Blygsamt, men ledigt besvarade hon deras helsning. Hon hade stigit upp för att lemna dem plats, och satte barnet i gräset.
Fröken Strutz, hvilken sade sig hålla ofantligt af små gossebarn, ville locka honom till sig, men barnet stretade emot och begynte gråta, deremot räckte han snart sina små armar mot Leonna.
«Barn ha en egen instinkt,» anmärkte friherrinnan leende.
«Det är första gången han ser mig,» invände fröken litet förnämt och tog plats på gungbrädet.
«Mamsell Sellzing var honom äfven helt fremmande, när hon kom hit, men på ögonblicket voro de vänner.»
«Hon hade väl något att muta honom med, kan jag förstå.»
«Innan något sådant kom i fråga, var vänskapen oss emellan knuten, och hvarmed har den unga fröken nu mutat barnet?» yttrade mamsellen med ett fint leende.
Fröken måste ansett sig något förnärmad, ty hon svarade något hvasst, ehuru det skulle ha utseende af ett skämt: «Med sin söta min och sina vackra ögon; dermed lockar man både barn och narrar!» Fröken Renata syntes helt förtjust i sin egen qvickhet.
«Fröken har i båda fallen rätt. Ögat är själens spegel, och att se i den hör till englarnes natur — men med narrar, så väl masculina som feminina, hoppas jag, att vi för närvarande ej ha något att beställa,» anmärkte friherrinnan leende.
Det syntes på fröken, att den sista meningen var för henne fullkomlig latin.