Lagmanskan som ej gjort någon förändring i toiletten, skrattade åt sin «metamorfoserade» kusin, som hon nu benämnde henne, sägande: «Så der går det, när man, tvärtemot sina vänners råd, klär sig lika som till en «bal paré», för att äta middag i en liten landtprestgård, och det utan att vara dit bjuden.»
«Men besinna, gulle du, folket i kyrkan, som såg en första gången; äfven kunde prestfolket haft flere gäster,» invände fröken.
«Nå det var ju så äfven, och en enkling till på köpet! Ja, ja, Renata det der måste vi söka arrangera,» skämtade lagmanskan.
En lätt rysning genomilade Leonna, ehuru hon nog begrep att det blott var ett skämt.
«Du synes lemna detta ställe med saknad, Leonna lilla!» anmärkte fru Bärendorf, då hon såg att den unga fröken, som satt baklänges i vagnen, ännu på afstånd vinkade ett farväl med näsduken.
«Stället är visst trefligt,» svarade hon, «men saknaden egnar jag den goda friherrinnan, som tillåtit mig att besöka sig, medan hon bor här.»
«Då behöfver hon väl något broderi eller dylikt. Deruti bestod väl också hennes hjertnjupenhet mot den der mamsellen, kan jag tro,» inföll fröken Strutz.
«Du tar mycket felt, kära Renata, om du vill jemföra henne med tant Barbara,» svarade hennes kusin med ett visst allvar; «tant Perlkrans har, efter en sorglig tilldragelse inom familjen, vinnlagt sig om att studera fysionomiken, och» — —
«Hvad har väl fysiken att göra med mamsellen?» inföll fröken nyfiken.