Denna person lade ut kort; i den välkända ordningen, nie i raden, genomgick hon, ehuru adept i konsten, dem likväl räknande med fingret; sedan betraktade hon alltsammans med mystiska blickar.
Till höger på sidan om henne, så nära som möjligt, med framlutadt hufvud, satt ett åldrigt fruntimmer. Det var den flyktigt omnämnda «tant Barbara.» Huru gammal hon egentligen var, derom måste man fråga kyrkoboken, ty hon sade sig ej veta det. Hennes ansigte var skrynkligt och intetsägande, det glesa blonda håret, hvaribland inga grå kunde upptäckas, var sirligt lagdt i papiljotter, som tittade fram ur en broderad nattmössa, uppskjuten vid ena örat, i tydlig afsigt att höra desto bättre. Hatten, med en vidhängande lång broderad trådtyllsslöja, låg bredvid på bordet. Om henne återstår oss endast att säga, att näsa och haka syntes ha slutit en allians på lif och död.
Uti den person, som innehade platsen på andra sidan om bordet, var det Leonna lätt, att igenkänna en yngre syster till fröken Renata, men endast anletsdragen buro syskontycke. Vårdslöshet i toilett och hållning, samt en affekterad melankolisk blick, var en motsats till Renatas stela, anspråksfulla façoner. Äfven frökens blick var nyfiket fästad på ödets förkunnerska.
På en torfsoffa i hörnet af grottan satt, eller rättare sagdt, hvilade en ung dam klädd i hvit garnerad morgonrock. Fint bildade anletsdrag, en nästan genomskinlig hy, jemte en späd kroppsställning, gjorde, att hon såg yngre ut än hon var. Ett vackert mörkt, med omsorg vårdadt, hår låg i en tjock fläta omkring hennes hufvud; snöhvita papiljotter sutto som blommor kring den täcka ovalen, der man likväl ej såg den skönhet, en skön själ meddelar sin ägarinna, ty i blicken låg ironi, kring munnen spelte förakt, likväl uppblandadt med en tillsats af nyfikenhet, den hon sökte dölja. Under det hon låtsade sysselsätta sig med läsning, syntes det dock tydligt, att intet ord gick hennes öra förbi.
På fröken Barbaras tvenne gånger upprepade: «Nå Maja Stina?» begynte denna, sedan hon med halsdukssnibben torkat glasögonen och påsatt dem igen: «Nådi fröken må säga, hva hon vill, så ligger det falska fruntimbret här igen, å lissmar sig in med fröken, för att få en «skänkas,» och katten fare i mig! är hon icke närmare än nådi' fröken tror.»
Leonna kände en lindrig ryckning i den arm, som omfattade hennes. Barbara kastade en misstänksam blick på Eva Strutz — Maja Stina fortfor: «Sjelf får nådi fröken någonting af ett ungt fruntimmer; men om det skall hållas i handen, eller under föttren vet jag inte så noga säga» — ett försmädligt leende krusade den unga fruns läpp — «hm! Till hus kommer en så «illemenskad» rasker och ståtlig herre i giftermålstankar, men — nej si på — bröllopp ligger intet till huset, utan på väg. Men stort traktamente här det är säkert.» — Fröknarna gåfvo hvarandra ett jakande tecken. — «Men aller vet jag, hvad fröken Eva skrifver för granna bref, som en stor herre trycker mot hjerta sitt. Få se om han icke friar.» Hon räknade korten: «Tvi vale! är han icke gift förut. Men katten i mig blir han då icke talman, ty kärlåten är han i tankarna! Det är säkert det.»
«Jag vill hans kärlek ingenting, när han kan tala för en annan,» anmärkte fröken Eva.
«Men hon säger ju att han sjelf är redan gift,» yttrade Barbara. «Hvad är det eljest för ett bref Maja Stina talar om?»
«Jag håller på att skrifva några verser till Fredriks dag. Hvem vet, någon kan få se och tycka om dem.»
Sibyllan öfversåg ännu en gång korten. «Hit kommer också oväntadt qvinnfolksfremmande,» sade hon. «Genom henne blir ledsamhet, åt — ge mej si — en två tre — — åtta och nie, ja rakt träffar det unga hennes nåd.» —