— Och hvem af oss, menar du väl, vill åtaga sig de gamla gubbarna? Låt
Walter spela den ena och fendrik U—— den andra.
— Det går icke an, svarade Nora, då skulle väl hela familjen U. vara närvarande som åskådare och det önskar ju ingen af oss, eller huru? Och hvem skulle då i Walters ställe bli älskare?
— Å den rollen kunde jag kanske få lust till, sade den unga damen, som förut talat om obehagligheten att — smeta till sig.
— Men då måste du ju äfven måla dig, anmärkte den äldre fröken S., och jag tviflar att mamsell Bryller blir nöjd med en sådan älskare, — det ser ingalunda så ut, tillade hon litet försmädligt.
Denna anmärkning kom dem alla att se mot kastgungan. Lovisa hade stigit upp, stödjande sig mot mellanstolpen. Walter höll sin vänstra arm omkring hennes lif och kastade gungan med en sådan kraft och skicklighet, att den gick till halfcirkeln. — Fröken S. fortfor:
— Den som så låter famna om sig, är visst icke nöjd med en utklädd älskare; — och jag begriper icke huru baron tillåter ett så eget uppförande af denna Walter; hans far skall, efter hvad jag hört, vara någon slags källarmästare eller dylikt.
Ingen svarade på denna frökens anmärkning. Walter och Lovisa lemnade rum åt ett annat par, och Lovisa, som blef varse den nyss omtalade gruppen, skyndade dit och blef mottagen med stor vänskap och hjertlighet.
Nora föreslog då på skämt ett ombyte af älskarerollen. Lovisa antog förslaget med nöje, och ville göra det till alfvare.
— Ser du, hviskade den yngre fröken S. till sin syster — nu var återigen din bitterhet på orätt ställe.
Walter vandrade för att svalka sig i en af sidoallleerna, der genmöttes han af Marenius, och båda togo vägen till en liten skogspark, för att ohörde få språka bort en stund; efter ett och annat likgiltigt prat frågade Marenius: