— Nå, Walter, får man snart gratulera dig?
— Hvartill?
— Till en vacker och rik brud, och survivance l pastoratet efter svärfar.
— Oändeligt gerna till det första, om det bara låter göra sig, men till det sednare har jag ingen lust.
— Den kommer väl också med tiden, och dig hindrar ingenting. — Philosophie magister är du, en omtyckt talare på predikstolen, och nu erbjuder sig ett ypperligt tillfälle, som hundra andra i ditt ställe skulle taga emot med uppräckta händer, icke kan du vara rädd för hvad du ännu behöfver lära! Engång för alla, säg mig uppriktigt, hvad har du emot detta stånd?
— Mycket, och litet, allt huru man vill taga det, men låtom oss lemna det derhän, ty närmare hvarken kan eller vill jag ej för dig utreda mina åsigter af saken. Ett skäl kan jag likväl gifva dig: min förkärlek till poesi och litteratur.
— Du skämtar, huru många andeliga män äro icke utmärkta litteratörer.
En Franzén, en Wallin, en Tegnér…
— Ja, om jag kunde följa deras fotspår…
— Och bli biskop, menar du? Du syftar högt! men hvem vet, du är ung och har gynnare…
— Hvarföre vill du söka öfvertala mig att blifva prest? frågade Walter med forskande blick.