvar än må te sig, förkastas såsom oberättigad, åtminstone förbises såsom värdelös.

Under denna dom faller Richard Lejonhjertas hela tillvaro, sånär som på den ena handlingen: korståget, och den ena egenskapen: att vara en tidstyp. Derförutom vore han i sitt rikes tidböcker blott ett konunganamn, vid hvilket man fäste åratalen 1189 och 1199, för att, efter gammal vördnadsfull plägsed, sålunda afräkna ett decennium i de förenade anglosaxiska och normandiska folkenas lif. Men han har den odödliga lyckan att afspegla en tid, der det för individen icke behöfdes, till att vara stor efter tidens sinne, att med sina handlingar utså frön till odödliga frukter, verka sedligt i ett allmänt nationalintresse, eller verka stort i mensklighetens tjenst; der allt ankom på att natursidan hos individen var stort anlagd, att hans mod, hans kropps- och sinnesstyrka voro kraftigt utvecklade, samt hans passioner starka, hvarefter han hade att göra dessa sednare gällande enligt tidens moraliska, ofta konventionela föreskrifter; deras innehåll må då icke hafva varit allvarsammare, än en obefläckad sköld, en skön dams ära, en nyck; följden icke mer, än en bruten lans eller ett förspildt menniskolif. Tiden sjelf handlade icke annorlunda. Tvifvelsutan äro korstågen af en stor verldshistorisk betydelse; men de äro det icke genom någon ny tanke, som i dem skulle uttalats, ty de innebära öfverhufvud ingen förnuftig tanke, de lägga ingen ny sten till den europeiska samhällsbygnaden, ingen ny länk i den menskliga bildningens utvecklingskedja; utan de äro det i sina sekundära, opåräknade följder, och genom att vara storartade känsloutbrott af en reflexionslös tid. Det är derföre mer än en tillfällighet, att Richard Lejonhjertas enda bragd af historisk betydelse var ett korståg. Hvar eljest skulle en ande, på engång så lejonlikt majestätisk och lejonlikt vild, söka sig ett spelrum, om icke der, hvarest Europa med lejonsprång, liksom af naturdrift, kastade sig öfver den asiatiske tigern?

Egenteligen kan endast det första korståget sägas hafva framgått ur ett svärmande trosnit; hvarföre också det ensamt ledde till målet. Huru stor ifver än må hafva gripit massorna vid erkebiskoparne Wilhelms af Tyrus och Balduins af Canterbury predikningar, är dock det tredje tåget mera en riddarfärd i stort. Här utfördes striden emot de otrogne icke af fanatiska skaror från alla åldrar och stånd, för deras själars frälsnings skuld, utan af ädle riddare för deras äras skuld. Isynnerhet för Richard, var visserligen den Heliga Grafvens eröfrande målet, men äran af att vara kristenhetens förste riddare hufvudsaken.