— Flickan borde komma bort så fort som möjligt ... Hvar bor hon?
— I den del af fästningen, som är bestämd åt sjuka fångar — tillsvidare.
— Och Vajny är uppsyningsman?
— Ja, för tillfället. Den unge höfdingen har också en tid lidit af klimatet.
— När tror du, flickan kan sändas till sin stam?
— Ja-a ... vet du, jag hade tänkt mig ett sätt att ordna saken till alla parters belåtenhet. Om Yelva nu skickades bort, skulle Vajny med den natur, han nu engång har, kanske vara dum nog att resa efter henne. Detta måste förhindras. Blefve hon däremot gift, skulle han snart lugna sig. Men olyckan är den, att Yelva, fast fullt vuxen, är blott sjutton år, och lagen tillåter intet giftermål före det adertonde året.
— Det ges undantag.
— Mycket rätt! Jag t. ex. skulle på grund af min ställning ha rätt att gifta mig med henne redan nu. Jag har ju haft nog af en hustru i alla dessa år — ja, ja, förstå mig rätt! — och det sker uteslutande af faderlig hänsyn, om jag nu ...
— Du! utbrast hon med läppar, som skälfde af sinnesrörelse. Du — hon rätade upp sig i hela sin imponerande höjd — du skulle ta dig en ny hustru, och till på köpet en slinka från andra sidan bärgen! Och detta vågar du ...