«Jag förbehöll mig att vara från alltsammans» inföll den läsande damen, något högdraget.
«Hennes nåd ursäktar då,» svarade Maja Stina litet stucken, «vi få väl se huru det går» — — Hon ärnade fortfara, men blef afbruten genom en tjensteflickas ankomst, som bar en brödkorg samt tvenne smörassietter m. m., på en tebricka; detta ställde hon på bordet, och sade att lagmanskan nyss kommit hem och hade med sig en ung fröken. «De komma hit i ögonblicket för att äta frukost,» tillade hon.
«Samla då fort ihop dina kort, kära Maja Stina, och smyg dig bort på en omväg, att de icke möta dig,» sade fröken Barbara, ifrigt påskyndande. «Men märkvärdigt hvad den menniskan alltid säger sannt! Få nu se om den der unga fröken — jag undrar just hvem hon kan vara — om hon, säger jag, kan göra kusin Riebnitz någon ledsamhet.»
«Gör sig icke onödigt bekymmer, söta tant, jag hvarken fäster mig vid sådant der prat, eller tror derpå; då har det också ingen betydelse,» svarade denna med en viss öfverlägsenhet.
Båda fröknarna sågo förnärmade ut; de ärnade just svara, men hindrades af lagmanskan, som inträdde.
Leonna presenterades för damerna, och de för henne.
Barbara var faster till lagman Bärendorf, och fru von Riebnitz en aflägsen slägtinge, hemma från Reval, och för närvarande här på besök.
Efter frukosten gjorde fru Bärendorf tant Barbara reda för sitt besök hos friherrinnan Perlkrans.
«Gumman har visst ännu qvar sina små egenheter,» sade hon, «men man glömmer dem gerna för hennes personliga älskvärdhet, eller huru mitt hjerta?» frågade hon och vände sig till Leonna.
«Det tant behagar kalla egenheter, derom kan jag icke döma, ty jag märkte dem icke,» svarade Leonna; «men att friherrinnans personlighet, liksom allt hvad hon sade, gjorde hos mig ett godt och outplånligt intryck, derom är jag öfvertygad. Alla hennes ord vittnade om ett så upplyst förstånd och menniskoälskande hjerta.» Ingen svarade härpå. Samtalet fick en annan vändning.