Alla gråstensmurarne voro uppförda i rustikstil och på de fria ytorna syntes grofhuggna stenar, som emellertid hade så finhuggna kanter, att fogarne mellan likfärgade block knappt kunde upptäckas; höjden utvändigt var intill tjugo fot.
Det inre af fästningen upptogs af en mängd mindre gråstensbyggnader, som kringslöto aflångt fyrkantiga gårdar eller ock lågo midt emot hvarandra, så att en bred gång bildades mellan dem. Byggnaderna tjänstgjorde som förrådskammare för hären, hvarjämte de naturligtvis innehöllo bostäder för officerare och soldater.
Det hela byggde upp sig amfiteatraliskt, så att högre liggande byggnader kunde i sin ordning göra tjänst som vallar och värn för hvad som fanns bakom dem. Öfver denna myrstack af byggnader höjde sig tornen tunga och imponerande, med gluggar och fönster i flera våningar. Där voro bostäder inredda.
I ett af rummen stodo två män och blickade ut genom det stora fönstret, som skänkte härlig utsikt öfver en vidsträckt näjd. Det var öfverste Tiracca och hans lärjunge Itos, den unge höfdingen för den senast kufvade stammen. Han hade ett dystert, resigneradt uttryck, där han stod och lutade hufvudet i handen, medan blicken var riktad uppåt, mot den molnfria himlen.
Från fästningens västra del trängde till dem taktfast sång i växlande tempo, beledsagad af hammares tunga slag mot sten. Hundratals arbetare voro där sysselsatta med att utvidga och förbättra fästningsmuren.
Stenen — ett säreget slag granit — hämtades från bärgen långt borta, där den med oerhördt 41 tålamodspröfvande arbete brutits på det sätt, att klipporna skörnat genom eld. Den forslades öfver strida forsar och stora klyftor till bestämmelseorten, där arbetet med mäjsel och hammare tog vid, tills stenens sidor fingo denna släta yta, i hvars framkallande peruanerna voro mästare. Som svarta myror på tåg tedde sig de många tusen män, som rörde sig utmed forvägen i den tropiska solens glöd och medels linor släpade fram de stora blocken af intill tjugo fots längd. Peruanerna sjöngo under sitt tunga slit för att på solgudens och incas bud dess fastare bygga landets värn.
Några lystringsord från en af de med soldater fylda gårdarne väckte plötsligt Itos ur hans drömmar. Han vände sig mot Tiracca, som uppmärksamt betraktade honom, och sade, i det han tungsint skakade på hufvudet:
— Du vill lära mig att tro på dina fäders gud ... Tänker du, att man lika lätt kan flytta sin tro, som edra soldater drifva en fången stam till nya näjder! Gif mig då åtminstone ett tecken på, att eder gud däruppe är den sanne guden! Låt honom förmärka sitt ansikte, låt det rägna eld eller blod öfver marken! Eller också förskona mig från din lära! Ser du det snöklädda bärget därborta vid synranden? I dalen därnere står jag, och du däruppe. Din röst ljuder ned till mig, men hur vill du, att jag 42 därnere skall sätta tro till allt hvad du förtäljer om landet på andra sidan bärget? Nej, låt mig själf komma upp på höjden och öfvertyga mig om sanningen i dina ord — och jag skall med hela mitt folk falla ned och tillbedja din gud.
— Ditt svar är tviflarens inkast, genmälte Tiracca. Det höga i vår troslära är just det, som gör den oförklarlig för dig och dina stamfränder. Vägen till solguden är som vägen till Chimborazzos topp — den är uppfylld med klippstycken och bottenlösa svalg. Vill man gå den vägen, gäller det att lära sig arbeta och försaka.