Vagnen stadnade vid trappan till en äldre del af boningshuset; ty åt gårdssidan var en väsendtlig skillnad, både på byggnadssätt, färg och fönster; de som hörde till den äldre delen hade helt små rutor.
Förstugan var mörk och något förfallen af ålder; till höger såg man en smal gång och skymten af den trappa, som förde till öfra våningen. Lagmanskan öppnade en dörr till venster, och en äldre qvinna, synbarligen stadd i köksbestyr, kom ut. Frun i huset tilltalade henne med ordet «madam.»
Hon läste upp dörren midt emot ingången till förstugan; det var ett stort lågt rum, med trenne fönster af två rutors höjd; utanföre hade de likväl utseende af att vara af tre.
På efterfrågan sade madamen: «unga herrskapet» ännu vara på Östervik, dit de farit söndags morgonen; trädgårds Janne, som rodde dem dit, hade sagt dem komma hem denna qväll; unga frun och fröknarna vore i «gräskammaren.»
«Det är bra. Madam skall nu laga, att Eklund, som varit med oss, genast får sig mat, sedan skall han spänna «blacken» för gamla ensitsiga schäsen, och fara tillbaka till Löfsala efter den symamsellen, som jag tingat hit. Säg till, att han intet sölar på vägen, äfvensom att han först ömsar på sig sina hvardagskläder.»
Efter några tysta tillsägelser så väl till madamen, som till en yngre qvinlig domestik, som infunnit sig, vände lagmanskan sig till Leonna — Renata hade genast lemnat dem — och frågade om hon hade lust, skulle de öfverraska de hemmavarande damerna, i hvad madamen benämnt «gräskammaren.»
Mot Leonnas förmodan förde hennes ledsagerska henne icke till trädgården, som med måladt staket och gallerport, såg ganska inbjudande ut. De inträdde genom en liten förfallen grind till en slags park, som var ganska vanvårdad. Under gåendet genom den, sade lagmanskan: «Min svärfar gjorde sig mycken kostnad och besvär med denna anläggning. Efter hans död anbefalltes arrendatorn att hålla den vid makt, men ungboskapen har förstört träden. Grottan har dock blifvit fredad genom denna gärdesgård, öfver hvilken vi nu nödgas klifva, obehagligt nog för oss stadsboer, som ej äro vana dervid. — Med tiden skall allt bekomma ett annat utseende. Bärendorf ämnar förskrifva några bildstoder. De skola taga sig väl ut ibland träden. — Se så, låt oss nu nalkas så tyst som möjligt, för att obemärkt kunna se hvad de hafva för sig. Jag är riktigt nyfiken.» —
»Grottan» var en hög gräsvall, hvilken bildade ett aflångt temmeligen stort rum. Jordvallen var innanföre horisontelt afskuren och utgjorde rummets väggar beklädda med grästorf, och dessa beskuggades ofvanföre af tätt sammanvuxna träd; ingången var bred, och låg mot sydvest. En stentrappa förde dit ned. Marken var stenlagd för att afhålla fuktighet.
Med Leonnas arm inom sin, smög lagmanskan sig så nära som möjligt, för att ofvanifrån mellan träden, höra och se hvad vi nu skola skildra.
I midten af rummet stod ett fyrkantigt bord. Framför detta med ryggen mot ingången satt en äldre qvinna, af den ringare folkklassen. Man såg tydligt, att den ära henne nu vederfors för stunden hade förbättrat toiletten; den träget begagnade hvardagsklädningen — kjol och tröja — betäcktes af ett vidlöftigt snyggt förkläde och halsen af en ny, ännu ofållad kattunsduk; de bara fötterna voro instuckna i kyrkskorna. Det skrynkliga ansigtet, i hvilket uttalade sig en viss bakslughet, omgafs af en med rimsor garnerad mössa af kattun. Hennes små djuptliggande ögon tindrade genom de på nästippen balancerande glasögonen.