Med vänlig nedlåtenhet vinkade lagmanskan mamsell Sellzing, och bjöd henne sitta bredvid sig; sade sig vara förtjust af att göra bekantskap med ett fruntimmer, af så «erkänd» skicklighet i modearbeten; med uttalad förhoppning att få henne en liten tid till Johanneshof, för att hjelpa till med några klädningar.
Förgäfves invände mamsellen, att hon aldrig varit borta och sytt; huru nödigt hon var i behof af hvila och oberoende den korta tid, hon här kunde dröja, m. m.
Men nu hopade fru Bärendorf löften på löften; mamsellen skulle ha ett eget rum för sig; ega sin frihet, gå och promenera när hon behagade. Genom arbete skulle hon visst ingalunda uttröttas; de voro många som kunde sy, endast hon ville «klippa till,» och visa dem huru allt blefve nätt och modernt. Ingen motsägelse hjelpte. Det afgjordes, att mamsellen efterskickades, så snart lagmanskan kom hem till sig.
Friherrinnan, som under allt detta ej yttrat ett enda ord, utan syntes vara upptagen af att se huru förnöjd lilla gossen jollrade med Leonna, reste sig, och inbjöd sällskapet till aftonmåltiden.
Mamsell Sellzing, inbegripen i bjudningen, aflägsnade sig för att lemna ifrån sig barnet.
Under denna hennes frånvaro frågade friherrinnan, hvarföre ej lagmanskan tog henne med sig, då det fanns tillräckligt rum i vagnen.
Den tillfrågade syntes ett ögonblick förlägen, men svarade sedan fermt: «Bättre än jag, känner min nådiga tant, att vårt stånd har konsiderationer att iakttaga. — Om jag, för egen del, denna gång ville göra ett undantag, skulle dock Bärendorf efteråt bli ledsen, när han erfore, att hon åkt tillsammans med mig i vårt stadsekipage.»
«Jag har likväl sett barnsköterskan sitta med dig i vagnen.» —
«Det är ju också något helt annat, söta tant. Hon är min domestik; men en sådan här person skulle genast tro sig vara «en camerade.» Här på landet vore en gång ingen gång; men som jag sagt, jag vågar ej för min man.»
«Hvad man kan se en sak från olika sidor;» anmärkte tanten. «Jag för min del är fullkomligt öfvertygad, att om vi sjelfva äro upphöjde öfver hopen, icke allenast genom börd och förmögenhet, som äro tillfälliga gåfvor, utan äfven genom vår ställning i samhället, genom förstånd och bildning, något som jag benämner själsadel, då skall aldrig en förnuftig nedlåtenhet mot en ringare klass — ty jag vill ej förmoda att du vill hänföra mamsell Sellzing till det, hvad man ofta orättvist nog benämner «sämre folk» — hvarken göra dem djerfva eller anspråksfulla. Äfven de mest obildade ana dock vårt högre inre värde, notabene, om vi äga ett sådant; och skola anse sig hedrade genom vår artighet; af erkänsla visa de oss då den vördnad, vi ha rättighet att fordra. Se de sig åter behandlade med öfvermod eller missaktning från vår sida, då först skola de uppsöka våra fel, och nedsätta oss af harm eller hämdbegär. Revolutionen i Frankrike lemnar derpå tusende exempel — men lemnom detta. Jag vill blott säga, att jag för min enskilta del, värderar långt högre en «sådan här menniska,» som, med ljust hufvud och verksamhet, gagnar sina likar och förskaffar sig ett oberoende af andra, än vissa andra, hvilkas hela värde är ett namn som slumpen gifvit; hvilkas hela politur består i några lånta fjädrar, hvarmed de likt kajan i fabeln söka dölja sin själsfattigdom.» —