«Lilla nådiga tant, fatta ej humör för ett sådant lappri, och låt för all del ej märka sig för mamsellen som kommer der,» inföll lagmanskan smekande. — «Ty värr är jag alltför litet hemma i de politiska affärerna,» tillade hon leende, med afsigt att få den ankommande att tro, det samtalet rört dessa förhållanden.
Sednare finna vi Leonna ensam i det henne anvista sofrummet. Hon öfvertänkte allt hvad som passerat denna dag, huru oförmodadt hon kommit bland henne förut alldeles obekanta menniskor. Huru skulle hon trifvas ibland dem? I början intagen till fru Bärendorfs fördel, anade hon redan, att ej allt är guld som glimmar. Fröken Strutz ingaf henne en motvilja, som stegrades med hvart ögonblick, ehuru den goda flickan förebrådde sig denna känsla, som kanhända var orättvis. I samma förhållande ökade sig den högaktning, hon genast fattat för friherrinnan Perlkrans, hvars välvilliga och ädla väsende, den öppenhet hvarmed hon uttalade sin tanka, intog helt och hållet hennes unga hjerta. Genom hennes ord trodde Leonna sig något så när hafva uppfattat de omgifvandes värde.
«Men har jag äfven rätt att bedömma dem? Jag som är så oerfaren, som ännu så litet känner mig sjelf,» tänkte hon. Hon erinrade sig då onkel Ludvigs reflexioner, att man bör iakttaga andra, dels för att hemta varning af de dåliga, dels för att använda de goda exemplen till sin egen förädling.
När hon vaknade morgonen derpå, såg hon på solen, att klockan gick till sex. Hon klädde sig skyndsamt och gick ut. I förstugan träffade hon rusthållerskan, som på friherrinnans vägnar bad fröken gå till den omtalta lilla trädgården.
«God morgon min lilla vän!» sade friherrinnan vänligt och räckte henne handen. «Det var snällt att hon steg tidigt upp. Våra nordiska sommarmorgnar äro för vackra att sofva bort. Drick med oss ett glas af vårt friska källvatten; det är en medicin, som jag ordinerat både för mig och mamsell Elise, och jag hoppas med Guds hjelp, att den skall göra oss godt.»
Sedan gjorde hon Leonna några vänliga frågor rörande hennes uppfostran, modrens sjukdom och död.
Leonna fann att derom ej kunde sägas mycket; uppehöll sig desto längre vid sin bekantskap med fröken Lurhjelm, och saknaden efter henne. «Jag får nu göra bekantskap med fröknarna Bärendorf, men en aning säger mig att ingen Ottilia finnes bland dem,» tillade hon öppenhjertigt.
«Så förmodar äfven jag,» svarade friherrinnan, som hört henne med stigande interesse. «Jag har ej sett flickorna Bärendorf på många år, när jag lemnade Åbo och flyttade till Borgå var Jeanette ändå nio år, och Emma fyra år yngre. Förklemad hemma, gick Jeanette sedan i flere år i en pensionsanstalt, der hon visserligen, efter hvad hennes mor skrifvit mig till, inhemtat några ytliga sällskapstalanger, men kanske aldrig tänkt öfver något som var nyttigt. Tidigt blef hon indragen i förströelserna af ett så kalladt sällskapslif, och der bildas sällan, kanske aldrig, trogna och upprigtiga vänner. Der sökes också endast skalet, aldrig kärnan. Emma stammar och är, efter modrens utsago, skadad af koppor. Bedrar jag mig ej är Emma tillbakasatt af modren. Hon, som så många andra, vanlottade af naturen eller genom olyckshändelser, skall kanhända då ega den sinnesretlighet, som låter dem alltför högt uppskatta andras förmåner, och se sig sjelfva i för mörk dager; deraf blir afund och menniskohat med tiden.»
«Lyckligtvis finnas många undantag,» anmärkte Elise, «bland dessa är yngsta fröken Z. Genom ett olyckligt fall i barnaåren, blef hon krokryggig, af dverglik vext och åldrigt utseende. Hon är nu 17 år och den mildaste, mot alla menniskor välsinnade varelse. Utomdess äger hon både kunskaper, omdömmesförmåga och klar blick i det högre af lifvet. Med ett ord, hon väcker interesse hos alla som lära att känna henne.»
«Hvarje regel har sitt undantag, men är i sig sjelf riktig,» genmälte friherrinnan, «så äfven här. Efter hvad jag hört, har den unga fröken aktningsvärda föräldrar, som mera värdera sina barns själsförmögenheter, än skönhet och kroppsliga förmåner, som visserligen äro en stor gåfva af Gud, men för hvilka de förra aldrig få åsidosättas. Den väl valda umgängeskrets, hvaruti — rådet Z—s lefva, en förnuftig hushållning och ordningsanda, som gör att utgifterna ej öfverstiga inkomsterna, pålitligt tjenstefolk, som värderar och älska sitt herrskap, — allt bidrar att göra ett undantag, men ty värr blir sådant mera sällsynt. Låt deremot en sådan olyckligt lottad varelse omgifvas af ytlighet och flärd, af medfjäsade bortskämda syskon, hos hvilka de svaga föräldrarna se skönhet och qvickhet, missnöjdt tjenstefolk — och några till dagligt sällskap, som likna fröken Strutz: då få vi se om icke jag har rätt.»