Lagmanskan skrattade rätt hjertligt, men utan att upplysa den andras misstag, svarade hon: «Jo ser du Renata, friherrinnan tror sig i mamsells anletsdrag och person upptäcka något särdeles — — hvad vet jag.»
«Nå för Gud, jag vet hvar det sitter,» utropade fröken med harmsen ton. «Hon är hvarken vacker eller ung, äfven syntes hon ej hafva vett att sentera, det hon var i sällskap med personer vida öfver henne.»
Efter frökens begrepp om skönhet, kunde den ej kallas vacker, som ej hade en blomstrande färg; ung var hon också icke, men likväl mycket yngre, än fröken Renata sjelf.
Elise Sellzing räknade snart 27 somrar; ansigtsfärgen var blek, till och med gulaktig, ty helsans rosenfärg hade flytt för ansträngningar, nattvak och sorger; men anletsdragen voro ädla, och stämplades af lugnt sinne och eftertanke, äfvensom af hjertats godhet. En viss återhållsamhet, som hvarken häntydde på falsk stolthet eller tillgjord blygsamhet, låg i hennes sätt att presentera sig för obekanta personer. Hon mötte hvar och en med öppen blick. Hennes ögon hade ingen bestämd färg, men uttrycket var vackert, och blott genom dem såg man, att hon ägde en liflig, lättrörd själ. Om något väckte hennes interesse, såg man i dem ännu gnistor af den eld, som förskönat hennes ungdom.
Men naturligtvis var icke fröken Renata den, som uppskattade något sådant. Utomdess hade Elise icke kunnat dölja det obehag, som väcktes hos henne, vid förslaget om resan; och visade sig således ej till sin fördel. Hon skulle bestämdt nekat, om icke lagmanskans skenbara godhet, ännu mera den önskan att närmare lära känna fröken Nordenskans, förmått henne att säga ja. De yttranden friherrinnan sedan fällt, ingåfvo henne en aning, att hon der kanhända kunde gagna, om icke just genom sax och synål.
Natur och Konst — Konst och Natur.
Våra resande passerade genom en stor nymålad grind, som förde dem på Johanneshofs ägor; derefter gick vägen genom en vidsträckt allé af åldriga löfträd; åkrar lågo å ömse sidor, några ojemnt besådda, mognande till skörd, andra i träde. Sedan krökte sig vägen uppför en hög backe; derifrån hade man en skön utsigt af herrgården Johanneshof, som syntes dem helt nära. Leonna yttrade högt sin beundran.
Efter några yttranden af sin far, trodde Leonna sig komma till ett kanhända stort, men gammalmodigt, otrefligt boningshus; huru öfverraskad blef hon nu icke vid åsynen af ett nytt, stort tvåvåningshus, bygdt i en smakfull modern stil; på flera år hade hon ej sett något så vackert. Det väckte hennes barnaminnen från Stockholm. Husets vackra gula färg, de höga fönstren med sina hvita lister, de fyrkantiga, äfven hvita pelare, som uppburo den med svart gallerverk omgifna balkongen, en arkitektonisk prydnad, den tiden ganska ovanlig i Finland. — Alltsammans tog sig så väl ut der det låg, i middagsljuset, omgifvet af åldriga träd, hvars skugga och skiftande grönska fulländade den behagliga taflan.
En lång omväg förde till inkörsporten. Tätt sammanvuxna träd dolde undertiden utsigten af huset. Med ens svängde vagnen om ett hörn, och körde in genom en svart gallerport, hvartill tvenne kolossala, hvitmenade pelare utgjorde stolpar. Ofvanför porten lyste Bärendorfska vapnet, måladt i bjerta färger.