Efter middagen togo alla sig en middagslur utom Leonna, som läste i «Münchhausens resor.» Sedan samlades de åter i salen för att gäspa i kapp, och dricka ett dåligt kaffe.
En stund sednare lade fröknarna Barbara och Eva patience; fru Riebnitz sömmade något i en knäbåge vid det ena fönstret; Renata stickade mekaniskt vid ett annat. Lagmanskan gick fram och åter, undrande allt emellanåt, när mamsellen skulle komma, och önskade att ungdomen vore hemma för att roa Leonna, som återtagit sin bok.
En gång hade Leonna närmat sig till fru Riebnitz, men var det spådomen eller af annan hemlig anledning, nog af, hon afspisades ganska kort. Derefter begärde hon något arbete af lagmanskan, men denna svarade: «Nej söta Leonna! i dag skall du bara hvila och roa dig, men i morgon, när mamsellen klippt till, är du alltför söt och snäll om du vill hjelpa mina flickor att sy. Bara tant Barbara slutat sin patience, gå vi allesammans i trädgården, för att promenera, och dricka the.»
Omsider skedde uppbrottet till promenaden.
Leonna hade i inbillningen gjort sig ett högt begrepp om trädgården, ty mångahanda träd höjde sig öfver det granna staketet; men den befanns vara högst vanvårdad. Gångarne öfvervuxne med trädskott och gräs. Bär- och rosenbuskar förqväfda af nässlor, snärjgräs och i synnerhet af kråkvicker, hvars täcka violetta blommor höljde dem, likt en tapetväfnad. Tistel och svinmolla frodades på kryddgårdssängarne. Det hela hade likväl ännu ett friskt och saftigt utseende, som kom en att ej så mycket tänka på skördetiden.
Under gåendet knotade Barbara på snärjgräset, som fastnade i hennes slöja; under skämtsamma ursäkter, befriades hon derifrån af de andra; men så lätt slapp icke fru Riebnitz, ty då hon sökte befria sin garnering från en torkad törnegren och gamla tistelbollar, och mumlade något för sig, om brist på ordning och eftersyn, anmärkte Renata med ett visst eftertryck och vanlig skärpa: «Du vet ju, att familjen först kom hit i våras. Den närmaste omsorgen gällde boningshuset, hvarföre småsaker måste lemnas. Hvem vet hvad som hemma hos dig kan vanvårdas, under det du och din man äro frånvarande.»
Ett harmfullt drag syntes vid de sista orden hos den unga frun. «Jag vet mycket väl,» sade hon, «att jag varit här alltför länge, men jag hoppas att andra äfven veta, huru jag väntar på lägenhet att resa hem.»
Det låg något till hälften ogillande, till hälften gillande i de blickar lagmanskan vexlade med Renata, men vänligt närmade hon sig den synbart förfördelade, sägande: «Det gör mig ondt, att du icke trifves här hos oss, men kanske får du trefligare nu! Du har säkert en gammal bekant i den mamsellen, som kommer i afton. Hon är barnfödd i Reval, der hennes far varit köpman, likasom din. Hon heter Sellzing, om jag minnes rätt.»
Månne hon föraktas för denna sin härkomst, tänkte Leonna, och gaf nu mera akt på den unga frun, som lätt rodnande eftersade namnet «Sellzing» och sade sedan hastigt: «Jag känner henne icke, det är många år sedan någon handlande med detta namn var bosatt i Reval.»