«Fru friherrinnan förutsätter bra många olyckliga fall,» svarade Elise; «lagmanskan Bärendorf synes vara så bildad, hennes väsende och tal utvisar så mycken välvilja och hjertats godhet; skulle hon göra skillnad emellan sina barn?»
«Ack jag vill gerna tro, att hennes hjerta är godt, men hon är svag och utan fasta grundsatser. I synnerhet är hon utomordentligt svag för yttre glans och lyder blott ögonblickets impuls. Jag gillar ej, att hon samlar omkring sig menniskor, som endast för nöje skull vistas hela tider i deras hus. Der barn och ungdom finnas, böra sådana väljas med urskillning. Enligt min öfvertygelse kan mamsell Elise tillräkna sig en god del i fröken Z—s lyckade uppfostran; ty boende i samma gård, har hon i åtta år haft tillfälle att se eder arbetsamhet, ert tålamod och allt uppoffrande barnsliga kärlek. — Men se der ha vi våra damer på trappan och bakom dem Anna Lena, som vinkar oss så nyter med kaffepannan i hand.»
Friherrinnan gick för att helsa sina gäster. —
Under gåendet frågade Leonna mamsell Elise, som lemnat sig något efter: «Har friherrinnan någon dotter? Hvilken afundsvärd lycka att äga en sådan mor!» tillade hon af fullt hjerta.
Med uttrycksfull blick lade den tillfrågade fingret på sin mun, och hviskade sedan: «Väck icke detta ämne, söta fröken! Hvar och en har sin sorg och detta är hennes.» — —
Under det de andra lagade sig i ordning till afresan, var Leonna några ögonblick ensam med friherrinnan, som med det henne egna behagliga sätt lade sin hand på den unga flickans arm och sade: «Mycket nöje på Johanneshof! men sedan önskade jag, om fröken Leonna ej tror sig få alltför tråkigt här, att hon ville uppoffra några dagar, för att hålla en gammal gumma sällskap.»
Förtjust af denna oväntade godhet, kysste Leonna den hand, som ännu hvilade på hennes arm. «Får jag verkeligen komma? kanske får jag blifva här med ens, ty denna resa interesserar mig föga.» — —
«Det går icke an; löften måste man hålla — men sedan, min söta flicka.»
«Ack hvad jag gläder mig deråt! Jag skall genom rusthållarns underrätta min far om denna friherrinnans stora godhet, och bedja att han snart kommer och afhemtar mig från Johanneshof.»
«Låt mig sörja för den saken, men lyssna nu till en gammal gummas råd: I fröken Leonnas natur ligger okonstlad öppenhet, den är älskvärd; men bland obekanta personer bör man äfven vara försigtig; var glad och vänlig, men förtro er icke till någon der. Håll sig så mycket som möjligt till mamsell Elise, utan att likväl stöta de andras fördomar för hufvudet.» — Lagmanskan och fröken inträdde resfärdiga. Den sednare hade inlagt och förvarat sin tyllklädning, och stod nu der litet förlägen, insvept i en snäf kappa, med en slokig halmhatt på hufvudet; den blomsterprydda hatten hängde öfverklädd i vagnstaket.