— Af vänskap och till din egen fördel. Alla apparencer äre ju äfven gynnande; du är omtyckt i församlingen, och prosten önskar dig till sin adjunkt. Hvar och en kan se att du tycker om Lovisa, och att hon snart, om icke redan, besvarar din kärlek. Detta ser hennes slägt, och tiger, — den som tiger, samtycker; hvad önskar du mer? Vore jag icke din vän, kunde jag nästan afundas dig, om en sådan känsla ägde rum i min själ. — Du har rätt, och likväl… Jag vill tänka närmare på saken.

— Gör så, och låt mig veta ditt beslut, sade Marenius och aflägsnade sig för att gå baronen till mötes, som syntes på något afstånd.

Walter blef stående några ögonblick, och såg efter den bortgående. — Du kunde afundas mig! o, visste du huru mycket jag afundas din egen sinnesfrid och lättro!

* * * * *

I en rymlig berså sutto fruarna omkring ett bord, läskande sig med de utvaldaste bärsorter från trädgården. Talet föll på den för Lovisa tillställda surprisen i ekparken, och i anledning deraf nämnde prostinnan, att den såkallade "dragon Lotta," som deltagit i sången, nu vore ganska illa sjuk. Hon sade, efter att hafva arbetat hela dagen på åkern, vakat om natten, för att binda kransarna, andra dagen varit till biträde i köket och uppassningen vid bordet. — Nog såg jag att flickan ofta skiftade färg, fortfor den goda frun, — och varnade henne, att ej förkyla sig efter dansen. Utan att vänta på de andra flickorna sprang hon likväl hem, så tunnklädd hon var, men kom icke långt, ty kyrkovårdens döttrar funno henne sanslös liggande vid gångstigen, som går genom deras äng. Hon måste bäras hem; nu har hon stark feber och yrar beständigt, säger modren. Ännu har jag icke velat underrätta Lovisa om Lottas sjukdom, som kanhända är smittosam.

Sällskapet ökades genom baronen, som, åtföljd af Walter och några andra herrar, inträdde medan prostinnan ännu talade. — Stackars flicka! yttrade den förstnämnde deltagande, — redan i afton låter jag ett bud gå till doktor L. och glöm icke, Laura lilla, att höra efter Lotta. Hennes far var en bra karl, och tapper soldat, och miste sin arm i kriget mot ryssarna 1808… med denna underrättelse vände baronen sig till Walter, men denne hade aflägsnat sig.

— Vet du, Mauritz, sade friherrinnan till sin man samma afton, när de voro allena. Jag tror fullt och fast att Lottas sjukdom härrör af en dold passion för magister Walter.

— Ack, min lilla Laura, inbilla dig icke att en frisk och rask finsk landtflickas hufvud är uppfylld af alla dessa ack och o, som spökar i edra tankar, ni, som läsen "La Fontaines romaner", skämtade baronen och kysste sin fru, som suckade:

— Ack, de hårda känslolösa männerna!…

Många hade anmärkt, att Walter mot aftonen varit ur humör; Marenius förmodade att detta var en följd af deras samtal, ehuru han ej kunde utgrunda orsaken; Lovisa trodde att Nora redan underrättat honom om rollernas ombyte, och att hans missnöje härrörde deraf. Hon var smått harmsen på sig sjelf, som gått in på byte; att hon så snart gillat detta förslag, var blott en flyktig artighet mot fröken, och på det de andra flickorna ej måtte tro att Lovisa så oändeligt gerna ville ha Walter till älskare, hvilket de säkert eljest hade sagt.