Samma dag sände fru Tiracca till sin bror — en högtstående ämbetsman i Cuzco — en quipus med bud, att han borde låta den fångna kvinnan så snart som möjligt försvinna från hufvudstaden eller kanske, om möjligt, fästa kungens uppmärksamhet på henne.
Det sista skedde.
Den svage incan, ytterst känslig för kvinlig fägring, vardt eld och lågor första gången han såg henne. Ett par dagar senare blef hon intagen i Cuzcos jungfrukloster, där hon skulle förberedas till den höga äran att bli upptagen i skaran af konungens medhustrur.
Fru Tiracca andades åter lättare. Det moln, som hotat familjen, skingrades, och den förlorade svärsonen blef återupptagen i dess sköte. Dotterns vackra ögon tycktes bringa den vilsekomne officern på rätta vägar, och han gjorde afbön. Hvad som dess för innan förefallit försökte man glömma, och bröllopsdagen bestämdes.
Endast öfverste Tiracca tillät sig att då och då i enrum draga en stilla suck. Hvad kunde han hjälpa, att tankarne emellanåt gingo till den unga flicka, som nu för honom var ohjälpligt förlorad ...?
Upp åt sierrans klippvägg norr om Cuzco, där nattens slöja nu rifvits bort och morgonsolens strålar fått herraväldet, låg peruanernas stora, berömda fästning, upptill begränsad af tre jättelika vakttorn, hvars erggröna koppartäckning glänste i solskenet. Den väldiga fästningskomplexen hade, liksom fallet var med alla peruanernas byggnader, uppförts med största omsorg, och läget på en klippas krön gjorde den ointaglig för fiendehand.
Den del af fästningen, som vette mot staden, utgjordes af en omkring tolfhundra fot lång och mycket tjock gråstensmur; åt andra sidan skyddades den af två halfrunda murar af samma längd som den förstnämda. Marken bakom dessa murar låg så högt, att de utgjorde ett ypperligt bröstvärn för trupperna, medan terrängen utikring var brant och otillgänglig.