— Och så vidare! afbröt hustrun med misslynt min. Till saken!
— Hennes sorg och förtviflan gjorde på Vajny ett djupt intryck, och jag hade som högstkommenderande för fångarnes vakt ofta tillfälle att se, hur han sökte närma sig den unga kvinnan.
— En sådan förrädare! mumlade frun.
— Hennes sorg kunde värkligen röra stenar, och Vajny var ej den ende, som erfor detta.
— Jag märker det. Nå?
— Ehuru flickan alltid var mycket tillbakadragen mot sitt lands eröfrare, kan det ju tänkas, att någon af dem gjort intryck på henne. Det är i alla händelser inte Vajny, tillade Tiracca med själfmedveten triumf.
— Är du viss på det?
— Fullkomligt; och jag tror också, att hans sorg skall gifva med sig, om man behandlar honom försiktigt.
— Hvar fins nu den där ...?
— Yelva? Hon sjuknade vid intåget i Cuzco och är ännu kvar i staden, den sista af stammen, som ej sändts till ett nytt hem — ja, utom den unge höfding, jag undervisar.